Är du Marxist?

[Denna artikel publicerades ursprungligen av Universal Press Syndicate, 28 april, 1998]

Till min stora häpnad, sorg och bestörtning skrev en ledande Shakespeare-kännare om de “neo-Marxister” som fanns på engelska-institutionerna runtom på våra universtitet. Han kritiserade inte dessa akademiker; tvärtom kallade han dem för “män och kvinnor med de mest självständiga av sinnen”.

Visst är det lustigt att man kan undanta sig själv från Marxismens brott genom att lägga till prefixet “neo” eller “ny”. En nynazist antas inte vara en högre livsform än en vanlig gammal nazist, men en neo-Marxist antas inte alls vara relaterad till de människor som gav världen Gulag, omskolningsläger och Sibiriens, Kinas och Kambodjas omfattade skelettansamlingar.

Det är ännu märkligare att Marx själv har förärats med en fin nyutgåva av Det Kommunistiska Manifestet – 150 år efter dess publicering.

Marx är alltså god, och neo-Marxister är goda. Det var bara människorna som styrde olika länder i Marx namn som var dåliga. Det förstår du väl? Lenin, Stalin, Mao, Castro, Pol Pot, och resten av dessa bestar “svek” Marx.

Fanns det något hos Marx idéer som gjorde dem särskilt mottagliga för att “svikas”? Detta är frågan det inte är tänkt att du ska ställa, eftersom svaret är så uppenbart. När en idé “sviks” varenda gång den praktiseras, ligger inte felet enbart med dess utövare.

Det har aldrig funnits en human kommunistisk regim. Marxismen är rakt igenom totalitär. Den sätter inga som helst moraliska gränser för staten. Det är den mest lämpliga ideologin för aspirerande tyranner; den behåller också sin dragningskraft hos de intellektuella, som har visat sig vara lika bra på att rationalisera maktmissbruk som att rentvå sig själva från skuld.

Om tyrannerna verkligen “svek” Marx skulle man förvänta sig att de sanna Marxisterna var nervöst vaksamma mot alla pseudo-Marxistiska despoter. Men det är de aldrig. De är alltid villiga att tro på varenda regent som agerar i Marxismens heliga namn.

1900-talets mest framgångsrika ideologi förnekade att olika egenskaper hos människor och universum motiverade en anspråklös stat. Detta innebar slutet för privatlivet. Folk straffades för sina tankar – även tankar som de ännu inte hade haft, men som de Marxistiska regenterna kunde förutse att de skulle ha på grund av deras klasstillhörighet. (“Vetenskaplig” socialism behövde inte vänta på att brott hade begåtts, inte ens tankebrott).

Det är få personer idag som uttryckligen kallar sig Marxister, och inte speciellt många “neo-Marxister” heller. Men den marxistiska stilen har satt sina spår på västvärldens politiska kultur, speciellt inom medborgerliga rättigheter. Medborgarrätten och liknande lagstiftning (“hatbrott”, till exempel) har den säregna egenskapen att de kriminaliserar motiv och inte handlingar.

Det underliga med dessa lagar är detta: du får fortfarande behålla de traditionella egendoms- och associationsrättigheterna, förutsatt att du inte har förbjudna motiv bakom. Du får till exempel anställa eller vägra att anställa vem som helst, förutsatt att personens ras eller kön inte spelade någon roll i ditt beslut.

Men eftersom de som “diskriminerar” på de förbjudna sätten sannolikt inte erkänner sina riktiga motiv, kan staten bara döma deras motiv efter resultatet som skapas, vilket innebär statistiska mönster. På samma sätt är det enda sättet att förhindra anklagelser om “diskriminering” att man säkerställer att ett visst antal kvinnor och minoriteter anställs, även om man tvingas bortse från några vita män som man anser vara mer passande.

Med andra ord är diskriminering det enda sättet att undvika att bli anklagad för diskriminering.

Konservativa som tror att man kan ha “medborgerliga rättigheter” utan kvoter lurar bara sig själva. Sådana “medborgerliga rättigheter” är väsentligt annorlunda från den äldre versionen av medborgerliga rättigheter; de utgör inte på långa vägar några begränsningar på staten utan skänker istället ytterligare makt åt den. Förr eller senare måste även de förlita sig på kvoter som bevis och ordinera statens ingrepp som “botemedel”.

Vi har Marxismen att tacka för den allmänna uppfattningen att allting är statens göromål, och att till och med privatlivet är något som endast kan existera på nåd av statens misstänksamma tillåtelse.

En idé har sannerligen triumferat när folk inte längre är medvetna om att det finns alternativ till den. Likt Molieres karaktär som upptäcker att han har talat i prosa i 40 år utan att veta om det, har många av våra politiker praktiserat Marxism hela sina liv utan att ha insett det.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.