Solidaritet när den är som allra bäst

Kolumn nummer 4 år 2012, publicerad i ÅU den 20.4.2012. Jag fick ett otal mycket arga svar från läsarna, vilket knappast kommer som någon överraskning för någon här.

Så nu ska Finland ta i bruk en ”solidaritetsskatt” som innebär att de som redan betalar mest ska betala ännu mera. Det torde vara uppenbart för vem som helst att solidaritetsskatten bara är en chimär med vilken man försöker distrahera, eller åtminstone göra det lättare, för de lägre klasserna att acceptera momshöjningen. Men låt oss glömma detta djupt omoraliska politiska trick för en stund och se på saken ur ett annat håll.

Att rika ska betala mer och mer är som tidigare noterat en global trend och gammal tradition. De ska betala sin ”fair share”, sin rättvisa andel. Men vad är rättvist? I USA betalar den rikaste 1-procenten, den som Occupy Wall Street hatar så mycket, ca. 25 procent av den totala federala inkomstskatten. De rikaste 50 procenten betalar i princip hela den federala inkomstskatten, medan de fattigaste 40 procenten inte betalar någon skatt alls. Samtidigt utnyttjar de rika förstås de offentliga tjänsterna mycket mindre än de fattiga. De rika använder mycket mindre offentlig sjukvård, kollektivtrafik, utbildning och lyfter förstås mycket färre bidrag av olika sorter.

Med andra ord: de som betalar för de offentliga tjänsterna är de som använder dem minst och de som använder de offentliga tjänsterna mest är de som knappt betalar för dem alls. Ju mindre du använder, desto mer betalar du. Ju mer du använder, desto mindre betalar du. Är det rättvist? Borde de här förhållandena alltså förstärkas ytterligare?

Varenda skattehöjning på ”de rika” är inget annat än de fattiga som röstar till sig ännu mer pengar från andra till sig själva. De fattiga vill ju inte att pengarna ska stanna hos staten, utan att de kanaliseras ut till dem i form av gratis utbildning och sjukvård, subventionerad kollektivtrafik, bidrag för allt mellan himmel och jord och allt möjligt annat trevligt.

Det må kännas enklare, men smart är det inte. Det är inte bra att mer och mer pengar tas från det privata och ges till det offentliga. Dessa inkomstöverföringar minskar mängden tillgängligt kapital som behövs till investeringar i produktionskapaciteten som i sin tur gör det möjligt att hålla jobb kvar i landet. Och det är som bekant de fattiga arbetarna som lider mest när en fabrik stängs ner, mycket mer än de rika cheferna.

När man till exempel höjer skatten på lön innebär det att arbetsgivaren måste betala mera pengar för att nettolönen ska hållas på samma nivå, vilket även innebär högre sociala kostnader.  Det ökar i sin tur produktionskostnaderna vilka till största del brukar tas från konsumenterna. Företaget blöder alltså mer pengar, men personalen kan till och med få mindre i handen. De högre personalkostnaderna gör det svårare att nyanställa (eller att undvika uppsägningar) och leder till att konsumentpriserna höjs för att bibehålla den lönsamhet som krävs för att kunna hålla igång verksamheten på lång sikt. Så de fattiga kommer inte bara att måsta klara av högre momssatser, de måste också klara av högre momssatser på högre priser och med mindre pengar i plånboken.

Prisökningar slår alltid hårdast mot de som har minst marginal. I sin vilja att i solidaritetens namn plundra de rika mer än vad de redan gör har de fattiga alltså skapat en situation i vilken de själva lider oproportionerligt mer än de rika. Klyftan mellan rik och fattig blir ännu större, medelklassen ännu mindre, samhället mer polariserat. Poetisk rättvisa? Inte egentlingen, det är grundläggande ekonomisk lag.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

3 kommentarer till ”Solidaritet när den är som allra bäst

  • Progressiv inkomstskatt + inflation = artificiella klassklyftor. Eftersom välfärdskramarna aldrig kommer erkänna denna ekvation är de maktlösa att göra någonting åt de artificiella klassklyftorna.

    Att det sedan alltid kommer finnas naturliga skillnader i välstånd vill de naturligtvis inte heller erkänna, men de kunde ju sluta skjuta sig själva i fötterna genom att göra det värre.

    Vänstern har alltid haft en strålande förmåga att försöka förneka verkligheten.

  • Jag ifrågasätter att skattepengar verkligen betalas ut till några fattiga. Det är en ”sanning” som vi inte ska ta för given.

    Av BNP på över 3000 miljarder betalas bara ca 10 miljarder ut som socialbidrag, och nästan inga andra bidrag är behovsprövade. En del andra bidrag hamnar nog hos fattiga också av rena tillfälligheter, men i regel får man ju tvärtom högre a-kassa, sjukpenning, föräldrapenning, pension o.s.v. ju högre lön man har. Om man skulle kartlägga alla individer som tar emot pengar av staten som lön, försäljning och bidrag, så slår jag vad om att det visar sig att de som har högre inkomst och större förmögenhet, får mer än de som är fattigare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *