Jonatan Godtrogen: Kap. 34

Gladbär

Medan Jonatan funderade på vart han nu skulle ta vägen närmade sig försiktigt en mullig, sjaskigt klädd kvinna. Kvinnans feta, ovårdade hår gjorde honom illamående. ”Psst! Vill du må bra?” Jonatan tog instinktivt ett steg bakåt, kvinnan luktade skämd svamp. Hon upprepade med ansträngd röst, ”Vill du må bra?”

Med tanke på vad konstapel Stens beskrivning av omoraliskt beteende kände sig Jonatan osäker på vad han skulle svara. Det tycktes hur som uppenbart att den här motbjudande kvinnan inte sålde sexuella tjänster. Så Jonatan, som var en ärlig och förståndig ung man, svarade sanningsenligt, ”Vill inte alla må bra?”

”Följ med mig,” sade kvinnan och tog ett bestämt tag om hans arm. Hon ledde honom nedför en gränd och genom en nergången, mörklagd dörröppning. Stället påminde Jonatan om när han blev rånad, så han försökte hålla avståndet – och andan för att slippa känna hennes stank. Innan han visste ordet av hade kvinnan stängt och låst dörren. Hon bjöd Jonatan att slå sig ner vid bordet. Från väskan tog hon en mindre ask med tjocka cigarrer. Hon valde ut cigarr, bet av ändan, tände med en tändsticka och drog ett långt, angenämt bloss.

Jonatan rörde sig oroligt på stolen och frågade, ”Vad vill du?”

Hon blåste ut ett kraftigt moln av rök och sade hårt, ”Vill du ha – gladbär?”

”Vad är gladbär?” frågade Jonatan.

Kvinnan betraktade honom misstänksamt. ”Vet du inte vad gladbär är för någonting?”

”Nej,” sade Jonatan och började resa sig från stolen, ”och jag tror inte att jag är intresserad, tack så mycket.”

Kvinnan beordrade honom att sätta sig ner och han löd motvilligt. Hon drog några bloss på cigarren och studerade honom noggrant, ”Jo, du är inte härifrån, eller hur?”

Jonatan satt tyst och var orolig att kvinnan hade listat ut att han var en ny nykomling. Innan han kom på något att säga ropade kvinnan, ”Falskt alarm! Kom fram, Klang.”

En lönndörr öppnades oväntat bakom en hög, smal spegel och ut störtade en uniformerad polisman. ”Hur står det till?” sade polisen och sträckte Jonatan handen. ”Jag heter Klang och det här är min partner, Eva-Lotta. Ursäkta för de bekymmer vi orsakat dig men vi jobbar under täckmantel i avsikt att få stopp på handeln med gladbär.” Vänd mot Eva-Lotta tillade han, ”Jag är utsvulten. Låt oss bjuda den här unge mannen på något som plåster på såren.”

De tog fram lådor, paket, flaskor och burkar av alla storlekar och former från skåpen. Mat! Jonatan andades slutligen ut av lättnad och hans mun vattnades vid åsynen av festmåltiden. De båda poliserna tog för sig av läckerheterna. Där fanns bakverk av alla slag – färskt bröd, smör och sylt, ostskivor, chokladkonfekt och andra godsaker. Klang tog en stor kaka och bredde på tjockt med smör och sylt med fingrarna. ”Hugg in,” sade han med munnen full av mat. Han lät handen svepa över bordet, ”Inget politiskt kafé för gladbärsroteln, eller hur Eva-Lotta?” Hon kunde bara nicka eftersom hon hade munnen full med mat.

Jonatan tog en skiva bröd med marmelad och åt hungrigt. Efter en stund tog han en paus i ätandet för att återigen fråga, ”Vad är gladbär?”

Eva-Lotta hällde upp en kopp kaffe och hade i tre rågade skedar socker. Samtidigt som hon rörde ner lite tjock grädde i koppen svarade hon, ”Du vet alltså inte? Gladbär är en förbjuden frukt i Korrumpe. Hade du försökt köpa gladbär av mig skulle vi ha satt dig i djurparken i tio eller tjugo år.”

Jonatan svalde ljudligt. Det hade varit nära ögat, han kunde ha hamnat i djurparken! Eva-Lotta och Klang tittade på varandra en kort stund och brast genast ut i gapskratt.

”Men vad är så farligt med gladbär? Blir folks sjuka av dem? Eller våldsamma?”

”Värre än så,” sade Klang medan han torkade bort marmelad och smör från kinderna med kavajärmen. ”Gladbär gör att folk mår bra. De sitter bara helt lugnt och drömmer.”

”Motbjudande,” tillade Eva-Lotta och tände en tjock cigarr som hon gav till Klang. Sedan tog hon upp en kaka, bredde på ett tjockt lager mjukost och muttrade, ”Det är en verklighetsflykt.”

”Ja,” mumlade Klang med munnen full av kakor. Jonatan hade aldrig sett någon pressa in mat i munnen så fort. Klang rättade till pistolbältet och fortsatte, ”Unga människor nuförtiden tar inte ansvar för sina liv. Så när de väljer att fly med hjälp av gladbär återför vi dem till verkligheten. Vi arresterar dem och stoppar dem bakom lås och bom.”

”Mår de bättre av det?” frågade Jonatan samtidigt som han diskret gav en Klang en servett.

”Javisst,” svarade Eva-Lotta. ”Vill du ha ett glas whisky, Klang?” Klang log och slängde fram ett smutsigt glas mot henne. Hon fyllde det till kanten med brun vätska från en kanna utan etikett, för att sedan åter ta upp Jonatans fråga, ”Du förstår, gladbär är beroendeframkallande.”

”Vad menar du?”

”Det betyder att du alltid vill ha mer. Du upplever att du måste ha dem för att kunna fortsätta leva.”

Jonatan funderade på vad hon sagt en stund. ”Du menar som mat?” sade han knappt hörbart då Klang lade av en ljudlig rap.

Klang flinade förnöjsamt under det att han svepte sin andra whisky och tog ett djupt bloss på cigarren. ”Nej, nej. Gladbär innehåller inget nyttigt och kan även vara ohälsosamma. Skicka askkoppen är du snäll, Eva-Lotta.”

”Och om gladbär är ohälsosamma,” sade Eva-Lotta och sköljde ner en bit konfekt med kaffet, ”så kommer vi alla längre fram tvingas betala sjukvårdskostnaderna för de stackars utslagna typerna oavsett hur oförståndigt de levt. Oreglerade gladbärskonsumenter skulle bli en belastning för oss allihop.”

Jonatan slängde ur sig, ”Om människor skadar sig själva, varför skall ni betala för deras dumheter?”

”Det är den enda humana man kan göra,” sade Klang, nu aningen berusad. Han svängde med armarna och gestikulerade när han talade. ”Vi löser människors problem. Lorderna måste betala för en massa lösningar, förstår du, som våra löner och flera stora djurparker. Och glöm inte att förra året var Lordernas Råd tvunget att hjälpa tobaks- och sockerbönderna genom ett dåligt år. Folket måste få mat, förstår du inte? Skatterna löser dessa problem, och många andra också. Genom skatter kan vi ta hand om dem som blir sjuka. Det är den enda civiliserade och anständiga lösningen. Skicka whiskyn, Eva-Lotta.”

Eva-Lotta gav honom kannan och nickade instämmande. Därpå tände hon en ny cigarett från paketet med glöden från den hon nyss rökt. Klang var riktigt i farten. ”Eftersom vi måste hjälpa alla, måste vi också kontrollera vad alla gör.”

”Vi?” ifrågasatte Jonatan.

”Börp!” rapade Klang. ”Förlåt!” Från skjortfickan tog han fram en flaska med piller. ”När jag säger ’vi’ menar jag inte du och jag personligen. Jag menar att lorderna bestämmer åt oss vad som är ett bra beteende och vilka som måste betala för dåligt ett beteende. Faktiskt är det bra beteende att betala för dåligt beteende. Går det ihop, Eva-Lotta? I vilket fall, lorderna begår inte några misstag när de fattar sina beslut, vilket resten av oss skulle.” Klang avbröt sig för att svälja ett par små röda piller. Han började sluddra. ”Däremot är det konstigt. Jag antar att jag alltid säger ’vi’ när jag talar om dem. Eva-Lotta, vill du ha ett par för att lugna nerverna?”

”Tack, men nej tack,” sade hon artigt. Hon skickade över en smakfull metallburk till honom och tillade, ”Mina fina rosa lugnande verkar mycket snabbare. Jag kan knappt börja dagen utan en kopp kaffe och en av dem. Här, pröva en om du vill.”

Jonatan funderade över de politiker han än så länge hade mött. ”Är lorderna förståndiga nog att visa folk vad som är ett bra beteende?”

”Någon måste vara det!” utbrast Klang och gungade lite i stolen han satt. Han tog ännu en slurk whisky och sköljde ned en munfull rosa piller och bakverk. Han stirrade på Jonatan. ”Och om folk inte beter sig korrekt lär vi dräggen vad ansvar innebär när de hamnar i djurparken!” Klang försökte få de andra att göra honom sällskap på en ny omgång drinkar.

”Nej tack,” sade Jonatan. ”Vad menar du med ansvar?”

Eva-Lotta sträckte sig så att hon kom åt att hälla en slurk whisky i kaffet innan hon hade i än mer grädde och socker. ”Jag vet inte hur…tja, Klang, du får förklara.”

”Hmmm, låt mig tänka efter.” Klang lutade stolen bakåt och rökte på sin cigarr. Om det inte vore för att han nästan förlorade balansen hade han kunnat tas för en klok man. När han återvunnit balansen sade han, ”Ansvar måste vara, att acceptera konsekvenserna av ens beteende. Ja, så är det! Det är det enda sättet att växa, du vet, att lära.” Röken runt Klang tjocknade i takt med att han blossade allt fortare, samtidigt som han försökte tänka hårt på ansvar.

”Nej, nej,” avbröt Eva-Lotta. ”Det är för själviskt. Ansvar är att ta hand om andra. Du vet, när vi skyddar dem från skador, när vi skyddar dem från sig själva.”

Jonatan frågade, ”Vad är själviskt? Att ta hand om sig själv eller att bestämma över andra?”

”Det finns bara ett sätt att lista ut den här,” klargjorde Klang. Han ställde sig så snabbt upp att stolen välte. ”Vi får ta med honom till Storinkvisitorn! Om någon kan förklara ansvar så är det han!”

Kommentera på bloggen.