Debatt och konversation

Våra mentala aktiviteter kan användas till både gott och ont. Vilket inflytande de får på vår omvärld beror på hur vi tillämpar dem. En av de viktigaste av dessa aktiviteter är debatt.

Debatt är kopplat till vad psykologer kallar “socialt tryck”, vilket utgör ett av de starkaste incitamenten bakom mänskliga handlingar. I det här fallet betyder socialt tryck inget annat än önskan att överträffa en medmänniska i någon form av åtagande. När vi debatterar måste vi fokusera, och den ansträngningen sker på ett undermedvetet plan. Vi är alltför angelägna att besegra våra motståndare för att avvika från ämnet. Vi tvingas tänka snabbt. Inte minst är vi tvungna att tänka tydligt.

Men trots alla dess fördelar är debatter också en av de mest betydande källorna till fördomar. I stridens hetta tar vi till vilka argument vi än kan komma på så länge de gynnar oss. Varenda uttalande som vår motdebattör kommer med analyseras enbart utifrån hur det kan tänkas motbevisas. Vi är beredda att ta till nästan vilka invändningar som helst så länge vi tror att personen i fråga inte kommer upptäcka några fel med dem. Det är dock av yttersta vikt att vi lär oss undvika detta beteende och dessa fallgropar när vi debatterar.

Först och främst måste vi ändra vår inställning till motståndarnas argument. När vi stöter på information som vi inte hade varit beredda att nämna i en debatt – pga. att det strider mot vår ståndpunkt – bör vi noga undersöka denna information. Om informationen är sann bör vi överväga om det förändrar saker och ting. Vi bör göra oss av med tron om att vi måste motbevisa varje påstående från vår motståndare för att kunna ge oss själva rätt. Ty vår motståndare kommer mest troligt ha de flesta av sina sinnen i behåll; åtminstone en del av hans argument kommer vara rationella. När de visar sig vara rationella bör vi vara villiga att erkänna det. Deras sanning gör inte nödvändigtvis att han har rätt. Hans argument kan vara irrelevanta och vägas upp av några andra argument.

Att försöka bevisa för mycket riskerar att försätta oss i samma position som en advokat vars klient har blivit stämd för att ha gjort hål i ett lånat paraply; advokaten visar först att hans klient inte lånade paraplyet, för det andra att det redan fanns ett hål när han lånade det och för det tredje att det inte var något fel på paraplyet när han lämnade tillbaka det.

När man har haft en vänlig debatt med någon går man oftast därifrån med känslan av att man antingen besegrade honom, eller att man hade rätt men tyvärr inte var lika vass som han på att debattera. Men med den tillfredsställelsen eller missnöjet i åtanke funderar man sällan något mer på det inträffade tills nästa gång man träffar honom. Denna vana är varken till hjälp för ens eget sätt att debattera eller för att utveckla ens tankegångar.

När man har skiljts åt och är ensam med sina egna tankars tystnad bör man mentalt gå igenom ens eventuella tillkortakommanden. Man bör opassionerat överväga motståndarens argument och sedan granska sina egna och fråga sig själv vilka argument som var giltiga och relevanta och vilka som inte var det. Om man inser att man använde ett argument som var felaktigt bör man bestämma sig för att att aldrig använda det igen, även om ens motståndare var oförmögen att besvara det. Att använda felaktiga argument är inte bara moraliskt tvivelaktigt utan också en dålig vana ifall man strävar efter att bli en insiktsfull tänkare. I slutänden kommer det även att stjälpa dig som debattör.

Debatter kan dock användas till annat än bara kritik av ens egna argument; man kan även utnyttja dem till att bättra på sitt eget material. Efter en debatt kan du gå igenom de motståndarargument som du inte kunde motbevisa, eller endast delvis motbevisade, och fundera över vilka svar du hade kunnat ge istället. Självklart bör du se till att dessa svar inte är felaktiga. Samma argument kommer troligtvis att komma upp igen, om inte med just den personen så med någon annan, och när det sker kommer du kunna vara förberedd.

Men den bäste debattören, eller åtminstone den som får ut mest av att debattera, är den som letar efter bevis och inte fokuserar på själva debatten utan istället försöker komma fram till en vettig slutsats. När denne har lyckats med detta lägger han inte fram varenda tänkbart skäl för att stödja den. Han använder inte ens de skäl som andra baserar liknande slutsatser på, såvida han inte själv accepterar dessa skäl. Han anger bara de bevis och de skäl som föranlett honom att acceptera hans slutsats, varken mer eller mindre.

När vi ändå är inne på ämnet debatt kan jag även säga några ord om konversationer i allmänhet. Vi kan inte alltid debattera med våra vänner, även om vi ibland önskar att vi kunde ignorera etikettreglerna och göra det. Men bara för att vi inte debatterar följer det inte att vi inte tjänar något på det. I själva verket har vanliga konversationer många fördelar över debatter, inte minst den relativa frånvaron av fördomar.

Men värdet av konversationer beror både på vad vi pratar om och vem vi pratar med. Alltför många av våra samtal handlar om triviala frågor och tillför ingen ny kunskap. Och även om vi samtalar om betydelsefulla ämnen kommer vi inte vinna något på det om vi inte pratar med betydelsefulla människor. När vi konverserar med en svagsinnad person tvingas våra tankar i viss mån ner till samma nivå. Men svagsinta människor brukar sällan prata om tunga frågor, och intellektuella personer uppehåller sig sällan med småfrågor. Om vi därför väljer rätt samtalspartner kan vi aktivt låta våra konversationer glida iväg fritt.

Avslutningsvis bör en sista aspekt av konversationer nämnas, nämligen deras korrigerande effekt. ”När vi för en konversation med någon exponerar vi vår egen mentalitet; vi tvingar ut våra nakna tankar från sina gömställen, och ibland blir vi till och med förfärade över vad vi hör. Idéer som vi aldrig har uttryckt verbalt är ofta noggrant skyddade ända tills vi slänger ut dem framför andras ögon, liksom framför våra egna, och då ser vi dem för vad de verkligen är.” [1]

Notiser
[1] T. Sharper Knowlson, The Art of Thinking.

Originalartikeln har översatts till svenska av Daniel A. Risberg.