Anarki på Haiti

Denna artikel skrevs ursprungligen i samband med jordbävningen på Haiti 2010.

Varje gång en naturkatastrof eller våldsamma uppror leder till att en korrupt regering faller kan många debattörer inte motstå att kalla resultatet för ”anarki” och sedan hänvisa till denna kaotiska situation som ett till synes självklart motbevis av Murray Rothbards idéer. Kritiker av rothbardiansk anarko-kapitalism framhåller ofta det maffia-täta Sicilien, gangstervärlden i Chicago, dagens Colombia, Somalia, och naturligtvis också Haiti som skenbara exempel på marknadsanarkism.

Veckan efter det att jordbävningen på Haiti inträffade skrev signaturen ”Greg” följande fråga på min blogg: ”Hur går det med anarkin på Haiti?”

Här är mitt svar.

När rothbardianer säger att de förespråkar anarki så menar vi att för varje givet samhälle, där allt annat hålls lika, kommer ett statligt monopol på polis och rättskipande att göra samhället sämre. (Jag kommer här bara att fokusera på praktiska aspekter snarare än etiska.)

En rothbardian skulle aldrig förneka att det skulle vara bedrövligt med den anarki som uppstod ifall exempelvis ett kärnvapenkrig eller en superinfluensa tog död på 99 procent av världens befolkning – inklusive alla politiker. Men på samma sätt skulle det också vara bedrövligt ifall ett kärnvapenkrig eller en superinfluensa tog död på 99 procent av världens befolkning och det dessutom fanns tillräckligt många överlevande politiker för att kunna bibehålla stater. Faktum är att om Rothbard hade rätt skulle det vara betydligt värre för de överlevande ifall de såg sig omkring och upptäckte att ett gäng politiker hade klarat sig istället för ingenjörer och jordbrukare.

Så även om den här videon om en semesterresa till Somalia onekligen är fyndig så utgör den ett fullständigt osammanhängande resonemang. Staten i Somalia vittrade inte bort på ett fredligt manér pga. att de allra flesta somalier hade blivit upplysta efter att ha läst min essä om det statslösa samhället. Tvärtom var den somaliska staten en korrumperad militärdiktatur som bedrev en socialistisk politik och sedan störtades genom ett inbördeskrig. I stora drag förlorade det dominerande gänget förmågan att upprätthålla sitt våldsmonopol i regionen, och de tidigare underordnade gängen utökade därmed sin verksamhet för att fylla detta maktvakuum.
Frågan man bör ställa sig är därför inte ”Skulle du hellre leva i USA eller Storbritannien med en stabil stat, eller bo i Somalia med konkurrerande krigsherrar?”

En mycket mera relevant fråga skulle istället vara: hade somalierna det bättre med eller utan en stat? Flera ekonomer (t.ex. Pete Leeson) har hävdat att den somaliska anarkin – även om den var obehaglig – var bättre än den somaliska staten. De kritiker som avfärdar tanken på ordningsam anarki genom att peka på Somalia efter att dess stat föll samman 1991 verkar inte inse att en rothbardian på samma sätt kan ”bevisa” hur pass hemska stater är genom att peka på Somalia före 1991. (Observera att många anser att Somalias anarki upphörde 2006.)

Anarki på Haiti?

I fallet med Haiti har många ekonomer som i allmänhet är positivt inställda till den fria marknaden, och som mycket väl känner till problemen med statligt bistånd till fattiga länder, ändå omedelbart ropat efter stora mängder bistånd från den amerikanska staten. Enligt dessa analytiker vore det elakt att låta haitier dö på anarkismens altare när den amerikanska regeringen kan erbjuda så mycket hjälp med sina enorma militära och ekonomiska resurser.

Men stopp och belägg; i vilken mening kan man hävda att situationen på Haiti, även efter jordbävningen, kan klassas som politisk anarki? Det fanns fortfarande rester av statens polisväsende, vilket denna berättelse från Wall Street Journal från den 20 januari beskriver:

På andra sidan av den förstörda och överfulla gatan svärmade mer än ett dussintal män och kvinnor utanför ett sönderrasat tvåvåningshus, där en butik som sålde sandaler stod innan jordbävningen.
De riskerade sina liv när de dök ner i sprickorna med tomma rissäckar, och dök upp igen med säckarna fulla av skor och andra varor.
De riskerade också polisens vrede, som då och då jagade iväg dem med sina långa batonger.

Är det verkligen uppenbart att haitierna blev ”hjälpta” av polisens upprätthållande av ”lag och ordning” i denna situation, där människor svalt ihjäl medan fullt ätbar mat och andra varor låg begravda i rasmassorna?

Många bekymrade utomstående känner att ”någon måste gå in och förhindra allt våld”. De begår dock det klassiska ekonomiska misstaget att enbart fokusera på det som syns, och bortse från det som inte syns, när det gäller effekterna av statliga ingrepp. Jag har förvisso inga tvivel om att ”fredsbevarande” styrkor som åker till Haiti kommer kunna kuva en del brottslighet och eventuellt förhindra vissa våldsamma dödsfall.

Detta är dock inte det enda man måste ha i åtanke. Det är nämligen också uppenbart att tillströmningen av utländska militära ockupanter kommer att avväpna privata miliser och hindra uppkomsten av en maktbalans mellan otaliga decentraliserade grupper. Det kommer oundvikligen finnas människor som blir mördade, antingen…

a. av utländska ockupationsstyrkor som av misstag överreagerar i spända situationer

b. av småskaliga privata brottslingar, eftersom deras offer är avväpnade eller hindras från att ansluta sig till en privat milis på grund av de regler som införts av ockupationstrupperna

c. av knarkligor som mutar de utländska ockupationstrupperna och på så vis kan stärka sin makt över den hjälplösa haitiska civilbefolkningen

Jag påstår inte att ovanstående punkter visar att fler oskyldiga haitier kommer att dö med ”fredsbevarande” styrkor på plats än utan. Poängen är istället att de som ropar efter denna typ av ingrepp oftast inte ens överväger de eventuella och oavsiktliga konsekvenserna som följer av deras politik. De påminner om de vänsterliberaler som kräver skattefinansierad utbildning ”eftersom det vore hemskt att ha ett land fyllt av analfabeter.”

Staten hatar konkurrens

Det finns en annan viktig anledning till att man inte kan kalla Haitis tillstånd för politisk anarki. Säg att ett flertal amerikaner var överens om att det skulle vara en bra idé att flyga in tusentals tungt beväpnade människor till Haiti för att stävja våld och upprätta matdistribution och sjukvård. Vad var det i sådana fall som hindrade dem från att göra detta? Eller för att ta ett mer realistiskt exempel: vad var det som hindrade Röda Korset och andra hjälporganisationer från att hyra in tjänster av privata skyddsbolag?

Om många amerikaner trodde att det var ”rätt” att skicka killar med stora vapen till Haiti för att se till så att alla följde reglerna, varför behövde då den amerikanska staten bli involverad i det hela? De amerikaner som tyckte detta var en bra idé hade kunnat fara dit själva, eller betala andra för att åka dit och göra detta dygdiga arbete. Det fanns ingen anledning för Barack Obama att ge sig in i leken, utöver att hänga ett automatvapen över axeln för att skydda Michelle Obama medan hon delade ut vatten till föräldralösa barn.

Anledningen till att den amerikanska staten ”behövde” samordna räddningsinsatserna på Haiti var för att kunna slå ned alla privata skyddsorganisationer som försökte försvara sina kunder eller medlemmar. Om utländska vapenhandlare började sälja vapen, tårgas, kravallutrustning och dylikt till icke-statliga grupper i Haiti så skulle den amerikanska militären med största sannolikhet försöka hejda detta och skylla på att denna handel var en ”destabiliserande” aktivitet.

Vid närmare eftertanke ser vi att det aldrig funnits något hopp om att rothbardianska skyddsbyråer skulle frodas på Haiti. Eller för att göra en liknelse: om det amerikanska flygvapnet bombade icke godkända haitiska jordbruk samtidigt som den amerikanska marinen stoppade inkommande mattransporter så skulle statsdyrkarna på samma sätt kunna ”bevisa” att en fri jordbruksmarknad är en hemsk idé som leder till svält.

Slutsats

Jag tvekade till att skriva den här artikeln eftersom det är oerhört smaklöst att utnyttja mänskliga tragedier till att försöka plocka politiska poäng. Men för att folk ska förstå hur pass destruktiva stater är måste vi rensa våra tankar från de klichéer som oundvikligen poppar upp när sådana tragedier inträffar. Utöver alla andra problem som uppstod i samband med jordbävningen så blev haitierna också motarbetade av den mäktiga amerikanska statens närvaro på ön, som har sett till så att alla eventuella hjälpinsatser först måste godkännas av Barack Obama.

Poängen med denna observation är inte att de specifika val som president Obama har gjort i förhållande till Haiti är dåliga. Poängen med denna artikel är varken att hylla eller fördöma specifika åtgärder som vidtagits av den amerikanska staten på Haiti. Jag påpekar istället att även om den amerikanska staten inte hade ”gjort något alls” skulle dess närvaro på ön ändå ha haft en kraftig inverkan på situationen på Haiti. Haitierna har ”åtnjutit” den amerikanska militärens hjälp i åratal, vilket delvis är anledningen till att de var så dåligt rustade för att hantera en kraftfull jordbävning.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.