Japans recession (1990-2001)

Imorgon kommer jag att ha en presentation för Miguel Alonso som handlar om den japanska recessionen, och vad som hände mellan 1985 och 2000. Denna artikel kan således te sig lite daterad, och jag är inte alls insatt i vad som har hänt i Japan 2000 – 2012. Den baserar sig vidare på denna artikel, av Benjamin Powell. För den som är mer intresserad av Japan, se också Deflation and Japan, revisited av Richard C.B. Johnsson.

I stort sett kan man säga att det som hände i Japan, inte otippat, stämmer bra överrens med det som den Österrikiska teorin om konjunkturcykler beskriver. Berättelsen börjar i 1985, då den japanska valutan Yen steg i värde, vilket skadade exportsektorn. Fixarna bestämde sig då för att bekämpa detta genom att anta en mer ”expansiv politik”, och räntan sänktes från 5% till 2.5%. Som ett resultat av detta steg fastighetspriser och aktiemarknaden kraftigt, och skapade en av de största finansbubblorna som världen skådat. För att bekämpa detta valde fixarna att föra en drastiskt ”restriktiv politik”, och räntan höjdes från 2.5% 1988 till 6% 1990. Efter detta kollapsade marknaden totalt.

NIKKEI föll med hela 60%, från en toppnotering på 40 000 yen i början av 1989 till en bottennotering på 12 000 yen i mars 2001. Fastighetspriserna i sin tur minskade med upp till 80% från 1991 till 1998.

Som Österrikare är det lätt att se förklaringen till krisen ovan, men Österrikarna var långt ifrån de enda som förde fram teorier om vad som gått fel och vad som borde göras. Givetvis hade Keynesianerna och Monetaristerna sina egna teorier och mirakelmediciner. Och givetvis lyssnade japanska myndigheter på Keynesianerna och Monetaristerna iställlet för på Österrikarna.

Detta gjorde givetvis inte saken bättre.

Vad skulle Keynes ha gjort?

Keynesianismen menar att konjunkturcykler orsakas av en kollaps av den aggregerade efterfrågan. Eftersom konsumtion anses vara relativt stabilt antas denna kollaps bero på en minskning av investeringar. Denna minskning förklaras i sin tur av ”animal spirits” (vilket enbart är en förklaring i meningen ”icke-förklaring”). Om vi bortser från bubblan under 80-talet, och enbart tittar på åren 1989 och 1990, är det sant att man kan se en massiv förtroendeminskning och en investeringskollaps. Denna teori är på ett sätt svår att motbevisa eftersom orsaken till att investeringarna minskar inte tillskrivs något speciellt (förutom just ”animal spirits”).

Om detta var ”förklaringen ” till krisen, vad är då lösningen? Enligt Keynesianerna måste staten ägna sig åt att föra en aktiv finanspolitik, vilket innebär en sänkning av skatterna (inkomst) och en ökning av statligt spenderande (utgift). Även om det är uppenbart att detta inte fungerar på en individuell nivå antas det på något sätt fungera annorlunda för staten (som, förmodar man, antas befinna sig i någon sorts magisk fantasivärld). Nåväl, teorin menar att detta i sin tur ska få fart på den aggreggerade efterfrågan och kompensera investeringsminskningen.

I fallet Japan kan vi se att många av de Keynesianska förslagen antogs, men fundamentalt misslyckades att lösa problemet. Under 90-talet försökte staten sig på 10 utgiftsprogram på totalt 100 biljoner yen samtidigt som skatterna minskades. Den enda effekten av detta var givetvis att staten hamnade i stora finansiella problem.

Keynesianismen faller dock tillbaka på en så kallad ”liquidity trap”, där injektioner av pengar i banksystemet inte lyckas sänka räntenivåerna och således stimulerar det inte heller den ekonomiska tillväxten. Keynesianerna kan således peka på att den japanska centralbanken inte lyckats återinflatera framgångsrikt som ett bevis till stöd för deras teori.

En liquiditiy trap hanteras bäst, enligt Keynesiansk teori, genom att låna direkt till företag istället för att skapa likviditet i banksystemet. Japan har en myndighet, FILP, som är en del av den japanska staten, och som får sina pengar från det japanska ”postal savings” – systemet. Pengarna de får därifrån allokeras sedan via en annan myndighet, Ministry of Finance Trust Fund Bureau och dess undermyndigheter. Dessa pengar allokeras dock inte i enlighet med ekonomisk nytta utan i enlighet med politisk nytta, eftersom japanska politiker, från det (under denna tid) styrande partiet LDP, ansvarar för de flesta av dessa statliga myndigheter. En effekt av detta var att byggbranschen, som historiskt varit mycket nära sammankopplad med LDP, fick en stor del av dessa pengar.

Även om denna metod av att låna direkt till företag undviker problemet med en ”liquidity trap” så hjälper det inte ekonomin att återhämta sig eftersom pengarna inte allokeras i enlighet med marknadsbaserade konsumentpreferenser. Istället allokeras de i enlighet med vilka affärsmän som har bäst politiska kontakter.

Allt som allt kan man räkna ihop detta och få en siffra som sannolikt innebär att Japan, 2001, hade en statskuld på mer än 200 % av BNP.

Den numera välkända Krugman menade, i sann Krugman-anda, att det inte var ett problem att det producerades saker som folk inte ville ha så länge som Japan inte producerade på maxkapacitet, eftersom problemet, enligt honom, inte var tillgången utan en otillräcklig aggreggerad efterfrågan. Men aggreggerad efterfrågan är inte ett meningsfullt begrepp. Denna aggreggatsfetisch gör att Krugman missar att det verkliga problemet är att den befintliga produktionsstrukturen producerar saker som enskilda konsumenter inte efterfrågar. Produktionsstrukturen och folks önskemål är inte i harmoni. Att hålla liv i felinvesteringar kan inte vara, och är inte­ heller, bra för ekonomin. Denna Keynesianska ”lösning” på problemet är i stort sett, och som vanligt, likvärdig med att gräva ett dike och fylla igen det igen. Lösningen ledde enbart till en produktionsstruktur som, istället för att tillfredsställa konumenternas efterfrågan, tillfredsställde ”statens efterfrågan”.

Krugman, sann sitt alkemistiska kall, förde även fram ett annat förslag. Han föreslog att Japan skulle försöka sig på ”okonventionell penningexpansion, genom att köpa dollar, euros, statsobligationer; vilket innebär att man måste acceptera och i själva verket bidra till en mild inflation. Jag skulle kunna förklara varför detta skulle fungera, men vad är poängen? Det kommer ändå inte att ske.”

Nähä.

Nu var det dock så att det var exakt detta som den Japanska centralbanken gjorde från mitten av -97 till mitten av -98.

Resultatet? Japan upplevde två av de värsta åren på ett årtionde.

Eftersom Krugman menar att problemet är att det existerar en ”liquidity trap”, och eftersom han förstår att inflation är ineffektivt vid dessa tillfällen, tror han att grundproblemet är ett förtroendeproblem (återigen ”animal spirits”). Det enda som behövs är att centralbanken ”trovärdigt lovar att inflatera i framtiden”. Då skulle allt bli bra. Han rekommenderar, återigen sann sitt alkemistiska kall, att en lag stiftas som tvingar den japanska centralbanken att inflatera minst 4% per år, över en tidsperiod på 15 år.

Men det räcker med att stanna och ställa sig frågan om centralbanken verkligen har ett förtroendeproblem gällande huruvida de kommer att fortsätta inflatera eller inte. Centralbankshistorien är en historia av mer eller mindre oavbruten inflation.

Tvärtom vad Krugman tror skulle hans förslag bara göra det mycket, mycket värre för Japan och leda till fler felinvesteringar.

Även om Keynesianerna hade en (dålig) förklaring till varför krisen startade, misslyckades deras politiska förslag helt och hållet. Eftersom de fokuserade på den aggeggerade efterfrågan missade de det verkliga problemet: en mismatch mellan den befintliga produktionsstrukturen och konsumenternas efterfrågan. Den Keynesianska medicinen misslyckades inte bara med att ta Japan ur recessionen, utan den lyckades även försätta den Japanska staten i grava finansiella problem och styrde ekonomin ännu längre bort från konsumenternas verkliga efterfrågan.

Monetaristernas förklaring och lösning

Vad sade Monetaristerna då? Monetaristerna, precis som Keynesianerna, skyller recessionen på en kontraktion av penningmängden och argumenterar att den japanska centralbanken kontrakterade alltför hastigt. Detta var orsaken till att recessionen startade, och är i stort sett i linje med det som Milton Friedman säger i ”The Great Contraction” om den stora depressionen. Lösningen är, så klart, att återinflatera ekonomin.

Detta prövades och misslyckades. Minskningen av räntan från 6 % till 0.5 % (en nivå som höll i sig mellan 1995 och 2000) stimulerade inte Japans ekonomi.

Detta behöver dock inte ha att göra med att teorin som sådan är felaktig. Det existerar stora problem med det japanska bankväsendet och det var i stort behov av en omstrukturering. Mycket av den ekonomiska stimulans som enligt teorin kunde ha resulterat uteblev eftersom bankerna ökade sin likviditet istället för sin utlåning, på grund av att de hade dåliga lån som var värda enbart 60-80 % av vad de var värda då lånen gjordes.

Vissa hävdar att man helt skall strunta i räntan och fokusera på penningmängden istället. Friedmans pengagregel innebär att mängden pengar borde öka med 3-4 % varje år (och enligt Friedman är den exakta siffran oväsentlig så länge som den alltid är densamma).  Under 90-talet steg M2 med 2.5 % årligen, utan någon positiv effekt. Detta bemöttes genom att hävda att pengagregeln skulle ha använts innan krisen, och att det nu var för sent.

Dock var det svårt att kontrollera penningmängden, speciellt om vi tittar på det skick som det japanska bankssystemet befann sig i. Mellan mitten av -97 och mitten av -98 ökade den monetära basen med 10 %, men de bredare penningaggreggaten ökade enbart med 3.5 % (det är detta som Keynesianerna felaktigt kallar en liquiditiy trap). Denna brist på kreditexpansion, även efter en expansion av den monetära basen, har inte att göra med att investerare förväntar sig att framtida räntenivåer kommer att vara högre, utan är istället ett resultat av dåliga skulder i banksystemet som gör att bankerna ogärna vill låna ut.  Vi kan inte kategoriskt avfärda alla monetaristernas lösningar som totala misslyckanden i Japans fall (något vi kan göra med de Keynesianska lösningarna). Vi kan dock med säkerhet hävda att deras förslag inte lyckades ta Japan ur krisen.

Österrikisk förklaring och lösning

Den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln är mer korrekt en teori om en ohållbar boom än en depressionsteori. Den japanska historien blir således historien om en boom som helt enkelt var tvungen att sluta i en kollaps. Den efterföljande recessionen borde välkomnats och inte bekämpats eftersom den i stort sett var en korrigering.

Orsaken till boomen var den expansiva politik som fördes från -85 och framåt. Mellan 1986 och 1990 ökade Japans penningmängd i snitt med 10.5 %. Även om andra ekonomiska skolor inte ser detta som särskilt oroväckande eftersom prisnivåerna var stabila ser de Österrikiska teoretikerna på expansionen av penningmängden som problemet. Penningmängden sänker artificiellt räntorna, vilket skickar signaler till entreprenörer att investeringar i mer långsiktiga projekt är både möjliga och önskvärda. Men eftersom detta inte föregåtts av en minskning av folks tidspreferenser (en frivilligt ökad mängd sparande), uppstår problem.

I det korta loppet kan man antingen konsumera mer och således investera mindre, eller så kan man konsumera mindre och således investera mer. Men om man förvränger räntesignalerna genom att öka penningmängden kan man både konsumera och investera mer samtidigt. Detta kan dock endast fortgå så länge som centralbanken fortsätter sin allt mer expansiva penningpolitik. När väl penninginflationen stannar av eller reverseras, slutar boomen abrupt och recessionen börjar. Boomens felinvesteringar likvideras och konsumenternas tidspreferenser återställs och matchas med produktionsstrukturen.

Detta passar väl in på det som skedde 1990 då centralbanken stoppade den monetära expansionen, aktiemarknaden störtdök, investeringarna avtog, och recessionen slog in – helt i enlighet med den Österrikiska teorin.

Den Österrikiska teorin beskriven ovan har vissa likheter med den monetaristiska förklaringen, dock med vissa viktiga skillnader. Även om båda skolorna håller med om att det var kontraktionen av penningmängden som utlöste recessionen ser monetaristerna på kontraktionen som något som till vilket pris som helst måste undvikas så att boomen kan fortsätta. Österrikarna å andra sidan ser kontraktionen som absolut nödvändig för att återställa balans till den verkliga ekonomin – det är den föregående expansionen som är problemet.

Detta är en av orsakerna till varför de två skolornas lösningsförslag skiljer sig åt.

Den österrikiska teorin menar att recessionen är nödvändig, och när den väl startat kommer de dåliga investeringarna att likvideras, och ekonomin kommer att korrigera sig själv. Detta tar dock tid och korrigeringen kan endast äga rum om marknadsprocessen tillåts att fungera.

Egentligen är den Österrikiska medicinen (laissez-faire) det enda som inte prövats i Japan. Sluta försöka trixa och fixa, och låt ekonomin ställa om sig själv i enlighet med konsumenternas efterfrågan.

Avslutning

De Keynesianska lösningarna ledde till att produktionsstrukturen ställdes om till att tillfredsställa ”den statliga efterfrågan” och inte konsumenternas efterfrågan. På grund av de nära kopplingarna mellan LDP och byggnadssektorn kunde byggnadsföretag som borde ha gått i konkurs fortsätta. Även jordbruksindustrin, som traditionellt också varit nära kopplad till LDP, var i den mottagande änden av dessa pengar.

Monetaristernas förslag att återinflatera misslyckades med att ta Japan ur recessionen, och förvrängde räntesignalerna ännu mer. Det japanska banksystemets dåliga tillstånd innebar att de nyskapade pengarna inte lånades ut till värdiga låntagare, utan istället samlades på hög för att täcka de dåliga lån som bankerna hade och NIKKEIs fall.

Den japanska statens bailouts och nationaliseringar ledde i sin tur till att den nödvändiga omstruktureringen försenades. Faktum är att den japanska staten med alla tänkbara medel försökte undvika att boomens felinvesteringar likviderades, och de satte upp en garantifond för att göra kredit lätttillgänglig för företag. Dessa pengar gick dock allt som oftast till företag som inte alls var kreditvärdiga och som utan dessa pengar skulle ha gått under. Problemet är att det är precis dessa företag som måste gå under om ekonomin skall kunna återhämta sig. När ett företag går under försvinner inte de verkliga resurserna, utan kapital och arbete omallokeras till andra företag i enlighet med konsumenternas preferenser.

Det statliga programmet att stödköpa när NIKKEI understeg 12000 yen innebar att aktierkursen hölls artificiellt uppe och förhindrade marknadskrafternas omallokering och försenade den ekonomiska återhämtningen.

Ökningen av konsumtionsskatter, samt misslyckandet med att minska det statliga spenderandet samtidigt som vissa andra skatter sänktes, försenade också återhämtningen.

Vidare försökte det statliga spenderandet att behålla den befintliga produktionsstrukturen, i motsats till vad konsumenterna ville, istället för att tillåta en likvidering och omstrukturering.

Det som krävs är att staten slutar intervenera i ekonomin och låter marknadsprocessen återställa produktionsstrukturen till att möta konsumenternas efterfrågan.

8 kommentarer till ”Japans recession (1990-2001)

  • ”Låg” ränta skapade inte krisen på 1980-talet. Japanska centralbanken styrde kreditgivningen helt genom fönsterstyrning under den perioden, bankerna lånade ut exakt de belopp som BOJ beordrade, de som inte följde sina kvoter blev bestraffade. Räntan hade ingen påverkan alls på kreditbubblan 1980 i Japan. Enligt flera personer som arbetade på BOJ under perioden följde bankerna deras alltid de kvoter som var utsatta, kvoterna styrde kreditgivningen, inte räntan.

  • Ja, så vadå? Om bankerna skapar krediter, antingen genom att följa kvoterna helt eller delvis, så kommer de att pressa ned räntan. Att reglera kreditgivning med kreditkvoter är ett sätt att styra räntan.

  • Det var alltså inte låga räntor som orsakade bubblan i Japan på 80-talet. Det var BOJs kvoter som var orsaken till bubblan.

    Räntan kunde vara på vilken nivå som helst, bankerna var tvungna att följa utsatta kvoter för att inte bli bestraffade. När bubblan sedan sprack och kvoterna avskaffades slutade bankerna att låna ut.

  • ”Räntan kunde vara på vilken nivå som helst, bankerna var tvungna att följa utsatta kvoter för att inte bli bestraffade.”

    Jaha så räntan skulle på något magiskt vis vara frikopplad från utbudet och efterfrågan på pengar?

    Du tror inte det skulle vara svårt att låna ut sina kvoter om man struntade i marknadspriset och istället satte en godtycklig ränta på t.ex. 100%?

  • Ray H

    Det har du rätt i, fel av mig. Man får väl utgå från att BOJ inte sätter en ränta som gör det omöjligt för bankerna att uppfylla utsatta kreditkvoter. I artikeln står följande:

    Fixarna bestämde sig då för att bekämpa detta genom att anta en mer ”expansiv politik”, och räntan sänktes från 5% till 2.5%. Som ett resultat av detta steg fastighetspriser och aktiemarknaden kraftigt, och skapade en av de största finansbubblorna som världen skådat.

    En räntesänkning på 2,5% orsakade inte bubblan, kreditkvoterna orsakade bubblan, är inte detta självklart?

  • Anonymus, som du verkar vara inne på; ränta och utbudet av pengar/krediter är till stor del speglingar av varandra. En centralbanks sänkning av räntan innebär i praktiken att en större mängd pengar/krediter görs tillgängliga för att låna. Alternativt kan man se det som att ett större utbud av krediter/pengar leder till att räntan faller. Precis som Klaus säger är därför lånekvoter ett sätt att kontrollera räntan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *