Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Det Gamla Sverige

Det är en gråmulen dag. Jag sitter på ett skakigt tåg på väg från det en gång fria Dackeland i söder på väg norrut mot huvudstaden och förödelsens maktcentrum. Ömsom läser jag en bok om Riksbankens historia, ömsom tappar jag tålamodet och bläddrar istället igenom diverse nyhetslänkar på telefonen som förmedlar den ena politiska galenskapen efter den andra. Vi tror vi är så smarta, mänsklighetens klyftigaste generation, ”The end of history”, och så vidare. Vi har ju satt vår fot på månen. Det är beviset. Men jag slås av sanningen i talesättet att ”det enda vi lär oss av historien är att vi inget lär oss av historien.”

Såg nyligen Fredrik Lindströms dialektprogram om just Blekinge. Där har jag släkt. Landskapet kallas med rätta Sveriges trädgård. Här bor ett förtjusande, praktiskt, hobbit-liknande folk som har ena foten i myllan och den andra ”sjönen”. Lindström beskrev Karlskrona som en stad som passerat sin storhetstid. Men vilken svensk stad har inte gjort det? När man är i staden ser man att den mesta näringsverksamheten drivs av ”Affärsverken”, något slags kommunalt jättebolag som sköter det mesta, som sophämtning, el, fjärrvärme, vatten, bredband, färjor, bowlingbanor. Lycka till med att sätta upp ett konkurrerande företag. Stadens ambitioner är stora. Det ena skatteslukande projektet efter det andra sjösätts för att ”sätta staun på kartan”. Givetvis finns där en (numera nästan obligatorisk) nybyggd kommunal jättearena, som drivs med skattepengar till stor förlust. Det fanns också långtgående planer på att utrusta staun med ”en sån där stor spansk trappa som de har i Rom”. Det slutar väl med att stan blir ett centrum för design och kultur, som det brukar. Förståndigt nog sker mycket av de privata transaktionerna utanför den offentliga ekonomin. Här byts virke mot kycklingar, bilreparationer och andra tjänster. Människorna är enkla, men inte dumma, det ger hopp.

Under min resa ser jag ut genom tågfönstret, passerar den ena fabriksruinen efter den andra. Varför producerar vi inget längre? Är det för att vi är så smarta? Tappar räkningen på alla de öde stationshus som vi susar förbi, en heter Fiskeby hann jag se. Tåget stannar vid stationer med vackra gamla stationshus från en hoppfylld tid; idag står husen under skuggan och hotet från hiskliga kommunala byggnader byggda på sextio och sjuttiotalen. Se där en gammal gård där Emil kunde ha sprungit, där en liten by som kunde hetat Bullerbyn, och där en liten stad där Madicken kunde bott.

Funderar över vart Det Gamla Sverige tog vägen. Det Gamla Sverige som av socialistiska ingenjörer föraktfullt kallas ”lort-Sverige”. Samma ingenjörer som menar att landets välstånd skapades av Myrdalarna vid den civiliserade tideräkningens början, nämligen på 1930-talet, eller rentav på 1970-talet. Men var är Det Gamla Sverige där folk tog hand om varandra, generationer höll ihop och arbetade tillsammans. Det Gamla Sverige där unga respekterade gamla, där hjälpsamhet och gästfrihet var en självklarhet, där det var en skam att leva på andras bekostnad. Det Gamla Sverige där lorten successivt byttes ut mot nya tekniska innovationer, där varje generation fick det bättre än den tidigare, där man till slut uppnått ett sådant makalöst välstånd att en familj kunde försörja sig på en lön, ha mamma hemma, och ändå ha råd med teve, bil och en årlig semesterresa.

Med framstegen försvann gammalt som var dåligt. Som fattigdom och sjukdom. Men var det nödvändigt att det gamla goda skulle försvinna också? De flesta tycks tro att ”moderna tider” nödvändigtvis måste innebära ett samhälle som är själlöst, kallt, stressigt, ekonomiskt instabilt, som saknar fabriker och som plågas av ständigt hög arbetslöshet. Men varför skulle det behöva vara så? Det är ingen naturlag.

Boken har svaret, även om det inte är dess syfte. Samtidigt som mänskliga framsteg gjort våra liv bättre och rikare har en annan process verkat för att göra våra liv fattigare, både andligt och materiellt. Boken beskriver ett land som kommit att fullständigt genomsyras av kvävande politik. Allt sedan demokratirörelsens början har den politiska sfären utökat sina domäner, trängt in i civilsamhället, jagat framstegen i hasorna och vid slutet av 60-talet körde den slutligen om. Där vände det. Nu befinner vi oss i Det Nya Sverige, där människor ”mår dåligt” och jag har svårt att trivas.

I Det Nya Sverige har ett obligatoriskt fördummande skolsystem i kombination med fördummande statslicensierade medier fått invånarna att tro de mest osannolika saker. Är det en tillfällighet?

I det nya Sverige tror folket att välstånd skapas genom smart politik. Det politiskt skapade välståndet hamnar i en stor kista under riksdagshuset, och ”våra folkvalda” fördelar det osjälviskt med änglalik visdom över de älskade undersåtarna.

Eller som en kommunist på allvar förklarade för mig: Vi har det rikare än Afrika på grund av våra fackföreningar. Ja men så bra, åk dit och organisera dem så de slipper svälta.

I det nya Sverige tror människor att politikerna avskaffade lorten och sjukdomarna medelst offentlig sjukvård. Att resurserna för detta skaffades fram genom allmän rösträtt. Ett sjukvårdssystem som trots världens bästa rösträtt håller på att falla samman, och som omdefinierat ordet ”akut” till att betyda ”vänta 6-8 timmar”. Någon sade: Om du blir sjuk, åk inte till sjukhuset utan till flygplatsen.

I det nya Sverige ropar folket efter mera skatter för att ”trygga välfärden”. De 70-80 procent vi redan betalar räcker inte. Ge oss mera stryk för att slippa smärta.

Den naturliga mänskliga omsorg som fanns i familjer och samhällen har ersatts med anonym ”omsorg” i ett opersonligt system som inte bryr sig. Välfärdsstaten är för själen vad miljonprogrammet var för arkitekturen. Och folket älskar det.

I det nya Sverige rankar undersåtarna Skatteverket i topp när det gäller ”service”. Tänk vad bra, nu kan vi deklarera via SMS! Kontrollen och konfiskeringen är så effektiv att populasen känner tacksamhet. På skattebetalarnas bekostnad driver verket kampanjer med slagord som ”Vårt mål är ett samhälle där alla gör rätt för sig.”

I det nya Sverige tror folket att en modern ekonomi är liktydigt med ett tjänstesamhälle, att produktion är något smutsigt som fattiga länder sysslar med. Man begriper inte att vi fått ett tjänstesamhälle enbart för att produktionen flytt, och tjänsterna är kvar enbart för att de måste produceras på plats.

I det nya Sverige tror man att arbetslöshet är något naturligt. Att det inte har något att göra med fackföreningars privilegier, ett patologiskt skattesystem, och absurda regelverk.

I det nya Sverige har folket tappat förmågan att lösa sina egna problem. Liksom Pavlovs hundar har man lärt dem att ropa på politik så fort något är fel. Och en politiker förvägrar aldrig folket deras önskan om ännu en pålaga.

I det nya Sverige är tryggheten vi tvingats betala för en chimär. Pensionerna som med tvång lagts undan från våra löner har festats upp av den ”finansiella industrin”. Jag har själv jobbat där så jag vet att ”slutkunden”, pensionären, har absolut lägsta prioritet.

Det nya Sverige är ett fattigt land. Andefattigt. Fattigt på förstånd. Fattigt på medmänsklighet. Fattigt på förmågan att glädja sig åt andras framgång. Demokratin har sannerligen satt djupa spår.

Det kapital som inte bombades sönder under kriget, som vi levat gott på sedan dess, har nötts ned. Våra politiker svälter ut oss, orsakar massarbetslöshet, och sågar av den gren vi själva sitter på. Vi kommer att bli fattiga även materiellt, men det smyger på oss. De flesta märker det inte än, och de flesta förstår det inte. Som vår en gång i tiden vägledande skrift säger:

Hur länge skall du ligga, du late? När skall du stiga upp från din sömn? Sov ännu något, slumra lite till, lägg ännu en stund armarna i kors för att vila, så skall fattigdomen komma över dig som en rövare och armodet som en väpnad man.

Men boken om Riksbanken ger också hopp. Den visar hur fort utvecklingen kan vändas när folket skakar av sig tyrannen. Inget förtryck är permanent. Den dagen vi gör oss av med våra politiker kommer stora saker att hända mycket snabbt. När den våta filten lyfts bort släpps kreativiteten lös. Nya stora företag kommer att skapas, som för hundra år sedan. Entreprenörer flyttar hit. Kapital flödar in i landet. På några årtionden kan svenskarna återigen bli världens rikaste folk. Asiens tillväxt kommer framstå som blygsam i jämförelse. Alla som vill arbeta kommer att kunna göra det. Nya samhällen växer upp. Gamla stationshus rustas. Kommunala byggnader får ge plats åt fabriker. Födelsetalen kommer öka. Den som vill vara hemma med sina barn kommer att kunna göra det. Sann omtanke och omsorg kommer åter att breda ut sig.

Samtiden må vara dyster, men framtiden är ljus.

Till dess: Tu ne cede malis, sed contra audentior ito!

Kommentera på bloggen.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon