Allmänna pensionens tragedi

För ungefär 90 år sedan frekventerade en italiensk-född entreprenör löpsedlarna i USA. Som bekant var början av 1900-talet en tid då många sydeuropéer emigrerade till USA, och deras släktingar och vänner skickade ofta med s.k. postkuponger i brevförsändelser för att underlätta korrespondensen med sina närstående (på så sätt slapp emigranten besväret med att betala porto i USA). Den italiensk-födde entreprenören uppmärksamhet hade att göra med hans affärsidé, vilken skulle omfatta ett exceptionellt lönsamt sätt att tjäna på fluktuationer på den internationella valutamarknaden. Idén var att köpa upp postkuponger i stora mängder i Europa vid gynnsamma tidpunkter och frakta dem till USA där de – istället för att lösas in – kunde säljas vidare till en ansenlig vinst. Åtminstone var detta vad entreprenören berättade för sina investerare.

Mycket riktigt levererade han inledningsvis exceptionella övervinster, varför fler och fler spekulanter började intressera sig för och lockas med i hans rörelse. Vad investerarna inte visste var att det inte fanns någon verksamhet bakom entreprenörens löften. Istället bestod tidiga investerares vinster de facto i kapitalinsatser från nya spekulanter. Grupp A:s avkastning kom från grupp B:s investeringar, vars avkastning kom från grupp C:s investeringar och så vidare… “Entreprenören” var Charles Ponzi.

Som ofta brukar framhävas liknar västvärldens offentliga pensionssystem i stora drag Ponzis pyramidspel. Det finns emellertid viktiga skillnader. De förra omfattar summor som Ponzi endast kunde ha drömt om att attrahera och är trots allt obligatoriska.

Den moderna statens inblandning i svenskarnas pensionssparande började 1913, när folkpensioner – en slags garanterad lägsta inkomst – infördes från 67 års ålder. Även om detta var en principiellt viktig händelse innebar det vid tidpunkten ingen större belastning på statens finanser. Den genomsnittlige svensken förväntades nämligen bli omkring 55 år gammal. Gemene man hade alltså varit död och begraven i mer än ett decennium innan den statliga pensionen teoretiskt sett kunde börja dimpa ner i brevlådan.

Dagens pensionssystem skapar däremot utmaningar av helt andra dimensioner. Sedan 60-talet har Sverige, som de flesta andra ekonomier i västvärlden, plågats av en långsamt växande men elakartad tumör i form av ett pensionssystem i enlighet med den så kallade pay-as-you-go-principen. I Ponzis fotspår är idén mycket enkel: beskatta den nuvarande arbetskraften och omfördela “insatserna” till en helt annan grupp, nämligen landets pensionärer. De beskattade får i utbyte mot sina inbetalningar i systemet löften eller “pensionsrätter” från staten om att förses med en regelbunden inkomst efter uppnådd pensionsålder. Inkomstpensionssystemets kassaflöde kommer således huvudsakligen bestå av årets inbetalda avgifter från arbetskraften minus utbetalda förmåner i enlighet med nuvarande pensionsutfästelser till ålderspensionärer.

Utöver inkomstpension (som motsvarar 16 procent av bruttolönen) – den del som beskrevs ovan – består det statliga pensionssystemet av ytterligare två delar: garantipension och premiepension. Garantipensionen definierar en lägsta pensionsnivå för människor som har haft få eller inga arbetsinkomster i livet och finansieras direkt av statsbudgeten. Premiepensionen (2,5 procent av bruttolönen) är den lilla “valbara” del av den statliga pensionen som man själv får placera. Givetvis kan för mycket valfrihet vara farligt i längden, så att placera i enskilda aktier, enskilda räntebärande papper, fastigheter, råvaror eller i egna företag kommer inte på tal. Som vi alla känner till består valfriheten istället i “över 700 fonder”. Ungefär som en cancerpatient som får “välja” mellan operationsbordet och likkistan…

Åter till inkomstpensionen. Dess kassaflöde varierar naturligt nog från år till år. För att undvika att årliga negativa nettokassaflöden ska leda till en systemkollaps upprättar staten buffertmedel, vilka inom ramen för den svenska inkomstpensionen förvaltas av första till fjärde respektive sjätte AP-fonden. I händelse av underskott likviderar man delar av detta kapital och vid överskott ökar det införda kapitalet.

Historiskt sett kan man – inte helt oväntat – konstatera att frestelsen för makthavare att utnyttja pensionssparmedel till andra angelägna offentliga projekt (bostadssatsningar, kommunbidrag m.m.) har varit mycket stark. När ATP-systemet infördes i början av 60-talet skedde det från allra första början, att det som skulle vara buffertmedel lånades vidare till andra regeringsdepartement där pengarna istället spenderades. Även om själva pensionssystemets balansräkning vid första anblicken inte nödvändigtvis såg så illa åtgången ut bestod bufferttillgångarna till stor del av s.k. intra-statliga fordringar, vars medel – då de redan dirigerats vidare till andra statliga utgifter – på nytt måste samlas in från skattebetalarna.

Förskingringen av svenskarnas sparpengar från pensionsfonder har sedan ATP-systemets införande bara fortsatt. Beslut omkring sekelskiftet från den dåvarande socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning att överföra 258 miljarder kronor till statskassan från AP-fonderna har exempelvis fått en del uppmärksamhet. Det är emellertid viktigt att poängtera att samma ofog i realiteten ständigt pågår (såväl från höger som från vänster) genom en mycket systematisk och genomtänkt process. Många miljarder av AP-fondernas kapital består, från skattebetalarnas ekonomiska perspektiv, av ren luft i form av skuldförbindelser från offentlig sektor.

Det gamla ATP-systemet var ett rent förmånsbaserat system (d.v.s. ett system där storleken på framtida pensionsutbetalningar är bestämd i förväg) som efter en utdragen politisk strid klubbades igenom i riksdagen med en enda röst övervikt, när folkpartisten Ture Königsson under mystiska omständigheter trotsade sitt eget partis förslag och lade ner sin röst till förmån för ett gigantiskt fördelningspolitiskt projekt anfört av Socialdemokraterna. Det blev emellertid snart uppenbart att kalaset skulle bli mycket samhällsekonomiskt kostsamt och de sociala avgifterna höjdes successivt med tiden, samtidigt som man gjorde vad man kunde för att fiffla med förmånernas storlek.

När ett vanligt företag inte kan möta sina åtaganden går det förstås i konkurs – det kan inte bara magiskt öka sina inkomster och reducera sina kostnader i svåra tider. Pensionssystemet däremot försätts inte i konkurs, utan då dess finansiering bygger på tvång antar det endast en ny skepnad. Till slut nås dock en punkt då projektet som ett svart hål så fullständigt slukar samhällets kapital, att hotet om en närmast total finansiell härdsmälta gör att det oundvikligen knuffas ner i sin grav. Detta skedde med det gamla ATP-systemet i och med 90-talets reformer.

Inkomstpensionen är numera avgiftsbaserad, vilket innebär att avgiftsnivån – men inte storleken på framtida pensionsutbetalningar – är känd. Utbetalningarna räknas upp eller ner med hänsyn till vissa demografiska och makroekonomiska faktorer, vilket ger pensionssystemet en viss flexibilitet. Samtidigt är det viktigt att betona att risken i ett avgiftsbaserat pensionssystem faller på arbetstagaren. Eftersom staten har inte längre har någon skyldighet att betala ut en viss procent av arbetsinkomsten i pension är medborgarna i princip rättslösa när en stor kris väl anländer – och det gör den givetvis förr eller senare.

Givet politikers och byråkraters outtröttliga törst efter nya finansieringsmetoder är det svårt att tänka sig att buffertmedel någonsin ska kunna vara en garanti för hållbarheten i denna typ av pensionssystem, oavsett hur övertygade vissa ekonomer, exempelvis nobelpristagaren Paul Krugman säger sig vara. Det nuvarande svenska pensionssystemet anses vara ett av de mest progressiva och välgenomtänkta i västvärlden, men inbetalade pensionsavgifter kommer trendmässigt inte vara i närheten av att täcka de utbetalade förmånerna på mycket länge. Därför blir svenskarnas pensioner allt mer beroende av avkastningen från AP-fonderna. De rapporterade tillgångarna för AP-fonderna med hand om inkomstpensionen uppgår idag till runt 850 miljarder svenska kronor, vilket motsvarar 3-4 års pensionsutbetalningar i nuvarande takt. Det kan låta mycket, men med minst sagt bleka världsekonomiska utsikter framöver och en åldrande befolkning är detta inga betryggande summor, särkilt inte om förvaltare av AP-fonderna fortsätter att placera skattebetalarnas pengar i grekiska statspapper och liknande.

Utöver vad som redan nämnts finns det, från ett ekonomiskt perspektiv, en mängd problem med den typ av pensionssystem som idag motsvaras av inkomstpensionen (“pay-as-you-go”-system). Låt oss titta närmare på några av dem.

(1) Inkomstpensionen leder till en kraftig reduktion av landets sparande, vilket i sin tur för med sig minskad kapitalackumulation. Den allmänna ökning av levnadsstandarden som annars hade ägt rum uteblir därmed. Detta sker på grund av att staten – genom att försäkra medborgarna om en viss inkomst i slutet av deras liv – hämmar personligt sparande, planering och ansvarstagande. Kommer den som går in på ett casino med en garanti om att lämna casinot med minst 70 eller 80 procent av sina insatser, alldeles oberoende av roulettens utfall, att agera ansvarsfullt? Nja. Men inte nog med detta. Det är inte bara så att medborgarna, till följd av de offentliga pensionssystemen, agerar mindre ansvarsfullt och sparar mindre. Staten gör det ju inte heller! Den omfördelar nämligen bara pensionsinbetalningarna från A till B här och nu. Inga nutida varor utbyts mot framtida varor på samhällsnivå. Inget sparande sker. Det gamla ATP-systemet (ett rent “pay-as-you-go”-system), som infördes i början av 60-talet, var en kraftigt bidragande orsak till att sparkvoten stadigt sjönk till samhällsekonomiskt skadliga nivåer. Då en ekonomi inte kan växa utan sparande halkade Sverige så småningom efter i internationella jämförelser av ekonomisk utveckling.

(2) Det allmänna pensionssystemet är särskilt skadligt för lönearbetare, då skattebördan från ett ekonomiskt perspektiv helt och hållet faller på löntagaren, inte delvis på arbetsgivaren och delvis på löntagaren som man kan tro vid första anblicken. Formellt dras avgiften nämligen (solidariskt!) dels från arbetsgivaravgiften och dels från arbetarens lön som “allmän pensionsavgift”. Ekonomiskt sett spelar det emellertid ingen som helst roll för en arbetsgivare om han betalar “sin” andel till pensionsmyndigheten eller direkt till arbetaren i form av lön. Båda dessa utlägg är kostnader som är förknippade med sysselsättningen av arbetare i verksamheten. Resultatet är att arbetstagarens bruttolön blir mindre gentemot vad den annars skulle ha varit. Dessa offentliga pensionssystem har sålts till allmänheten som en rättvisefråga för arbetstagare, men i själva verket är det just arbetstagarna som är de stora förlorarna och som tragiskt nog blir utsatta för en systematisk typ av tvångsdiskriminering som – allt annat lika – ökar klyftorna mellan dem och andra grupper.

(3) Vidare bidrar de obligatoriska pensionsavgifterna i praktiken tillsammans med den nuvarande lönebildningen och arbetsmarknadslagstiftningen till att ungdomar och andra lågkvalificerade grupper i praktiken stängs ute från arbetsmarknaden. Kravet på pensionsavsättningar höjer kostnaden för att anställa, vilket skapar artificella inträdesbarriärer på arbetsmarknaden och missgynnar arbetssökande inom yrken med låg specialisering.

(4) På grund av demografiska faktorer tenderar den typ av pensionssystem som motsvaras av den svenska inkomstpensionen på sikt rasa samman av sig själv. Människor blir allt äldre, vilket gör att varje arbetare tvingas försörja ett större antal pensionärer. Beakta exempelvis att den genomsnittliga tiden som pensionär ungefär har fördubblats sedan denna typ av system först infördes i 60-talets Sverige. Bara denna faktor leder oundvikligen till höjda skatter, minskade förmåner eller både och. Man kan alltså tala om en snöbollseffekt vars fart beror av den demografiska utvecklingen, en utveckling som det i ett modernt samhälle inte finns något sätt att hindra inom ramen för samma system. Denna snöbollseffekt är i nuläget framförallt påtaglig i Sydeuropa och utgör en tickande bomb som spär på de negativa ekonomiska utsikter vi idag ser för skuldkrisens PIGS-länder.

(5) De offentliga pensionssystems tvingande karaktär underminerar och hindrar entrenörsdrivna, pensionslösningar från att växa fram på marknaden. Entreprenörskapet – förstådd som den process genom vilken uppmärksamma individer leds till att upptäcka och möta sociala behov genom signaler i prismekanismen – kan inte ersättas av tvingande befallningar från en central auktoritet. Detta på grund av kalkylproblemet: den information som skulle behövts för att koordinera produktionsförhållanden i enlighet med konsumenternas preferenser förblir dold i avsaknad av marknadspriser, då alternativkostnader inte kan skattas.

Då det börjar stå mer och mer klart att pensionssystemen i västvärlden sakta men säkert håller på att fallera kommer makthavare att snegla mot marknadsorienterade reformer, inte minst för att ha något att skylla på när den globala pensionskrisen väl blir akut. Den som inte vänder bort blicken från den information som läcker ut från massmedia måste ju tro att goda tider alltid är resultatet av framgångsrik politik och dåliga tider alltid följden av ett marknadsmisslyckande.

Defekterna i västvärldens pensionssystem är dock inget marknadsmisslyckande, utan ett praktexempel på en allmänningens tragedi. Och bördan som följer den allmänna pensionens tragedi måste vi alla bära på, vare sig vi vill det eller ej.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Allmänna pensionens tragedi

Kommentarer inaktiverade.