Jonatan Godtrogen: Kap. 31

Stämningen

När männen i hörnet såg hur George begav sig mot dörren plockade de upp sina portföljer och följde tätt efter. ”Nummer två,” sade George, ”var vänlig och förklara problemet med ansvar för mig en gång.” Det var tydligt att George ville visa Jonatan hur duktiga hans advokater var.

Hela gänget marscherade raskt genom hallen medan George fortsatte hålla armarna tätt om Nummer två och Jonatan. ”Ni förstår ,” sade Nummer två, ”metallbiten kan flyga av pinnen och träffa en oskyldig förbipasserande. Så vi måste skydda Er och de andra investerarna.”

”Skydda mig om metallbiten träffar någon annan? Vad menar du?” sade George och fortsatte mata advokaten med frågor.

”Den skadade personen kan stämma er i ett försök att förmå er att betala för skadorna – sjukvårdskostnader, förlorad inkomst, psykiska besvär, rättegångskostnader etcetera, etcetera.” Gruppen klev praktiskt taget på Jonatans hälar för att hålla sig intill George. Knähundarna, de som gick på knäna, hade det speciellt svårt, men de bet ihop och tröstade sig med tanken på skatteåterbäringen vid årets slut.

”En stämning skulle kunna ruinera mig!” sade George, med spelad ängslan samtidigt som han sneglade på Jonatan för att se hur han reagerade.

Nummer två fortsatte, omedveten om att George bara lät honom hålla låda inför Jonatan. ”Därför har Lordernas Råd genomfört en ny genialisk idé som frånhänder er personligt ansvar för andras förluster.”

”Ännu en ny idé?” upprepade Jonatan oskyldigt. ”Vem äger patentet på den?”

Nummer två höjde på ena ögonbrynet och fortsatte sedan utan att bry sig om Jonatans fråga. ”Vi fyller i ett antal formulär och sätter bokstäverna ’BPA’ efter företagsnamnet.” Nummer två kämpade för att öppna sin portfölj, ur vilken han tog fram en bunt papper, utan att ta av på farten. ”Vilket påminner mig om att Er underskrift behövs. Herr Selden, var vänlig och skriv under på den streckade linjen.”

Fascinerad av fackspråket frågade Jonatan, ”Vad innebär ’BPA’?” samtidigt som han snubblande försökte hänga med i Georges takt.

”’BPA’ betyder ’Begränsat personligt ansvar,’” sade Nummer två. ”Om herr Selden registrerar sitt företag kan han i en stämning som mest förlora de pengar han investerat i bolaget. Resten av hans förmögenhet är skyddad från förluster. Det är ett slags försäkring som rådet säljer för en extra skatt. Eftersom rådet begränsar risken för förluster kommer fler människor investera i vårt företag och de kommer inte bry sig särskilt mycket om vad vi gör.”

”Det värsta som kan hända,” kommenterade George, ”är att vi får klappa ihop och lämna företaget. Sedan startar vi ett nytt under ett annat namn. Ganska smart, va?”

Just då fick George syn på en väldigt attraktiv ung dam som kom gående mot dem. Hon hade fler kurvor än vad som borde vara tillåtet på en allmän gata och när hon gick framhävdes varenda en. När George vände sig om för att titta efter henne snubblade han och klämde sina perfekt vårdade fingrar mot väggen. ”Aou!” skrek han plågsamt, med ben och armar i alla möjliga vinklar. När han försökte resa sig från golvet klagade han över en akut smärta i handen och i ryggslutet. Advokaterna svärmade kring honom och talade upphetsat till varandra. Några hjälpte George att samla ihop saker han tappat ur fickorna medan andra hastigt skrev ner detaljer och ritade sketcher över platsen.

”Jag tänker stämma!” skrek George och höll upphetsat sina blåslagna och blödande fingrar i en silkesnäsduk. ”Jag tänker krossa varenda djävel som är ansvarig för det här hindret i golvet! Och ni, unga dam, vi ses i domstolen, för det var ni som orsakade att jag tappade koncentrationen!” Med blixtens hastighet sprang flera advokater fram till kvinnan och krävde att få hennes namn och adress.

Chockad av anklagelsen slog kvinnan tillbaka, ”Stämma mig? Jag har då aldrig …! Vet du vem jag är?”

”Jag bryr mig inte,” dundrade George, ”Ju större desto bättre, jag tänker stämma dig!”

Uppskakad kämpade hon för att hålla tillbaka ilskan, ”Du kan inte göra så! Min pojkvän, Carlo, Carlo Ponzi alltså,” upprepade hon med eftertryck, ”säger att alla drar nytta av min skönhet – att den är allmän egendom. Han förklarade det så – han sade det till mig igår kväll!” Instinktivt öppnade hon väskan och tog upp en spegel för att rätta till sitt utseende. Hon var inte nöjd med vad hon såg. Mascaran hade börjat rinna kring ögonen. ”Se vad du gjort med en allmän egendom! Carlo säger att alla borde betala för den allmänna egendomen. Han sätter alltid upp min kosmetika på sitt utgiftskonto. Du lär ångra dig! Dina skatter kommer gå upp på grund av det här!” Hon stoppade tillbaka spegeln i väskan och stormade iväg efter närmaste damrum.

Eftersom han kände sympati för kvinnan, frågade Jonatan, ”Tänker ni verkligen stämma henne? Hur kan det vara hennes fel?”

Utan att ta notis om Jonatan kröp George runt på golvet och letade efter en spricka eller bevis på oaktsamhet begången av någon annan. Han stannade vid en ojämnhet i stengolvet och skrek, ”Här är orsaken, Nummer två! Ta reda på vem som är ansvarig. Jag skall se till att han blir av med jobbet och varenda krona han äger. Och vad hette den där kvinnan?”

”Ta det lugnt, George,” sade Nummer två. ”Det där är Ponzis flicka. Glöm henne om du vill få bort lagen om skogsarbete. I vilket fall som helst, det här huset är regeringens egendom och med lordernas tillstånd kan vi stämma skattebetalarna.”

George bröt ut i ett brett flin och ropade, ”Nummer två, du är ett geni. Sätt det på vår lista för Tweed! Naturligtvis har lorderna inget emot att vi stämmer palatset. Pengarna tas inte ur deras fickor. För övrigt kommer vi att se till att de också får lite.” Han undrade hur mycket lady Tweed skulle begära för den tjänsten. Georges smärtor avtog raskt. ”Nu har jag chansen att gräva i den djupaste fickan av alla.”

”Tänker Ni be lorderna att ersätta Er för skadan?” frågade Jonatan.

”Nej, din idiot,” replikerade George. ”Lorderna har den bästa BPA som finns. Nej, de kommer att servera mig skattebetalarna på silverfat. Nu har jag vunnit högsta vinsten!”

Kommentera på bloggen.