Dags för ekonomiskt styckmord?

Vi har tidigare här på mises.se uppmärksammat ekonomiska analytiker (och journalister) och deras minst sagt snurriga resonemang. Man skulle givetvis kunna skriva om detta dagligen, men det blir lätt tråkigt i längden. Dock är det viktigt att påtala fel när sådana upphöjs till ”lösningar” – och inte minst visa vari felen ligger.

I SvD idag kan vi läsa något som från politiskt håll viskats en tid, men denna gång från analytiker. Det handlar givetvis om bankerna som – inte helt oförtjänt – hängs ut som skapare av både krisen och allt ont som hänt både före och efter densamma. Inte minst som många av bankerna idag går väldigt bra (i alla fall i antalet kronor/dollar räknat) så ser många dem som korrupta. Hur skulle de annars tjäna pengar? Så lösningen: stycka upp dem!

Om man är relativt kunnig vad gäller ekonomi framstår lösningen som minst lika dum som problemet. Anledningen till att bankerna stod i centrum av krisen är ju att krisen skapas genom kreditexpansion – och hur sker detta om inte genom bankerna? Och anledningen till att bankerna idag ser ut att gå väldigt bra är ju helt enkelt at man framför allt anammat en keynesiansk ”lösning” på problemet: ännu mer bluffvaluta och krediter på marknaden. Och vilka är det som ger ut dessa krediter? Bankerna.

Det ingen verkar riktigt förstå är att så länge de sitter på de enorma summor som centralbankerna pumpat ut i systemet för att ”rädda” det, så kommer vi inte att drabbas av den inflation som normalt följer en rejäl ökning av omloppsmedel (vad Mises kallade Umlaufsmittel och på engelska översätts med fiduciary media). Men eftersom bankerna av centralbanken får ränta på de nyligen skapade pengarna (och i övrigt kan investera dem osv) så tjänar de förstås pengar. Stora pengar. Och detta är också anledningen till att vi kan räkna med att dessa pengar sipprar ut i ekonomin och att valutans värde därmed sjunker.

Som österrikare vet vi ju sedan 100 år i år följande:

Anledningen till att det blir konjunkturcykler (och inte minst depressioner) är att det skapas så kallade Umlaufsmittel genom att banker lånar ut mer pengar än som finns. Dessa investeras sedan i produtionsprojekt som inte kan avslutas, eftersom det finns mer pengar än det finns kapital (dvs kapitalvaror, resurser). Marknaden har inte anpassat sig till den nya mängden valuta än, vilket gör att valutans köpkraft motsvarar den valutamängd som tidigare fanns (men som nu överskridits).

Därför går en mängd projekt om stöpet eftersom det saknas verkligt kapital. Detta blir alldeles uppenbart när ökningstakten avtar, för då finns inte ens tillräckligt med nyskapade pengar för att avsluta projekten. Framför allt drabbas början av produktionsprocesserna, dvs sådant som gruvdrift och framtagning av naturresurser, eftersom det är här bristen först uppmärksammas (genom att det finns fler köpare och priset alltså går upp). Liksom branscher som ändå snart är döende (tänk drosktillverkning när Henry Ford redan börjat tillverka sin T-Ford). Ekonomin stannar upp, folk blir arbetslösa. Det mesta av det investerade kapitalet måste investeras om – i projekt som är realiserbara. Detta tar tid, vilket gör att krisen vanligtvis håller på i flera månader.

Ja, månader. Att kriser tar flera år beror på att staten genom bankväsendet pumpar ut ännu mer (nya) pengar för att ”få fart” på ekonomin. Detta får det att framstå som att problemet är löst, men det är högst tillfälligt för man kan inte fortsätta så för evigt. Dessutom är allt kapital ändligt, så nya pengar löser ingenting.

Bankerna står i mitten av detta. Det behövs faktiskt inte en centralbank för att skapa Umlaufsmittel och därmed sätta igång konjunktursvängningarna, utan det räcker med att bankerna väljer att låna ut pengar de inte har täckning för.

Så vad är lösningen? Att dela upp dem? Knappast. Om man tror det så har man ju inte förstått problemet. Om storbanken Morgan Stanley blir de hälften så stora bankerna Morgan och Stanley så har man ju inte gjort ett dugg åt problematiken. För om bägge bankerna fortsätter som de hållt på, inte minst understödda av den amerikanska centralbanken, så har ju ingenting förändrats. Det enda som möjligen hänt är att det nu finns fler banker som bjuder över varandra genom kampanjbidrag för att påverka statens finans- och monetära politik.

Dessutom gör ju staten genom styckningen samma fel som bankerna gjort när de skapat Umlaufsmittel: de kränker äganderätten. Bankerna hittade på pengar och lånade ut dem mot ränta, så att de tjänade pengar på ingenting – och det får som konsekvens (utöver krisen) att valutans värde minskar, vilket drabbar alla sparare (något som Keynes ville uppnå med sin ekonomipolitik). Och som lösning på detta bedrägeri och äganderättskränkning ska staten komma och säga åt bankerna hur stora de får vara, dela upp dem i godtyckliga bitar och kräva att de säljs till andra ägare? Två fel gör inte ett rätt, alldeles oavsett vad matematiker anser.

Men det klart, genom att tala om storbankerna som ”too big to fail”, ge dem en massa gratis pengar, samt sedan peka finger och säga att de tjänar pengar på det… det är ju en utmärkt politisk strategi. Förvisso något vi alla får betala för, men vissa blir säkert omvalda med sådan retorik. Det bör vara under ekonomiska analytikers värdighet, emellertid.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *