Jonatan Godtrogen: Kap. 32

Doktrinär

Jonatan följde med Georges sällskap genom Lordernas Palats och ut på gatan i jakt på läkarhjälp. Mitt emot palatset upptog en lång, vit byggnad större delen av ett kvarter. Gruppen öppnade första bästa dörr och försvann in när ett ångestfyllt skrik hördes från ett öppet fönster halvvägs nedför kvarteret. Jonatan satte fart längs trottoaren och nådde fönstret samtidigt som fönsterluckorna stängdes. Han fick tag i en av luckorna och lyckades hålla den öppen.

”Försvinn härifrån,” gastade en stor, mammig kvinna inifrån. Hennes argt röda ansikte utgjorde en bjärt kontrast till den vita uniformen som täckte henne från topp till tå.

”Vad är det som pågår här inne?” envisades Jonatan. ”Vem är det som skriker?”

”Det har du inte med att göra. Släpp nu!”

Desperat höll Jonatan hårdare om luckan. ”Inte förrän du säger vad du håller på med! Du gör illa någon!”

”Naturligtvis gör vi någon illa,” sade kvinnan. ”Hur skall vi annars kunna bota dem? Lita på mig, jag är läkare.”

Så sant som det var sagt, Jonatan såg kvinnans namn och titel broderade på uniformen – dr Abigail Flexner. Jonatan flämtade till, ”Skadar du människor för att bota dem? Varför kan du inte låta dem vara ifred i stället?”

”Vi måste döda demonerna och ibland kan det inte hjälpas att även patienten får lida,” förklarade doktorn som om det vore den mest självklara sak. Doktorn såg sig frustrerat omkring efter hjälp med att få undan den näsvisa ynglingen. ”Åh, okej då,” sade hon uppgivet. ”Jag skall bevisa för dig att vi hjälper människor. Gå runt till sidodörren så skall jag ta med dig på en instruktionsrunda.”

Misstänksamt släppte Jonatan fönsterluckan och gick runt hörnet som doktorn hade sagt. Det var samma dörr som George och de andra hade gått in genom, men han såg inte skymten av dem där inne. Rummet Jonatan mötte var fullt av människor i alla åldrar. De satt eller stod intill varandra längs väggarna. Några jämrade sig tydligt och hade armar och ben insvepta i bandage, andra muttrade och gick ängsligt fram och tillbaka eller tröstade sina nära och kära. Flera hade sängkläder och kokkärl med sig, tecken på en lång väntan. Jonatan undrade hur länge dessa människor skulle behöva vänta.

En dörr öppnades och doktor Flexner klev ut. Hon tecknade åt Jonatan att komma fram. Gruppen av människor tystnade genast och all aktivitet avstannade; alla följde avundsjukt Jonatan med blicken då han passerade förbi dem. Doktorn visade in honom i ett fönsterlöst rum fyllt av skrivbord, kontorister och med papper staplade i högar upp till taket. Kvinnan ledde Jonatan vidare till ett nytt rum, en mindre amfiteater med en scen i mitten. Längs väggarna fanns balkonger med sittplatser. När Jonatan klev över tröskeln var det som att gå in i en vägg, så stark var odören av kemikalier och kadaver.

Balkongerna var fulla av människor som hängde över räckena. Nedanför lutade sig flera kvinnor och män i vita rockar – av allt att döma läkare och sjuksköterskor – över en kraftig patient som var fastspänd vid ett lågt bord.

”För att bota denna patient,” viskade doktorn allvarligt, ”säger den ortodoxa medicinen att vi måste öppna ådrorna för att släppa ut demonerna tillsammans med blodet. Stundom använder vid blodiglar.” Hon pekade mot ett bord intill patienten. Det täcktes av knivar, sågar, stearinljus och flaskor av alla storlekar och slag. En stor metallskål var överfylld av iglar stora som manstummar. Jonatan kände hur det vände sig i magen på honom.

”Skulle även det misslyckas kommer våra vetenskapsmän och –kvinnor att förgifta demonerna med kemikalier. Vi använder framför allt arsenik, antimon och olika kvicksilverblandningar. Utvecklingen har verkligen gått framåt! Det kan jag lova dig, att om hundra år kommer läkarvetenskapen förundras över våra medicinska framgångar.”

”Är inte de där ämnena dödliga?” sade Jonatan. Han erinrade sig att hemma sålde hans morbror liknande lösningar som råttgift. Jonatan hade också ett svagt minne av gamlingar som berättade att samma slags farliga substanser användes som medicin förr i tiden. Men, hade man inte upphört med det för länge sedan?

”Kan inte hjälpas,” svarade hon lugnande. ”Skära, dra ut och gift är de enda säkra och effektiva behandlingarna.”

”Hur ofta fungerar de?”

”Behandlingen lyckas ta död på demonerna i hundra procent av fallen! Och,” hon fullkomligen lyste, ”våra patienter överlever i smått fantastiska tjugosju procent av fallen.”

Jonatan stirrade. En av läkarna skar upp mannens mage och små kaskader av blod sölade ner bordet. ”Vad är det som är fel med honom?”

”Deomental förorening i homosäcken,” svarade doktor Flexner. ”Det är vi fullständigt säkra på.”

”Finns det inget annat sätt att bota honom på?”

”Ha!” sade hon föraktfullt. ”Vissa säger det. Vi får tacka Gud för att de kvacksalvarna inte ges licens att vårda människor. Det är inte nog att garantera kvalitén på läkarna som människor kan välja mellan, vi måste även förbjuda bedragare som påstår sig bota med icke godkända mediciner, dumma idéer om kosthållning, kristaller, växter, nålar, handpåläggning, böner, frisk luft, motion och ibland till och med, tro det om du vill,” grinade hon,” med skratt! När vi får tag på dem hamnar de bums i djurparken och sedan kastar vi bort nyckeln!”

”Fungerar någon av de där kurerna?” frågade Jonatan mjukt.

”Pff! Om de fungerar så är det bara tillfälligheter,” svarad hon. Jonatan tittade på hennes sladdriga och uppsvullna ansikte. Den enda färgen stod hennes röda, knöliga näsa för, resten var grått som mulen himmel. Och hennes andedräkt stank lik.

”Men om en patient väljer de andra behandlingarna?” framhärdade Jonatan. ”Vems liv är det?”

”Precis!” utbrast hon. Jonatan hade dragit upp ett av hennes favoritämnen. Doktorn ledde bort Jonatan från räcket och lade sina tjocka armar i kors över bröstet. Hon stödde hakan med ena handen. Med hetta sade hon, ”Vems liv är det? Vissa av dessa själviska patienter tror faktiskt att livet är deras eget! De har glömt att varje liv tillhör alla. Vi utgör tillsammans en obruten kedja från förfäder till efterkommande, alla är vi delar i samma stora hela. För det allmännas bästa måste erfarna specialister skydda patienterna från deras egna bristfälliga omdömen. Tänk! Det finns patienter som faktiskt vill dö! Vi är mycket bättre lämpade att avgöra när och hur de skall behandlas.”

Hon tystnade en stund och tänkte efter, och fortsatte sedan, ”Hur som, Lordernas Råd betalar generöst nog för all sjukvårdskostnader på ön. Friska arbetare gör sin plikt via skattsedeln enligt de bedömningar av förmågan som Rådet bestämt. Patienter gör sin plikt i väntelistan enligt de bedömningar av behovet som Rådet fastställt. En dag måste de två mötas, så vi har inte råd att låta patienter begå kostsamma misstag med folkets pengar.”

Ett skrik av smärta ekade i rummet och mer blod rann ned i golvbrunnen. Någon delade ut order och kirurgen fick mer instrument och kompresser. En bekymrad min spred sig över doktorns ansikte där hon stod bredvid Jonatan. ”Jag känner hans smärta,” mumlade hon.

”Hur får man en licens,” frågade Jonatan, ”för att fatta dessa livsavgörande beslut åt människor?”

”Det kräver åratal av förberedelser. Varje läkare måste genomgå den ortodoxa, medicinska skolningen och klara ett flertal prov. Våra vänner i Lordernas Råd beslutade att stänga den ena av Korrumpes två medicinska skolor i syfte att bibehålla vår höga ortodoxa standard, en standard som fastslagits efter många år av vetenskapliga studier och ärevördiga traditioner. Licenser utfärdas sedan av Skrået för det Godhjärtade Värnet av den Ortodoxa Medicinen. Skrået tillser även att de medicinska utövarna får en lön i enlighet med deras samhällsställning.”

”En hög lön?” sade Jonatan.

”Nu räcker det.” Doktorn såg otålig ut och började skuffa Jonatan i riktning mot utgången. Men Jonatan vägrade sluta med sina frågor. ”Hur vet man vilken läkare som är bra och vilken som är dålig?”

”Genom att vi minimerar möjligheten att göra onödiga val och att vi begränsar patientens tillgång till meningslös, spekulativ information. Det finns inga dåliga läkare,” slog hon fast. ”Alla licensierade läkare är lika kvalificerade. Naturligtvis går det rykten. Människor kan inte sluta skvallra om vem som är bra eller dålig, men vår kontroll över alla rapporter garanterar att allt sådant skaller är grundlöst.” Med blixtens hastighet puttade hon ut Jonatan genom bakdörren, stängde den snabbt och drog för regeln.

Kommentera på bloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *