Jonatan Godtrogen: Kap. 35

Storinkvisitorn

Skuggorna blev allt längre och eftermiddagen var sen när Jonatan och hans två följeslagare, Eva-Lotta och Klang, väl återvände till gatan. De gick tills de kom till en grönskande park. Människor kom från alla håll människor, en del till fots och en del på knäna. Hela tiden fylldes på med nya människor och alla samlades kring en mindre höjd i parkens mitt.

”Bra,” sade Eva-Lotta. ”Vi är tidiga. Snart kommer det här området vara fullt av folk som kommit för att lyssna till Storinkvisitorns sanningar. Du kommer få svar på all dina frågor.” De satte sig på en gräsklädd kulle och Klang, medtagen av all mat och whisky, slocknade genast i det mjuka gräset. Eva-Lotta tystnade. Familjer slog sig ned under träden och alla tycktes fulla av förväntan.

Jonatan hörde hur en man bakom honom sade, ”Fantastiskt! Jag väntade mig inte att Storinkvisitorn skulle koma i dag.”

Hans sällskap svarade, ”Ingen kan förutse Storinkvisitorn, vars främsta sanningsanspråk bygger på…”

Just då kom en lång, mager figur alltigenom klädd i svart raskt gående in till mitten av folksamlingen. Hans ögon svepte sakta över ansiktena vända mot honom. Folks mumlande upphörde och alla tystnade.

Mannens hårda röst tycktes flöda ur själva jorden för att borra sig genom hela Jonatans kropp. ”Krig är fred! Okunnighet är visdom! Slaveri är frihet!”

Jonatan iakttog den förstummade församlingen. Storinkvisitorn hade trollbundit sin publik. Men unge Jonatan kastade ur sig, ”Varför säger du att ’slaveri är frihet’?”

Chockad över Jonatans framfusighet tillrättavisade Eva-Lotta honom viskande, ”Jag sade att du skulle få svar på dina frågor – jag sade inte att du skulle ställa frågor.”

Storinkvisitorn fixerade sin genomträngande blick på den unge frågeställaren. Ingen hade tidigare haft fräckheten att ifrågasätta honom. Löven som rasslade i vinden var det enda som hördes. Då morrade Storinkvisitorn, till hälften åt Jonatan och till hälften åt församlingen. ”Frihet är den största börda mänskligheten kan bära.” Rytande med all kraft höjde mannen sina armar och korsade handlederna högt ovan huvudet. ”Frihet är den tyngsta av kedjor!”

”Varför?” insisterade Jonatan, som slutligen kände modet som kommer av att vara en utböling som inte behöver bry sig om vad andra kanske tycker om honom.

Storinkvisitorn ställde sig direkt framför Jonatan och talade allvarligt, ”Frihet är en väldig vikt på mäns och kvinnors axlar emedan den kräver nyttjande av hjärna och vilja.” Med ett skräckfyllt och smärtsamt vrål varnade den store inkvisitorn, ”Fri vilja skulle göra er allihop fullständigt ansvariga för era handlingar!” Orden fick folksamlingen att rygga tillbaka och några höll till och med händerna för öronen i rädsla.

”Vad menar du med ’ansvariga’?” frågade Jonatan med osäker röst.

Inkvisitorn tog ett steg bakåt, hans ansikte mjuknade och fick en vänlig uppsyn. Han böjde sig ner för att plocka en planta, som växte intill hans fot. ”Mina älskade bröder och systrar, ni kanske inte inser vilka faror jag talar om. Slut era ögon och föreställ er livet för denna lilla växt.” Hans röst mjuknade och tycktes omfamna publiken.

Alla utom Jonatan slöt sina ögon hårt och koncentrerade sig. Hypnotiskt började Storinkvisitorn beskriva en bild för församlingen. ”Denna lilla växt är endast en skör liten buske, rotad i marken och placerad på jorden. Den är inte ansvarig för sina handlingar. Alla dess handlingar är förprogrammerade. Åh, den lilla buskens stora lycka!”

”Nu, mina kära, föreställ er ett djur. En söt, arbetsam liten mus som ilar runt för att finna mat bland alla växterna. Denna pälsklädda varelse är inte ansvarig för sina handlingar. Allt som en mus gör är förutbestämt av naturen. Åh, naturen. Lyckliga djur! Varken planta eller djur lider under den fria viljans börda eftersom ingendera behöver göra val. De kan aldrig ha fel!”

Några av åhörarna mumlade, förtrollade, ”Ja, store inkvisitor, ja, ja, så är det.”

Den karismatiske ledaren sträckte på sig och var nu plötsligt längre. Han fortsatte, ”Öppna era ögon och se er omkring! En människa, en som ger efter för val och värderingar, kan ha fel, tro mig! Felaktiga val och värderingar kan skada er och andra. Även vetskapen om att val kan orsaka skada kommer att orsaka lidande. Och det lidandet är ansvar.”

Människorna skälvde och drog sig tätt intill varandra. En pojke som satt bredvid Jonatan ropade plötsligen, ”Åh snälla, mästare. Hur kan vi undvika detta öde?”

”Berätta för oss hur vi skall bli av med denna fruktansvärda börda,” bönade en annan.

”Det kommer inte att bli enkelt, men tillsammans kan vi besegra detta skrämmande hot.” Därpå talade han med en röst så mjuk att Jonatan fick luta sig framåt för att höra. ”Lita på mig. Jag fattar besluten åt er. Ni är sedan befriade från all skuld och allt lidande friheten medför. Som beslutsfattare tar jag på mig allt lidande själv.”

Sedan slog inkvisitorn högt ut med armarna och ropade, ”Gå nu ut i världen, varenda en av er. Finkamma gator och gränder, knacka på varje dörr. Sprid ordet såsom jag lärt er! Segern är nära för mig, er beslutsfattare vid Lordernas Råd!” Och folksamlingen skrek ut sin förtjusning, reste sig som en man och begav sig iväg i alla riktningar. De knuffade och puttade, angelägna att vara först ut på gatan.

Endast Jonatan och Storinkvisitorn var kvar – och Klang som nu snarkade gott. Jonatan satt ner och kunde inte tro sina ögon. Han såg folksamlingens galna uppbrott, sedan tittade han på mannen i svart. Inkvisitorn såg bortom Jonatan, upptagen av någon avlägsen vision. Till slut bröt Jonatan den obehagliga tystnaden med en sista fråga. ”Vad för gott gör det att överlåta alla beslut till dig?”

”Inget,” svarade inkvisitorn med en föraktfull fnysning. ”För godhet kan endast existera om det finns ett fritt val. Min flock föredrar frid framför godhet. Och du, du lille med alltför många frågor, vad föredrar du? Hjälp mig vinna valet så kan jag ordna allt du önskar. Låt mig välja åt dig också. Då kommer dina frågor inte längre betyda något.”

Svarslös vände Jonatan på klacken och lämnade den tomma parken. Han hörde Storinkvisitorns skratt ringa bakom honom.

Kommentera på bloggen.