Svenskt Näringslivs sovjetekonomi

Prissystemet är ekonomins signalnätverk. Det talar om för entreprenörer hur konsumenterna vill att de ska allokera resurser, som råmaterial och arbetskraft. Den smarte entreprenör som på ett listigt sätt kombinerade plast, glas, metall och arbetskraft till att bygga iPhones har av konsumenterna belönats generöst för sin förmåga att förgylla konsumenternas tillvaro. Den entreprenör som däremot allokerade gummi och stålplåt till att bygga SAAB-bilar har på motsvarande vis av konsumenterna bestraffats för sin oförmåga att ge dem prisvärda produkter. Utan prissystemets signalfunktion går det inte att rationellt allokera världens knappa resurser. Utan priser kan man till exempel inte veta om man bör bygga en bro av stål eller silver.

Ludwig von Mises förklarade att det största problemet med socialistiska ekonomier är att de inte har några riktiga priser eftersom de saknar fungerande marknader. Därför blir det omöjligt att kalkylera hur man effektivast använder sina resurser och ett systematiskt slöseri breder ut sig. En socialistisk ekonomi blir med nödvändighet fattig. Sovjeterna gjorde heroiska ansträngningar att ändå försöka besegra verkligheten genom att centralstyra ekonomin istället för att låta den gå av sig själv med marknader och priser. I en artikel från 1990 illustrerar Yuri Maltsev hur patetiskt det blev.

Den sanna egenskapen hos den så kallade centralplanerade ekonomin illustreras tydligt av en komisk kommentar jag hörde för några år sedan av den sovjetiske ekonomen Nikolai Fedorenko under ett sammanträde i Vetenskapliga rådet i Moskvas Ekonometriska Centralinstitut. Han sade att en komplett balanserad, kontrollerad och detaljerad ekonomisk plan för nästa år skulle vara klar, med hjälp av datorer, om 30 000 år. Det finns en miljon produktvariationer. Det finns hundratusentals ingångspriser i industrin, jordbruket, byggsektorn, transporten och distributionen. Man behöver fatta tusentals miljoner beslut enbart inom materialförsörjningen. Planerna måste också omfatta arbetskraft, löner, kostnader, priser, vinster, investeringar och materialkostnader. Dessa beslut kommer från olika delar i planeringshierarkin. De är ofta sinsemellan motstridiga, till exempel då råvarorna inte stämmer med produktionsplanerna. Med tanke på att nästa års plan måste vara färdig nästa år, och inte om 29 999 år, kommer den oundvikligen varken att vara balanserad eller detaljerad.

Ett annat knep man försökte sig på var att snegla utomlands. En populär anekdot berättar att sovjetiska spioner skickade hem amerikanska kataloger för att få ett hum om hur priserna skulle sättas. Men Yuri berättar vidare om livet i Sovjetunionen.

Inget i Sovjetunionen liknade någonting ur Sears-katalogen; det var inte ens i närheten. Jag minns att någon i Kreml eller i Vetenskapsakademin nämnde att Lenin ansåg att efter den oundvikliga, världsomfattande, socialistiska revolutionen, skulle ett land (jag tror han tänkte sig Schweiz) lämnas kvar som kapitalistiskt — på så vis kunde vi veta hur priserna skulle sättas.

Jag har berättat att Gorbachev ville sätta de Sovjetiska priserna efter västvärldens priser, men det gick inte eftersom de inte hade en valuta att prissätta saker i (och det är dithän vi går nu här i USA).

Prissystemet var helt galet, med 23 miljoner priser som beslutades och hanterades från en byggnad i Moskva, av 400 byråkrater som använde sig av elva olika metoder.

Politik går i stora drag ut på att göra våld på prissystemet. Istället för att låta konsumenternas önskningar signalera till entreprenörerna via prissystemet omfördelas samhällets resurser med politiska dekret efter politiska mål. Det gäller till exempel priser på fastigheter, bostadshyror, politiskt korrekt energiproduktion, sjukvårdstjänster, utbildning, etc.

En av många saboterade marknader i den svenska ekonomi är arbetsmarknaden. Med statens välsignelse och lagstöd försöker arbetarlobbyn (facken) och arbetsgivarlobbyn (Svenskt Näringsliv) tillsammans i nationella avtal sätta löner ovanför arbetarnas och företagarnas huvuden. Denna vetenskapliga process kallas avtalsrörelsen. Men som Mises och Yuri förklarat kan det omöjligen leda till konsumentinriktad resursanvändning. Mycket riktigt kan vi också observera hög generell arbetslöshet, samtidigt som vi har brist på arbetskraft i vissa sektorer.

Det är ju inte konstigt, för hur i hela friden ska man kunna allokera arbetskraft effektivt när den inte prissätts differentierat på fungerande marknader? Arbete får ett enhetspris som inte återspeglar individuell förmåga. En arbetstimme i bransch X ska kosta Y. Men om detta trubbiga enhetspris, å ena sidan, sätts för högt blir svenska företag oförmögna att konkurrera. (Dessutom orsakar det arbetslöshet, vilket dessvärre inte bekymrar någondera av dessa två särintressen.) Om priset å andra sidan sätts för lågt tappar svenska arbetare i köpkraft och välstånd gentemot omvärlden.

Så hur gör man för att hitta ett pris på arbete i frånvaro av en fungerande marknad?

Man gör som sovjeterna, man sneglar på fungerande marknader utomlands. Svenskt Näringsliv kallar denna vetenskapliga lönesättningsteknik för ”märket”. Det hela går ut på att man låter den ”internationellt konkurrensutsatta” industrin träffa sina avtal först. Så sätts ”märket”. Sedan ska alla andra branscher rätta sig efter detta ”märke” i sina egna avtal. Vi låter Svenskt Näringsliv sjävla förklara ”märket”, kommentarer är överflödiga:

Men företag som säljer varor och tjänster på den internationella har inte alls motsvarande möjlighet att föra kostnadsökningarna vidare till sina kunder.

Därför måste exportbranscherna gå före i lönebildningen och träffa avtal på nivåer som gör att de kan behålla sin konkurrenskraft. De avtalen ska utgöra ett riktmärke för övriga branscher.

Det gemensamma märket anger den nivå på löneökningar som ger en god utveckling av ekonomin. Ett märke på ansvarsfull nivå ger avtal som bidrar till fortsatt tillväxt och fler jobb

Är exportföretagen konkurrenskraftiga internationellt går det bra även för de företag som vänder sig till marknaden i Sverige. God internationell konkurrenskraft leder till hög efterfrågan även inom Sverige.

Samhällsekonomin kräver att det märke som internationellt konkurrensutsatt sektor sätter gäller för hela arbetsmarknaden. För att det ska fungera måste alla acceptera spelreglerna. På det viset styr märket avtalsrörelsen för alla.

Ska märket stärka konkurrenskraften får inga grupper strunta i märket. Om några får löneökningar som överstiger märket slutar snart märket att fungera. Då försämras konkurrenskraften och svenska företag får svårare att exportera. Utan ett starkt märke riskerar vi att få en huggsexa där vissa fackförbund kräver högre löneökningar än alla andra. En sådan huggsexa är mycket farlig för den svenska ekonomin och leder till en höjd inflation, luft i lönekuverten, stigande räntor, högre arbetslöshet och en sämre utveckling för hela samhällsekonomin.

Det är svårt nog att prissätta arbete i privata sektorn utan en marknad. Men det är fullständigt omöjligt att på ett vettigt sätt prissätta arbete i offentlig sektor, eftersom den offentliga sektorns tjänster inte säljs på en marknad. Många av den offentliga sektorns tjänster är dessutom icke-önskvärda och osäljbara. Under lång tid har därför den offentliga sektorn därför satt sina löner med den privata sektorns löner som riktmärke. Nu tycks denna teknik utökas även till den privata sektorn.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

5 kommentarer till ”Svenskt Näringslivs sovjetekonomi

  • har bara en fråga angående din krönika… ”Många av den offentliga sektorns tjänster är dessutom icke-önskvärda och osäljbara.” Vad menar du här, vilka områden inom offentlig sektor är oönskade av samhället men tillåts existera ?

  • Mycket bra artikel! En central del av Mises verk (calculation problem) tillämpat på specifika svenska förhållanden. Det är det som måste vara stommen i Misesinstitutet i Sverige. Korporationer (fack och branschorganisationer) förhandlar fram kollektiva löner som Riksbanken sen sänker köpkraften på genom att skapa inflation enligt Keynes teori. Tydligen har exportindustrin lyckats lobba in att man ska utgå från deras konkurrenskraft (hur det där ”märket” nu räknas fram).
    Men hur otroligt trubbigt det här systemet är! Låter som om det är baserat på nån skolbok i makroteori: ”Antag en ekonomi i 2 perioder med 1 arbetare som konsumerar 1 vara…” Snacka om att inte använda information.

    Henrik Olsson:
    Ett litet exempel på osäljbara offentliga tjänster är de 21 länsstyrelsernas räknande av träd i skogen. De har gott om folk som klampar omkring i stövlar på arbetstid för att ”inspektera” allt möjligt.

  • Att sätta samma priser som omvärlden är kanske bättre än att gissa, men det är inte utan stora problem eftersom produktionskostnader och värden kan vara väldigt annorlunda i två länder. Att kopiera ett pris gör ju att inhemskt utbud och efterfrågan inte alls påverkar prissättningen. Marknadspriser är ju handling, nånting som händer.

    Sovjet bedrev omfattande industrispionage och byggde bl.a. en kopia av Concorde (överljudspassagerarplanet från 60-talet) enligt de stulna originalritningarna. Men de hade andra måttstandarder som de sovjetiska verktygsmaskinerna var anpassade efter, så de måste bl.a. använda tjockare plåtar och det gjorde planet tyngre, så de måste ändra vingarnas aerodynamiska utformning o.s.v. i en lång förgrenad kedja av avvikelser från det man skulle kopiera. Den industriella komplexiteten kan aldrig kopieras, eller ens begripas fullt ut, varje industriprodukts tillkomst är en unik kombination av tillfälligheter. De exemplar som färdigställdes kraschade så ofta, och dödade alla de höga byråkraterna ombord, att de snart fick flygförbud.

  • Klaus; stilrent, träffsäkert, väl underbyggt. Även fast man vet vart det går, har läst samma svd artiklar, vet vilket tankekoncept som ligger bakom, har tänkt samma tankar, så är det en fröjd, ja en FRÖJD att läsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *