Jonatan Godtrogen: Kap. 33

Vice Versa

Väl ute på gatan snubblade Jonatan på en katt, som låg utanför dörren med en död råtta mellan tassarna. Jonatan studerade den motbjudande råttan och tänkte, ”Jag kan föreställa mig varifrån den där kommer. Tack, men nej tack.” Katten kliade sig bakom örat, obekymrad av Jonatans avspisning.

På andra sidan gatan lade Jonatan märke till en hårt sminkad kvinna i en tätt åtsittande, lysande röd klänning. Varje gång en man passerade henne log kvinnan och försökte få igång en konversation. Det verkade inte som hon tiggde. Nej, Jonatan trodde att hon försökte sälja någonting. När hennes försök misslyckades vände sig hon tvärt om och sökte en ny kund. Jonatan undrade om den pråliga kvinnan också hade förklarats vara allmän egendom av lord Ponzi.

Då såg han ännu en kvinna i en extrem utstyrsel och denna var på väg fram till honom. Kvinnan hade ett starkt lysande läppstift och en djupt urringad blus som avslöjade det mesta av hennes omfångsrika behag. Den korta kjolen framhöll kvinnans finlemmade ben, ben som uppenbarligen aldrig behövt gå på knäna. Hon stannade och tittade med orädd blick rakt på Jonatan, som praktiskt taget tappade andan. Kvinnan skulle precis säga något då en polisvagn kom farande runt hörnet och tvärstannade mellan de båda kvinnorna.

Flera män klädda i svart hoppade ur, tog tag i de båda kvinnorna och drog dem under sparkar och skrik in i vagnen. Kvinnorna fick hela tiden utstå tjuvnyp och förolämpningar. Innan Jonatan han protestera hade männen slagit igen dörrarna och kusken fått fart på hästarna. En av männen stannade kvar och då såg Jonatan att han hade en polisbricka på bröstet. Mannen stod nu och skrev i en liten svart bok han hade tagit fram ur fickan.

”Ursäkta mig herrn,” sade Jonatan, ”jag skulle vilja anmäla ett rån.”

”Det tillhör inte mitt ansvarsområde,” svarade polismannen, utan att ens titta upp från sitt anteckningsblock.

Jonatan kände sig osäker. Han kikade på mannens bricka och frågade, ”Vad är ditt ansvarsområde, eh, konstapel Sten?”

”Omoral,” sade mannen.

”Förlåt?”

”Omoralsroteln, pysen. Vid vår roteln bekymrar vi oss för omoraliskt beteende.”

”Rånet jag vill anmäla var tveklöst omoraliskt,” utbrast Jonatan. Då polisen inte svarade frågade Jonatan i stället, ”Varför arresterades de där kvinnorna?”

Mannen tittade till slut upp från sina anteckningar och såg Jonatans förvånade uppsyn. ”Kan du inte räkna ut det bara genom att se på deras kläder? Dessa kvinnor var skyldiga till att ha erbjudit män sexuella tjänster i utbyte mot pengar. Det skulle ha varit mycket bättre om de hade idkat byteshandel med tjänsterna i stället.”

”Byteshandel? Vad menar du med ’byteshandel’?” frågade Jonatan, för tillfället mindre bekymrad över sina egna problem och i stället nyfiken på kvinnorna.

”Jag menar,” sade polisen med betoning på vart enda ord, ”att de där kvinnorna skulle ha underhållit sina kunder efter att ha blivit bjudna på middag, drinkar, dans och en teaterbiljett i stället för pengar. Det är bättre för samhällsekonomin och helt lagligt.”

Jonatan var mer förvirrad än någonsin tidigare. ”Så kontanter får aldrig bytas mot sexuella tjänster?”

”Naturligtvis finns undantag. Till exempel får kontanter användas om handlingen filmas och visas för stadens alla invånare. Då är det en allmän, inte privat, företeelse och därför tillåten. I stället för att arresteras kan deltagarna till och med bli stjärnor och tjäna en förmögenhet.”

”Alltså är det bytet av kontanter mot rent privata sexuella tjänster som är omoraliskt?” frågade Jonatan.

”Det finns undantag även för privata kontantaffärer, framför allt då kvinnorna har bättre kläder än de här som går på gatan,” sade konstapel Sten föraktfullt. ”Överenskommelser som gäller en kort tid, en timma eller en natt, är olagliga. Men om ett par ingår ett permanent, livslångt kontrakt, då kan kontanter användas. Faktum är att föräldrar ibland uppmuntrar sina barn att ingå sådana avtal. Personer med adliga ambitioner har ofta respekterats för sådant slags beteende. På rätt sätt är det ett legitimt sätt att förbättra sin sociala status och säkerhet.”

Polismannen slutade föra anteckningar och sträckte ned handen i en väska. Ur den tog han fram en stenpåpinne och några spikar. ”Skulle du kunna ge mig ett handtag?”

”Visst,” sade Jonatan med en smula obehag. Han försökte få alla dessa moraliska regler att stämma överens.

Konstapel Sten gick fram till en affär intill. Han tog upp några lösa plank som låg på trottoaren och tecknade åt Jonatan. ”Här, håll upp den här ändan. Jag skall spika för fönstret till den här affären.”

”Varför spikar ni igen affären?”

”Affären är stängd,” sade polisen mumlande med alla spikar i munnen. ”därför att ägaren befanns skyldig till att sälja obscena bilder. Han sitter numera och ruttnar i stadens djurpark.”

”Vad är en obscen bild?” frågade Jonatan naivt.

”Tja, en obscen bild visar någon typ av smutsig och motbjudande handling.”

”Höll affärsinnehavaren på med någon ’motbjudande’ handling?”

”Nej, han sålde bara bilderna.”

Den här var Jonatan tvungen att fundera ordentligt på. Polismannen spikade fast den sista plankan över dörren. ”Så om man säljer bilder av en obscen handling gör man sig skyldig till själva akten?”

Nu var det polisens tur att stanna upp och tänka efter. ”Tja, på sätt och vis, ja. Människor som säljer bilderna inspirerar till handlingarna. Konsumenter är lättpåverkade förstår du.”

Jonatan tog sig för pannan. ”Nu förstår jag! Det här måste ha varit en tidningsredaktion. Du måste ha gripit nyhetsfotografen för att ha tagit bilder av krig och mord! Men anses era tidningar skyldiga till att uppmuntra krig och mord bara för att de trycker och säljer bilder av människor som dödar och blir dödade?”

”Nej, nej. Aj! Den här satans stenpåpinnen!” tjöt polismannen och viftade på sin tumme samtidigt som han svor högljutt. Konstapel Sten såg sig omkring för se om någon hade hört honom svära. Han plockade upp sina verktyg och fortsatte spika. ”Obscenitet handlar bara om sexuella aktiviteter utförda av perversa människor. Anständigt folk fördömer sådana aktiviteter. Å andra sidan,” sade polisen, ”krig och dödande är handlingar anständigt folk och perversa typer kan läsa om och utföra tillsammans. Faktum är att osminkade reportage om den typen av händelser kan vinna journalistiska utmärkelser.”

När den sista spiken var inslagen plockade konstapeln ihop sina verktyg, tackade Jonatan för hjälpen och gick sedan sin väg. Jonatan tittade på sina fötter och tänkte, ”Jag antar att den där mannen var alldeles för upptagen av omoral för att hjälpa mig med ett simpelt rån.”

Kommentera på bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *