Jonatan Godtrogen: Kap. 27

Syndens lön

När Jonatan lämnade amfiteaterns hurrande folkhop kände han sig alldeles bortkommen och gick på måfå längs en lång korridor. Vid slutet av korridoren satt en grupp människor på bänkar, alla med benen slagna i kedjor. ”Väntade dessa brottslingar på rättegång?” undrade Jonatan för sig själv. Kanske fanns här någon ansvarig person, som kunde hjälpa honom att få tillbaks de stulna pengarna?

Till vänster om bänken fanns en dörr med en skylt som det skrivet på, ”Departementet för hårt arbete.” Vid den bortre ändan av bänken stod några uniformerade vakter och samtalade tyst utan att ta notis om de passiva fångarna. Fångarnas kraftiga kedjor omintetgjorde allt hopp om flykt.

Jonatan närmade sig den första fången, en pojke på omkring tio år som inte alls såg ut som en brottsling. ”Varför är du här?” frågade Jonatan oskyldigt.

Pojken tittade upp på Jonatan och sneglade sedan i smyg på vakterna innan han svarade, ”De kom på mig med att arbeta.”

”Vad var det för slags arbete som fick dig att hamna här?” frågade Jonatan, med ögonen vidöppna av förvåning.

”Jag fyllde på hyllorna hos Jacks Järnhandel,” svarade pojken. Han var på väg att säga något mer, men tvekade och tittade upp mot den gråhåriga mannen som satt bredvid honom.

”Jag anställde honom,” sade Jack, en kraftig medelålders man med djup röst. Handelsmannen bar fortfarande det fläckiga förkläde som hörde till arbetet – och fotjärn som kopplade samman honom med pojken. ”Grabben sade att han ville växa upp och bli som sin far, som är chef vid fabrikens varuhus. Inget kan vara mer naturligt, skulle man kunna tycka. Men fabriken lades ned och hans pappa hade svårt att hitta jobb. Så jag tänkte att om grabben fick arbete skulle det vara bra för hans familj. Jag måste erkänna att det var lönande även för mig. De stora butikerna höll på att konkurrera ut mig och jag var i behov av lite billig hjälp. Nåväl, nu är det slut med allt.” Uppgivenheten spred sig över mannens ansikte.

Med pipig röst tog den unge pojken tog till orda, ”I skolan betade de mig aldrig för att läsa eller räkna matte. Jack gör det. Jag skötte inventeringen och bokföringen och Jack lovade att om jag skötte mig väl så skulle jag få sköta beställningarna. Så jag började läsa annonser och handelstidningar. Och jag träffade folk, inte bara ungarna i skolan. Jack befordrade mig och jag hjälpte min far med hyran – jag tjänade till och med tillräckligt för att kunna köpa en cykel. Nu sitter jag här,” hans röst klingade av då han vände blicken mot marken, ”och måste gå tillbaks till dagdrömmarna.”

”Att dagdrömma är inte så pjåkigt, pysen, när du betänker alternativen,” tillkännagav en storväxt, gladlynt man med en korg full av trötta rosor. Han satt på pojkens andra sida och var fängslad på samma sätt. ”Det är inte lätt att försörja sig. Jag har aldrig tyckt om att arbeta för någon annan. Till slut trodde jag att jag hade ordnat det för mig med min blomvagn. Jag sålde rosor längs huvudgatorna och på torget. Affärerna gick ganska bra, folk gillade mina blommor – det vill säga kunderna gillade dem. Men affärsinnehavarna hade inte mycket till övers för konkurrensen. De fick Lordernas Råd att förbjuda ’månglare’. En månglare! Ja, det var vad de kallade mig eftersom jag inte hade råd med en affär. Annars skulle jag ha varit en ’affärsinnehavare’ eller ’handlare’. Jag vill inte vara oförskämd Jack, men min typ av affärsrörelse fanns långt före din affär. Hur som, de sade att jag störde, att jag var en sorglig syn, en lodis och nu en kriminell! Hur kan man få mig och mina blommor till allt det? Jag levde åtminstone inte av välgörenhet.!”

”Men du stod mitt på trottoaren och sålde,” svarade Jack. ”Du måste lämna dem öppna för kunderna.”

”Så att det blir lättare för dem att komma in i din affär? Äger du kunderna Jack? Ja, visst, jag stod på stadens mark. Den skall ju tillhöra alla, men det gör den inte, eller hur Jack? Den tillhör dem som Lordernas Råd favoriserar.”

Jonatan mindes fiskaren som hade sagt att om sjön tillhör alla så tillhör den i själva verket ingen. Bortsett från lordernas vänner, förstås.

Jack sade föraktfullt, ”Men du betalar inte de höga fastighetsskatter vi affärsinnehavare behöver betala!”

”Vems fel är de höga skatterna? Inte mitt!” invände månglaren irriterat.

Jonatan bröt in med en fråga i hopp om att lugna ner diskussionen. ”Så de grep er, bara så där?”

”Åh, jag fick ett par varningar först. Men jag är inte mycket för att dansa efter deras pipa. Vilka tror de att de är, mina herrar? Jag försöker arbeta för mig själv, inte åt någon nyfiken chef. Hur som helst, stadens djurpark är okej. Jag behöver inte arbeta, jag får bostad och tre mål mat om dagen på affärsinnehavarnas bekostnad. Konstigt nog så tror fängelsedirektören att han gör mig en tjänst. Han säger att de skall rehabilitera mig så att jag kan bidra till samhället. Han talar förstås om skatter, inte om blommor.”

”Kanske behöver du bara göra samhällstjänst,” muttrade Jack.

”Jag gjorde en samhällstjänst,” svarade blomförsäljaren.

Den unga pojken började snyfta. ”Tror du att de skickar mig också till djurparken?”

”Oroa dig inte grabben,” tröstade blomförsäljaren. ”Om de gör det, kommer du garanterat lära dig ett praktiskt yrke – och inte ett som fängelsedirektören tänkt sig.”

Jonatan vände sig mot en grupp kvinnor i overaller som satt intill. ”Varför är ni här?”

”Vi har en liten fiskebåt. Någon tjänsteman stoppade mig då jag lyfte några tunga lådor nere i hamnen,” sade en medfaren kvinna med klarblå ögon. ”Han sade att jag bröt mot säkerhetsföreskrifterna.” Hon pekade mot sina kamrater och tillade, ”Föreskrifterna är tänkta att skydda oss mot övergrepp på arbetsplatsen. Myndigheterna har tvingat oss att stänga två gånger, men vi smög oss tillbaks ner till hamnen för att ordna riggen inför den kommande säsongen. De tog oss, för tredje gången, och sade att nu skall de se till att skydda oss ordentligt – genom att sätta oss bakom galler.”

Kvinnan tänkte högt när hon sade, ”Vad skall de göra med min son? Han är bara tre år och han väger mer än de lådorna jag lyfte. Ingen klagade när jag bar runt på honom.” Hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna och tillade, ”Nu får hitta någon annan som kan bära runt på honom.”

”Att hitta någon annan kommer inte att bli enkelt,” sade en man med ett vältrimmat skägg. Med armbågen petade han till mannen bredvid honom på bänken och sade, ”George har arbetat deltid för mig två vintrar i rad, ungefär som en lärling. Han hjälper mig med att hålla min frisörsalong ren och förbereder kunderna. När jag försökte lära honom yrket fick vi problem eftersom han inte är medlem i skrået.” Han kastade förtvivlat upp händerna i luften.

Med sorgset ansikte beklagade sig unge George, ”I den här takten, och nu med ett straffregister, får jag aldrig min barberarlicens.”

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Jonatan Godtrogen: Kap. 27

  • Det galna är att det verkligen fungerar så här. Under min senaste jobbsökarvända sökte jag ett deltidsjobb och fick veta att jag inte kunde söka det. Jag undrade såklart vad det berodde på och fick veta att några solidariska politiker bestämt att jag har ”rätt till heltidsarbete” eller något liknande, och därför inte skulle behöva utsättas för det fasansfulla öde ett deltidsarbete innebär.

    Bemanningsfirman som annonserade ut det fruktansvärda deltidsarbetet lyckades faktiskt skaka fram ett heltidsarbete åt mig istället, och jag är inne på min andra arbetsvecka på mitt nya jobb. Skumt att ett företag som bara bryr sig om profit kunde hjälpa mig mer än den gudi behagliga arbetsförmedlingen…

    End of rant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *