Jonatan Godtrogen: Kap. 29

Bus eller godis

Med sorg i hjärtat och inte så lite rädsla – han var trots allt en ovälkommen ny nykomling – fortsatte Jonatan vandringen genom Lordernas Palats, ett palats med fler rum och salar än en labyrint. Jonatan började ana lukten av något utsökt – kaffe och nybakat bröd! Han lät näsan leda honom vidare och strax kom han till en stor möteshall där ett flertal äldre män och kvinnor var inbegripna i en diskussion. De argumenterade och hötte med nävarna i ilska. Några höll varandra i handen medan de grät.

”Vad har hänt?” frågade Jonatan, med ena ögat åt en enorm korg som stod i mitten av hallen. Den nådde nästan upp till taket. ”Varför är ni så upprörda?”

De flesta brydde sig inte om honom utan fortsatte stöna och beklaga sig för varandra, men en allvarlig man ställde sig sakta upp och gick fram till Jonatan. ”Den där uppblåsta lorden,” knotade han, ”han har gjort det igen! Han lurade oss!”

”Vad har han gjort?” frågade Jonatan.

”För åratal sedan,” sade den gamle mannen sarkastiskt, ”berättade Höge lord Ponzi för oss om ett omfattande program som skulle förhindra att någon gick hungrig på ålderns höst. Låter bra, va?”

Jonatan nickade instämmande.

”Ja, det var vad vi alla också trodde. Humph!” fnös mannen förargat. ”Under dödshot beordrades alla, utom den där höge och mäktiga Carlo Ponzi och hans Råd, att varje vecka bidra med skivor av bröd till denna jättekorg. Den kallas Allmänna Tjänste Korgen. De som fyllt 65 år och pensionerat sig kunde börja ta bröd ur Allmänna Tjänste Korgen.”

”Alla utom lord Ponzi och hans Råd bidrog?” upprepade Jonatan.

”Jepp, för dem gällde speciella regler,” svarade den gamle mannen. ”Vi var tvungna att lägga mer av vårt bröd i en separat korg reserverad för endast dem. Nu vet jag varför de ville ha sitt bröd separat.”

”Det måste vara skönt att ha bröd på ålderns höst,” sade Jonatan.

” Det var vad vi också trodde. Det verkade vara en strålande idé eftersom det alltid skulle finnas bröd för de gamla. Eftersom vi alla kunde lita på den stora Allmänna Tjänste Korgen slutade de flesta av oss att lägga undan bröd för framtiden. Inte heller behövde vi hjälpa våra familjer eller grannar heller då Rådet skulle ta hand om oss alla.”

Hans axlar sjönk ihop som under en hel livstids bördor. Den gamle mannen såg ut över den fårade och ömtåliga gruppen och pekade mot en annan äldre gentleman som satt på en bänk i närheten. ”En dag så betraktade min vän, Allan, hur folk stoppade in och tog ut bröd ur den stora korgen. Alan räknade ut att Allmänna Tjänste Korgen snart skulle vara tom. Allan var revisor förut, förstår du. Hur som, Alan slog larm.” Allan började nicka skakigt.

”Vi gick direkt till korgen och klättrade upp längs sidan. Det var ingen lätt bedrift, men vi är inte så svaga och blinda som några av de där unga lorderna tycks tro. I all fall, vi tittade ner och upptäckte att matkorgen var nästan tom. Nyheten fick folk att gå i taket. Genast sade vi till den där lord Ponzi att han fick se till att göra något så att brödet i korgen fylldes på snabbt, annars skulle vi straffa honom vid nästa val!”

”Oj, jag antar att han blev rädd,” sade Jonatan.

”Rädd? Jag har aldrig sett någon bli så nervös. Han vet att vi har en hel del makt när vi blir upprörda. Först föreslog han att ge de äldre ännu mera bröd, med början direkt före nästa val. Sedan skulle han ta mer bröd från de yngre arbetande människorna, med början direkt efter nästa val. Men arbetarna genomskådade hans plan och de blev också arga. De yngre arbetarna sade att de ville ha bröd nu. De sade att deras egna förråd erbjöd ett bättre skydd mot mögel och råttor ön Rådets stora korg. Och de litar inte på att lorderna skall låta brödet vara tills de pensionerar sig.”

”Vad gjorde han då?” frågade Jonatan.

”Den där Ponzi har alltid något nytt att komma med. Då föreslog han att alla skulle vänta ytterligare fem år, tills de blev 70 år, innan de kunde börja ta bröd från korgen. Men förslaget upprörde dem som var nära pensioneringen och som hade väntat sig bröd efter 65 såsom utlovat från början. Slutligen kom Ponzi på en ny briljant idé.”

”I sista sekunden!” utropade Jonatan.

”I sista sekunden före valdagen. Ponzi lovade alla allting! Han skulle ge mer till de gamla och ta mindre från de unga. Perfekt! Lova mer för mindre och alla blir lyckliga!” Den gamle mannen stannade upp för att se om Jonatan hade förstått. ”Haken är att skivorna blir lite mindre för varje år. Jepp. Brödskivorna lär bli så små att vi kommer kunna äta en måltid bestående av hundratals skivor – och ändå vara hungriga.”

”Satans skurkar!” utbrast Allan. ”När de där skivorna är slut antar jag att de kommer trycka upp bilder på bröd och mata oss med!”

Kommentera på bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *