Jonatan Godtrogen: Kap. 30

Vems utmärkta idé?

”Hurra, hurra!” skrek en man så högt han kunde. Skrämda av oväsendet försökte gamlingarna fastställa vad som orsakat det högljudda avbrottet. De stirrade förundrat på en man, som med raska steg kom mot dem. Manne var perfekt klädd i det för gentlemän föreskrivna modet och med en fint trimmad mustasch prydande överläppen. Inkräktaren rusade in i rummet följd av ett sällskap män i mörka kostymer, vilka alla bar på portföljer. Kostymerna svassande runt mannen som om deras liv stod på spel. Samtidigt som ledaren spatserade bort till bordet för att ta sig en kopp kaffe, borstade han med en enkel handrörelse bort sitt sällskap. Likt får drog de sig undan till ett hörn av rummet för att invänta hans kallelse.

”Gratulerar,” sade Jonatan, ”till vad Ni nu firar.” Jonatan kände sig tvingad att servera den elegante mannen kaffe. Samtidigt noterade han de knivskarpa pressvecken i mannens kläder. ”Ursäktar Ni om jag frågar varför Ni är så glad?”

”Självklart,” sade gentlemannen stolt. ”Tack för kaffet. Aj! Det är varmt! Notera det, Nummer två,” sade han till en av sina följeslagare som rusade fram med ett anteckningsblock i högsta hugg. Mannen satte ner koppen igen och sträckte fram handen, ”Jag heter George Selden. Vad heter du?”

”Jonatan. Jonatan Godtrogen. Trevligt att råkas.”

George skakade bestämt Jonatans hand. ”Jonatan, i dag blev min rikedom säkrad. Jag vann precis en avgörande omröstning.”

”Vad för omröstning?”

”Med tre röster mot två röstade Högsta domstolen för att godkänna mitt patent på vassmetallpåpinne.”

”Vad är ett patent?” frågade Jonatan.

George bröstade upp sig och förklarade, ”Det är bara det mest värdefulla papperet på Korrumpe. Rådet har gett mig exklusiv rätt till en ny revolutionerande idé för hur man fäller träd. Ingen får använda en vassmetallpåpinne utan mitt medgivande. Jag kommer bli snuskigt rik!”

”När uppfann Ni den?”

”Åh, det var inte jag som kom på själva idén. Det var Charlie Goodyear, må han vila i frid, som satte samman alltsammans och lämnade in en ansökan till Departementet för kontroll av idéer. Han dog innan papperna färdigbehandlats och jag betalade Charlies änka en struntsumma för rätten till ansökan och den investeringen har snart betalat sig!” Med en gest åt flocken av män, som krupit ihop i hörnet, tillade George, ”Charlie skulle aldrig haft råd att anlita den här horden av advokater själv.”

”Så, vem förlorade omröstningen?” frågade Jonatan.

”Många!” George tittade uppåt taket med halvslutna ögon och räknade i huvudet. ”Det måste var, tja, åtminstone trettiofyra andra som påstod att de har tänkt på den här grejen före mig – eh, före Charlie menar jag. Några sade att det var nästa logiska steg efter upptäckten av stenpåpinne. Ha! Till och med Charlies farmor protesterade och sade att det var hon som hade möjliggjort för Charlies upptäckt. Och någon sciencefictionförfattare försökte ge sig in i kampen genom att påstå att Charlie stulit idéer från honom.”

George slutade tala tillräckligt länge för att blåsa på sitt kaffe. ”Men den här sista domstolsförhandlingen var den svåraste. Käranden menade att hennes far för länge sedan hade satt ihop trä och metall. Jag kommer inte ens ihåg vad hon heter längre.”

Jonatan svalde hårt och tänkte på mötet med skogsarbetarna. Han mindes incidenten med den kvinnliga skogsarbetaren. ”Hette kvinnan Andersson?”

”Spelar ingen roll egentligen. Vad hon nu hette hade mer än tjugo lögnaktiga vittnen, som påstod att hon kom på idén för länge sedan. Hon menade att hennes far hade varit född till tänkare och att hon och hennes far bara försökte göra hennes jobb lite enklare. Sedan försökte hon spela på domarnas känslor och framhöll att hon var en fattig skogsarbetare och att hon inte hade haft pengar för patentavgiften och advokatkostnader. Otur för henne, huh?”

”Otur?” replikerade Jonatan.

”Jag antar att hon sökte en plats i historieböckerna. Nu kommer ingen någonsin att höra om henne.” George njöt märkbart av sin triumf när han ställde ned sin kopp igen, lutade sig mot väggen och studerade högra handens manikyrerade naglar. ”Varenda en av överklagandena hade en unik vinkel,” fortsatte George. ”Vissa påstod att det inte är möjligt att äga rätten till användandet av en idé, att det begränsar andra människors frihet. Men domstolen säger att det kan jag visst eftersom Charlie var den första som ansökte och det ges inga priser för andra plats. Jag äger rätten i sjutton år.”

”Sjutton år? Varför sjutton år?” frågade Jonatan.

”Vem vet?” flinade han. ”Ett magiskt nummer, antar jag.”

”Men om ni äger rätten att använda en idé, varför upphör den efter sjutton år? Blir ni av med all er egendom efter sjutton år också?”

”Hmmm.” George tog upp sin kaffekopp och tänkte efter. Han började röra nervöst. ”Bra fråga. Det finns vanligtvis ingen tidsgräns för privat äganderätt, om inte rådet sätter en för ett högre socialt ändamål. Kanske finns det ett högre socialt ändamål. En sekund.” Han lyfte sin hand och Nummer två kom genast springande. Den valpiga mannen nästan studsade fram till Georges sida.

”Vad kan jag göra för Er, herrn?”

”Nummer två, förklara för min unge vän här varför jag inte kan äga ett patent i mer än sjutton år.”

”Ja, herrn. Jo, det är så här. Förr i tiden innebar ett patent att någon av monarkens vänner förlänades ett kungligt monopol. I dag, däremot, är avsikten med patentet,” sade Nummer två med sin juridiskt monotona stämma, ”att motivera uppfinnare som annars inte skulle ha anledning att uppfinna användbara saker eller avslöja sina upptäckter. För hundra år sedan övertygade en vidskeplig uppfinnare Lordernas Råd att ett monopol på två och en halv sjuåriga lärlingsperioder minus sex månader skulle ge uppfinnare tillräckligt med privilegier för att de skulle känna sig motiverade.”

”Vänligen rätta mig om jag har fel,” sade Jonatan och kämpade för att förstå. ”Ni säger att uppfinnare är motiverade – av önskan att bli rika – att hindra andra från att använda deras idéer?”

George och Nummer två såg oförstående på varandra. Paul svarade, ”Vad för andra motiv skulle kunna finnas?”

Jonatan fann deras bristande fantasi lite deprimerande. ”Så alla som tillverkar en vassmetallpåpinne måste betala Er?”

Antingen det eller så producerar jag dem själv – några få i taget till ett högt pris,” sade George.

Nummer två skrattade nervöst och sneglade åt George. ”Hm, det är fortfarande inte klarlagt, herrn. Vi har redan folk som utreder frågan. Du kanske känner till att vi först måste ta itu med den problematiska lagen om skogsarbete, som förbjuder bruket av nya verktyg. Vi har ännu ett möte med lady Tweed inbokat senare i dag. Om vi lyckas ordna med ett undantag från lagen kommer kanske skogsarbetarna med ett erbjudande så att vi kan ruva på idén i sjutton år.”

Nummer två vände sig åter till Jonatan och förklarade, ”Skogsarbetarna har en besynnerlig och ålderdomlig uppfattning om att deras bruk av en gammal idé skall skyddas från bruket av nya idéer. Enligt dem är vi nykomlingar.”

George stod förlorad i sina egna tankar. Frånvarande kommenterade han, ”Den där lagen om skogsarbete är helt klart utvecklingsfientlig, eller hur Nummer två? Jag vet att jag kan lita på dig, du ligger alltid steget före.”

”Men, herrn,” envisades Jonatan, ”vad skulle Ni ha gjort om Ni inte hade vunnit patentet i domstolen i dag?”

Med en stor omfamning greppade George Nummer två och Jonatan över axlarna och gick med dem mot dörren. ”Unge man, utan ett patent kan du hoppa upp och sätta dig på att jag inte stått här och pladdrat med dig. Jag skulle ha kämpat för att bygga en fabrik, som kunde tillverka fler vassmetallpåpinne snabbare och bättre än någon annan. Och Nummer två hade fått leta efter ett nytt jobb. Eller hur, Nummer två? Kanske produktion, marknadsföring eller forskning i stället för juridik. Varje ny vassmetallpåpinne skulle behöva förbättras bara för att vi hela tiden måste ligga för resten av gänget!”

”Phu! Låter vedervärdigt!” skrockade Nummer två. ”Nej, jag skulle söka mig ett jobb inom juridiken, kanske inom kontrakt eller bedrägeri.”

Kommentera på bloggen.