Till utpressarens försvar

Vid första anblick är det inte svårt att svara på frågan om utpressning verkligen är illegitimt?” Det enda problemet med frågan verkar vara varför den överhuvudtaget ställs.

Sysslar inte utpressare med att, ja du vet, utpressa människor? Och vad kan väl vara värre än det? Utpressare använder människors mörka och dolda hemligheter. De hotar med att avslöja och offentliggöra dem. De blöder sina offer och driver dem ofta till självmord.

Vi kommer dock att se att argumentet mot utpressare inte kan stå emot en seriös analys, och att det bygger på en väv av ogranskade slagord och djupa filosofiska missförstånd.

Vad exakt är utpressning? Utpressning är ett handelserbjudande. Det är ett erbjudande om att byta något, oftast tystnad, mot något annat, oftast pengar. Om handelserbjudandet accepteras håller utpressaren tyst och den utpressade betalar det överenskomna priset.

Om utpressningserbjudandet avvisas får utpressaren utöva sin rätt till yttrandefrihet och publicera hemligheten. Det finns inget konstigt i detta. Allt som händer är att ett erbjudande om att hålla tyst förs fram. Om erbjudandet avvisas gör utpressaren inte mer än att utöva sin rätt till yttrandefrihet.

Den enda skillnaden mellan någon som skvallrar och en utpressare är att utpressaren är villig att avstå från att tala – för ett pris. På ett sätt är den som skvallrar mycket värre än utpressaren. Utpressaren har åtminstonde gett den utpressade en chans att tysta honom. Skvallraren å andra sidan berättar hemligheten utan förvarning. Har man det då inte bättre i händerna på en utpressare än någon som skvallrar?

Med skvallraren är allt förlorat; med utpressaren kan man bara vinna, eller i alla fall inte få det sämre. Om priset som begärs av utpressaren är lägre än hemligheten är värd kommer hemlighetshållaren att betala utpressaren – eftersom detta är det bättre av de två onda tingen. Han vinner alltså skillnaden mellan värdet av hemligheten och priset på utpressningen.

När utpressaren kräver mer än vad hemligheten är värd kommer hans krav inte att tillgodoses och informationen blir offentlig. Men i detta fall får personen det inte sämre med utpressaren än han skulle ha fått det med skvallraren. Det är således synnerligen svårt att redogöra för det smädande som utpressaren har fått utstå, åtminstone jämfört med skvallraren som vanligtvis avfärdas med lite förakt.

Utpressning behöver inte innebära ett erbjudande om tystnad i utbyte mot pengar. Detta är bara den mest kända formen: det kan definieras utan hänvisning till endera. Definierat i allmänna termer är utpressning ett hot att göra något – något som i sig inte olagligt – om inte vissa krav uppfylls.

Många saker i det offentliga rummet passar in på denna definition av utpressning men i stället för att svärtas ned har de ofta uppnått en status av respekt! Till exempel är en bojkott en form av utpressning. Genom en bojkott av exempelvis företag som saknar kollektivavtal hotas dessa företag. Om de inte har ett kollektivavtal ombeds folk att inte ha något som helst att göra med dessa verksamheter. Detta överensstämmer helt och hållet med den tidigare definitionen: ett hot att något, som i sig själv inte är olagligt, kommer att äga rum om inte vissa krav uppfylls.

Men hur är det med de hot som är involverade i en utpressningshandling? Det är denna aspekt som kanske mer än något annat är den del av utpressning som är mest missförstådd och fruktad. Vid första anblicken är man böjd att hålla med om att hoten är omoraliska. Det vanliga uttalandet mot aggression varnar, till exempel, inte bara mot aggression i sig utan också mot hot om aggression. Om en stråtrövare antastar en resande är det oftast blott hotet om aggression som kommer att tvinga fram lydnad.

”Den enda skillnaden mellan någon som skvallrar och en utpressare är att utpressaren är villig att avstå från att tala – till ett pris.”

Men tänk på vilken typ av hot vi pratar om. När det som hotas med är aggressivt våld är hotet förkastligt. Ingen individ har rätt att initiera aggressivt våld mot någon annan.

Under utpressning är dock det som ”hotas” med något som utpressaren har rätt att göra – oavsett om det är utöva rätten till yttrandefrihet, vägra att handla i vissa butiker, eller att övertyga andra att göra detsamma. De handlingar som utpressaren hotar med är i sig inte olagliga, och det är därför inte möjligt att kalla hoten illegitima.

Utpressning kan enbart vara illegitimt när det finns en speciell försvuren relation mellan utpressaren och den utpressade. En hemlighetshållare kan förtro sig till en advokat eller en privatdetektiv på villkor att förtroendet bibehålls i hemlighet.

Om advokaten eller privatadetektiven försöker utpressa hemlighetshållaren skulle det stå i strid med avtalet och därför vara illegitimt. Men om en främling innehar hemligheten utan avtalsförpliktelser då är det legitimt för honom att erbjuda att ”sälja” sin tystnad.

Förutom att vara en legitim verksamhet har utpressning också några bra effekter trots att det ofta hävdas motsatsen. Bortsett från vissa oskyldiga offer som fångas i nätet, vilka är det vanligtvis som utpressare ger sig på?

I huvudsak finns det två grupper. En grupp består av brottslingar: mördare, tjuvar, bedragare, förskingrare, fuskare, våldtäktsmän etc. Den andra gruppen består av personer som deltar i verksamheter som i sig inte är illegitima men som strider mot majoritetens sedvänjor och vanor: homosexuella, sadomasochister, sexuellt perversa, kommunister, äktenskapsbrytare, etc. Utpressningsinstitutionen har positiva, men olika, effekter på var och en av dessa grupper.

När det gäller brottslingar, har utpressning och hot om utpressning en avskräckande effekt. De ökar den inneboende risken att syssla med  kriminella verksamheter. Hur många av de anonyma tips som tas emot av polisen – vars värde inte kan överskattas – kan spåras, direkt eller indirekt, till utpressning? Hur många brottslingar leds till att begå brott på egen hand och undviker hjälp av kumpaner i ”jobb” som kräver samarbete, av rädsla för eventuell utpressning?

Slutligen finns det de personer som är på väg att begå brott, eller som är ”marginella kriminella” (som en ekonom skulle säga), där minsta lilla faktor kommer att driva dem åt ett eller annat håll. Rädslan för utpressning kan i vissa fall vara tillräckligt för att avhålla dem från att begå brott.

Om utpressning i sig legaliserades skulle det utan tvekan vara ännu mer effektivt avskräckande. Legalisering skulle utan tvekan leda till en ökning av utpressning, och till att medlemmar av den kriminella klassen skulle jagas av utpressare.

Det sägs ibland att det som reducerar brottsligheten inte är det straff som är knutet till brottet utan vissheten om att åka fast. Även om denna kontrovers fortfarande pågår beträffande dödsstraff räcker det med att påpeka att införandet av utpressning gör både och. Det ökar straffet för brott, eftersom det tvingar brottslingar att dela en del av bytet med utpressaren. Det höjer också sannolikheten för att fångas eftersom utpressare tillkommer utöver poliser, privata medborgare och medborgargarden, och andra brottsbekämpare.

Utpressare, som ofta är medlemmar i god ställning i den kriminella världen, är i en fördelaktig position att omintetgöra brott. Deras ”inside-status” överträffar till och med spionen eller infiltratören, som blir tvingade att spela en roll.

En legalisering av utpressning skulle således göra det möjligt för brottsbekämpande enheter att dra fördel av två av brottsbekämpningens grundläggande slagord på samma gång: “söndra och härska”, och “bristen på heder tjuvar emellan”. Det är ganska uppenbart att en viktig effekt av en legalisering av utpressning skulle vara att minska brottsligheten – det vill säga verkliga brott.

Legaliseringen av utpressning skulle också föra med sig en positiv effekt på de handlingar som inte innefattar angrepp, men som står i strid med samhällets sedvänjor. För dessa handlingar skulle en legalisering av utpressning innebära en befrielse. Även om utpressning fortfarande är olagligt kan vi bevittna några av dess positiva effekter.

Homosexualitet, till exempel, är inte kriminellt, eftersom det inte innebär någon aggression. För enskilda homosexuella orsakar utpressning ofta mycket betydande skada och kan knappast anses vara fördelaktigt. Men för gruppen som helhet, det vill säga för varje enskild individ i egenskap av en gruppmedlem, har utpressning hjälpt genom att göra allmänheten mer medveten och van vid homosexualitet.

Att tvinga enskilda medlemmar av en socialt förtryckt grupp att träda ut i det fria, eller ”kliva ur garderoben”, kan naturligtvis inte betraktas som en tjänst. Att använda tvång är att kränka individens rättigheter. Men likväl ger det upphov till en medvetenhet hos medlemmarna i en grupp om varandras existens. Då utpressning tvingar fram denna uppfattning kan utpressning legitimt sett ta åt sig en liten del av förtjänsten av att befria människor vars enda “brott” är att de avviker från normen på ett icke-kriminellt sätt.

Om vi tar den gamla aforismen ”sanningen skall göra er fria” i åtanke, är det ju faktiskt så att sanningen är det enda “vapen” som utpressaren har till sitt förfogande. Genom att använda sanningen för att göra verklighet av sina hot (vilket han ibland måste), frigör han också sanningen, oftast utan uppsåt, för att åstadkomma det goda eller onda som den kan åstadkomma.

Originalartikeln är ett utdrag ur Defending the undefendable.

Kommentera på bloggen.

2 kommentarer till ”Till utpressarens försvar

  • Av Wikipedia framgår att utpressning inte förbjöds i Sverige förrän 1934, och då tydligen under förevändningen att försöka skydda homosexuella, för ”otukt med naturen” var förbjudet! Låter som ett klassiskt exempel på hur ett fel införs med hänvisning till ett annat fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *