Anmärkningar gällande den populära tolkningen av den “industriella revolutionen”

Det hävdas allmänt att den moderna industrialismens historia, och speciellt den brittiska “industriella revolutionen”, bidrar med empiriska bevis på den “realistiska” eller “institutionella” doktrinens korrekthet och helt och hållet exploderar ekonomernas “abstrakta” dogmatism.

Ekonomerna förnekar att fackförbunden och statens arbetarvänliga lagstiftning varaktigt kan, och kunde, gynna hela den lönearbetande klassen eller höja deras levnadsstandard. Men fakta, hävdar anti-ekonomerna, har motbevisat dessa vanföreställningar. Statstjänstemännen och lagstiftarna som antog fabrikslagarna visade prov på bättre verklighetsinsikt än ekonomerna. Medan laissez-faire-filosofin, utan vare sig förbarmande eller medkänsla, lärde ut att den slitande massans lidande var oundvikligt, lyckades lekmännens sunda förnuft att kväsa de profitsökande företagens värsta övergrepp. Förbättringarna av arbetarnas förhållanden är helt och hållet statens och fackförbundens bedrift.

De är dessa idéer som genomsyrar de flesta historiska studier som har att göra med den moderna industrialismens utveckling. Författarna börjar med att måla upp en idyllisk bild av hur saker och ting var precis innan den “industriella revolutionen”. De berättar för oss att saker och ting, på det stora hela, var tillfredsställande vid denna tidpunkt. Bönderna var lyckliga. Så även arbetarna under gårdssystemet. De arbetade i sina egna stugor och åtnjöt ett visst ekonomiskt oberoende eftersom de ägde en jordplätt och sina verktyg. Men sen “drabbades, likt ett krig eller en pest, dessa människor av den industriella revolutionen”. Fabrikssystemet förminskade den fria arbetaren till en slav; den sänkte hans levnadsstandard till ett existensminimum; på grund av att den tryckte in kvinnor och barn i fabrikerna förstörde den familjelivet och underminerade samhällets, moralens och den offentliga hälsans fundament. En liten minoritet av hänsynslösa exploatörer hade skickligt nog lyckats tvinga på ett ok på den överväldigande majoriteten.

Sanningen är att de ekonomiska förhållandena just innan den industriella revolutionen var högst otillfredsställande. Det traditionella samhällssystemet var inte tillräckligt elastiskt för att möta den snabbt ökande befolkningens behov. Varken jordbruk eller skråväsende hade någon nytta för fler människor. Företagen genomsyrades av den ärvda anda som bestod av privilegium och exklusiva monopol; dess institutionella fundament var licenser och beviljandet av monopolpatent; dess filosofi var restriktion och konkurrensförbud, både inrikes och utrikes. Antalet människor som det inte fanns rum för i detta rigida system av paternalism och statligt förmyndarskap över företagen växte snabbt. De var helt enkelt utstötta. Den apatiska majoriteten av dessa miserabla människor levde från smulorna som föll från de etablerade kastens bord. Under skördesäsongen tjänade de en struntsumma för att hjälpa till på gården; resten av året var de beroende av privat välgörenhet och den kommunala fattigvården. Tusentals av detta skikts mest vigorösa ungdomar pressades till att tjänstgöra i armén och flottan; många av dem dödades eller lemlästades i strid; många fler omkom under mindre ärorika omständigheter, av den barbariska disciplinen, tropiska sjukdomar, eller från syfilis. Andra tusental, de djärvaste och mest hänsysnslösa, översvämmande landet som luffare, tiggare, lodare, rånare och prostituerade. Myndigheterna hade inga medel för att ta hand om dessa individer förutom att sätta dem i fattigstugan. Det stöd som staten gav till det folkliga agg som hystes mot introducerandet av nya uppfinningar och arbetssparande maskiner gjorde inte saker och ting bättre.

Fabrikssystemet utvecklades i en kontinuerlig kamp mot oräkneliga hinder. Det tvingades slåss mot folkliga fördomar, gamla etablerade vanor, lagligt bindande regler och regleringar, myndigheternas fientlighet, de priviligierade gruppernas särintressen, skråväsendets avund. Det individuella företagets kapitalutrustning var otillräcklig, och det var väldigt svårt och dyrt att få tag på kredit. Det saknades teknologisk och kommersiell erfarenhet. De flesta fabriksägare gick under; enbart ett relativt fåtal lyckades. Vinsterna var ibland ansenliga, men så även förlusterna. Det tog många årtionden tills den allmänna praxis, som var att återinvestera den större delen av de intjänade vinsterna, hade ackumulerat tillräckligt med kapital för att möjliggöra affärer i mer omfattande skala.

Att fabrikerna kunde frodas trots alla dessa hinder var på grund av två orsaker. Först och främst på grund av lärdomarna från den nya samhällsfilosofin som lärdes ut av ekonomerna. De demolerade Merkantilismens, paternalismens och restriktionismens prestige. De slog hål på den vidskepliga tron att arbetssparande maskiner och processer skulle skapa arbetslöshet och tvinga alla människor till fattigdom och förfall. Laissez-faire-ekonomerna var de som öppnade vägen för de två senaste århundradenas exempellösa teknologiska framsteg.

Det fanns också en annan faktor som försvagade motståndet mot nya uppfinningar. Fabrikerna befriade myndigheterna och den styrande jordägande aristokratin från ett pinsamt problem som hade växt sig alltför stort. De bidrog med näring åt de fattiga massorna. De tömde fattighusen och fängelserna. De konverterade de svältande tiggarna till självbärande famileförsörjare.

Fabriksägarna hade inte makt att tvinga någon att ta ett fabriksjobb. De kunde bara anställa folk som var beredda att arbeta för de löner som erbjöds dem. Även om dessa löner var låga var de hursomhelst mycket högre än vad dessa fattiga kunde tjäna någon annanstans. Det är förvrängning av fakta att säga att fabrikerna tvingade hemmafruarna från barnkammaren och köket och barnen från deras lek. Dessa kvinnor hade inget att laga mat eller föda sina barn med. Dessa barn var utblottade och svältande. Deras enda räddning var fabriken. Fabriken räddade dem, i strikt mening, från att dö av svält.

Det är beklagligt att sådana förhållanden existerade. Men om man vill skylla på de ansvariga skall man inte skylla på fabriksägarna som – pådrivna av egennytta, så klart, och inte av altruism – gjorde allt de kunde för att utrota hemskheterna. Det som var orsaken till dessa hemska förhållanden var den pre-kapitalistiska tidsålderns ekonomiska system, den “gamla goda tiden”.

Under den industriella revolutionens första årtionden var fabriksarbetarnas levnadsstandard chockerande dålig om man jämför med den samtida överklassens förhållanden eller med förhållandena hos dagens industriella massor. Arbetsdagarna var långa och de sanitära förhållandena i verkstäderna beklagliga. Individens arbetskapacitet förbrukades snabbt. Men faktum kvarstår att för den överskottsbefolkning som skiftesrörelsen (eng. enclosure movement) hade reducerat till ett eländigt liv och för vilka det helt enkelt inte fanns rum för inom ramen för det rådande produktionssystemet, var fabriksarbetet räddningen. Dessa människor flödade in i fabrikerna av den enkla anledningen att de ville förbättra sin levnadsstandard.

Laissez-faire-ideologin och dess resultat, den industriella revolutionen, krossade de ideologiska och institutionella barriärerna som hindrade framsteg och välfärd. De förstörde den samhällsordning där ett ökande antal människor var dömda till extrem nöd och fattigdom. Den tidigare tidsålderns verksamheter hade nästan uteslutande tillgodosett de välförseddas behov och önskemål. Deras expansion begränsades av den mängd lyxvaror som den rikare delen av befolkningen hade råd med. De som inte sysslade med tillverkningen av basvaror kunde endast tjäna sitt uppehälle i den mån som överklassen var benägen att använda sig av deras färdigheter och tjänster. Men nu började en annan princip att gälla. Fabrikssystemet invigde ett nytt marknads- och produktionssystem. Dess utmärkande drag var att det som tillverkades inte tillverkades för de välbeställdas konsumtion utan för de som hittills hade spelat blott en försumbar roll som konsumenter. Billiga saker för massorna var fabrikssystemets mål. Den klassiska fabriken i början av den industriella revolutionen var bomullsspinneriet. De bommullsvaror som producerades var inte något som de rika efterfrågade. Dessa rika människor höll fast vid silke, linne, och kambrik. Närhelst fabriken, med de massproducerande metoder som möjliggjordes av motordrivna maskiner, invaderade en ny produktionsgren, började den att producera billiga varor för den stora massan. Fabrikerna började producera mer raffinerade och dyrare varor först senare, när den exempellösa förbättring av massornas levnadsstandarder som de orsakade gjorde det lönsamt att applicera massproduktionsmetoderna även på dessa bättre varor. Till exempel köptes den fabrikstillverkade skon enbart av “proletärerna” medan de rikare konsumenterna fortsatte att frekventera enskilda skomakare. De mycket omdiskuterade svältlönefabrikerna producerade inte kläder för de rika utan för människor i mer anspråkslösa förhållanden. De moderiktiga damerna och herrarna föredrog, och föredrar fortfarade, skräddarsydda klänningar och kostymer.

Det utestående faktumet är att den industriella revolutionen öppnade upp en ny tidsålder bestående av massproducerande för massans behov. Löntagarna är inte längre folk som sliter enbart för andras välmående. De är själva de huvudsakliga konsumenterna av de produkter som fabrikerna producerar. Storföretagen är beroende av masskonsumtion. Det finns, i dagens USA, inte en enda industri som inte skulle tillgodose massans behov. Det kapitalistiska entreprenörskapets grundläggande princip ligger i att tjäna gemene man. I sin egenskap som konsument är gemene man den som via sitt köpande eller icke-köpande slutligen avgör entreprenörens öde. På marknaden finns det inget annat sätt att förvärva och behålla välstånd på, annat än att förse massan med de varor som begärs, på det bästa och billigaste sättet.

Förblindade av sina fördomar har många historiker och författare helt och hållet misslyckats med att förstå detta fundamentala faktum. Som de ser det sliter löntagarna för andras välstånd. De ställer sig aldrig frågan vilka dessa “andra” människor är.

Herr och Fru Hammond berättar för oss att arbetarna var lyckligare 1760 än de var 1830. Detta är ett godtyckligt värdeomdöme. Det finns ingen möjlighet att mäta olika människors lycka eller samma människors lycka vid olika tillfällen. Vi kan hålla med, för argumentets skull, att en individ som föddes 1740 var lyckligare 1760 än 1830. Men låt oss inte glömma bort att 1770 (enligt Arthur Youngs uppskattning) hade England 8.5 miljoner invånare, medan siffran (enligt folkräkningen) var 16 miljoner 1831. Denna markanta ökning berodde huvudsakligen på den industriella revolutionen. De enda som kan hålla med dessa framstående historiker beträffande dessa ytterligare engelsmän är de som skriver under på Sofokles melankoliska verser: “Att inte födas är, tveklöst, bäst; näst bäst är när man en gång fötts att återvända dit varifrån man kommit så snabbt som möjligt”.

De tidiga industrimännen var mestadels människor som hade sitt ursprung i samma samhälleliga lager som arbetarna kom ifrån. De levde måttligt, spenderade endast en liten del av sin inkomst på hushållet och investerade resten i företaget. Men medan entreprenörerna blev rikare började de rika affärsmännens söner att tränga in i härskarklassens salonger. Dessa herrar avundade uppkomlingarnas välstånd och föraktade deras sympatier för reformrörelsen. De slog tillbaka genom att undersöka fabrikernas materiella och moraliska tillstånd och fabrikslagstiftning.

Kapitalismens historia i Storbritannien, precis som i alla andra kapitalistiska länder, är en historia om en aldrig avstannande tendens mot en förbättring av löntagarnas levnadsstandard. Denna utveckling sammanföll med utvecklingen av arbetarvänlig lagstiftning och spridandet av fackföreningar å ena sidan, och med en ökning av arbetskraftens marginalproduktivitet å andra sidan. Ekonomerna hävdar att förbättringen av arbetarnas materiella tillstånd beror på ökningen av det investerade kapitalets per capita – kvot och de teknologiska bedrifter som användandet av detta ytterligare kapital förde med sig. I den mån arbetarlagstiftningen och fackförbundspåtryckningarna inte överskred gränsen för vad arbetarna hade kunnat uppnå utan dem, som en nödvändig konsekvens av den accelererade kapitalackumuleringen i jämförelse med befolkningsökningen, var de överflödiga. I den mån de överskred dessa gränser var de skadliga för massans intressen. De försenade kapitalackumuleringen och saktade således ner tendensen mot en ökning av arbetets marginalproduktivitet och lönenivåerna. De gav privilegier till vissa löntagargrupper på bekostnad av andra grupper. De skapade massarbetslöshet och minskade mängden tillgängliga produkter för arbetarna i deras egenskap som konsumenter.

Statsapologeterna som försvarar statens interventioner av företag och som stöder fackföreningsverksamhet tillskriver alla tillståndsförbättringar till staten och fackföreningarna. Vore det inte för dem, hävdar de, skulle arbetarnas levnadsstandard inte vara högre idag än den var i fabrikssystemets tidiga år.

Det är uppenbart att denna kontrovers inte kan avgöras genom att åberopa historiska erfarenheter. Beträffande etablerandet av fakta håller båda grupperna med varandra. Deras antagonism gäller tolkningen av händelserna, och denna tolkning måste styras av den valda teorin. De kunskapsteoretiska och logiska överväganden som bestämmer en teoris korrekthet eller falskhet är logiskt och tidsmässigt innan förklaringen av det historiska problemet. Historiska fakta kan varken bevisa eller motbevisa en teori. De måste tolkas med hjälp av teoretiska insikter.

De flesta författare som skrev historien om kapitalismens arbetsförhållanden var okunniga om ekonomi och de skröt till och med om sin okunskap. Men detta förakt för sunt ekonomiskt resonerande betydde inte att de tog sig an sitt ämne utan förutfattade meningar eller utan partiskhet till fördel för någon teori. De styrdes av de populära vanföreställningarna beträffande statlig allmakt och fackföreningarnas påstådda välsignelse. Det är utom allt tvivel att paret Webb såväl som Lujo Brentano och en mängd andra mindre kända författare till en början genomsyrades av en fanatisk avsky för marknadsekonomin och ett entusiastiskt stöd för de socialistiska och interventionistiska doktrinerna. De var säkerligen ärliga och uppriktiga i sina övertygelser och försökte att göra sitt bästa. Deras uppriktighet och rättskaffenhet frikänner dem kanske som individer; men det frikänner dem inte som historiker. Hur ärliga historikernas intentioner än må vara finns det ingen ursäkt för denna tillflykt till felaktiga doktriner. En historikers första plikt är att med största möjliga noggrannhet undersöka alla doktriner som han använder sig av då han hanterar sitt ämne. Om han inte gör detta utan istället naivt hyllar den allmänna opinionens förvrängda och förvirrade idéer är han inte en historiker utan en apologet och propagandist.

Antagonismen mellan de två stridande synsätten är inte enbart ett historiskt problem. Det gäller även dagens allra mest brännande problem. Det gäller frågan om det som i dagens USA kallas problemet med industriella relationer.

Låt oss endast påpeka en aspekt av frågan. Stora områden – östasien, östindien, södra och sydöstra Europa, Latinamerika – påverkas enbart ytligt av den moderna kapitalismen. Förhållandena i dessa länder i stort skiljer sig inte åt från de förhållanden som rådde i England i början av den industriella revolutionen. Det existerar miljontals människor för vilka det inte finns någon säker plats för i den traditionella ekonomiska ordningen. Denna olyckliga massas öde kan endast förbättras genom industrialisering. Det som de behöver mest av allt är entreprenörer och kapitalister. Eftersom deras egen enfaldiga politik har berövat dessa nationer den fortsatta njutning som det importerade utländska kapitalet hittills givit dem måste de sätta igång en inhemsk kapitalackumulering.

De måste gå igenom alla de steg som den västerländska industrialismen tvingats gå igenom. De måste börja med relativt låga löner och långa arbetsdagar. Men eftersom de är vilseledda av de doktriner som råder i dagens västeuropa och nordamerika tror deras statstjänstemän att de kan nå samma mål på ett annat sätt. De uppmuntrar påtryckningar från fackföreningar och arbetarvänlig lagstiftning. Deras interventionistiska radikalism stoppar alla försök att skapa inhemska industrier. Deras envisa dogmatism innebär undergången för de indiska och kinesiska kulierna, de mexikanska peonerna, och miljontals andra människor, som desperat kämpar på svältgränsen.

Denna artikel är ett utdrag ur Human Action.

Kommentera på bloggen.