Svensk pseudoliberal revolution

Tydligen är Sverige ett föregångsland vad gäller så kallade liberaliseringar, ja enligt SvD pågår det rentav en liberal revolution i Sverige. Som vanligt är det mest sådant som vi här brukar kalla för ”pseudoliberaliseringar”.

Friskolan är tydligen ett föredöme.

Det svenska skolsystemet är världens mest liberala. När det gäller alla elevers rätt att välja finns ­något liknande bara i Chile. Unikt är att den svenska staten inte alls bryr sig om vem som äger en skola.

Detta påstående framstår som förvirrat när det jämförs med detta lite längre ner:

Klockan 10.57 måndagen den 16 januari publicerade SvD.se ­artikeln om att tillståndet att starta en grundskola i Malmö var till salu på Blocket. Med utgångspriset en halv miljon kronor.

Svenskarna kunde alltså köpa tillstånd att starta en skola på samma ställe där man köper ­begagnade bilar, soffor och barnvagnar. Det var en oemotståndlig historia som rasslade genom det svenska mediesystemet.

Att behöva licens för att starta skola är inte liberalt. Att dessutom tvingas undervisa den statliga läroplanen, och att hela verksamheten finanserieras av skatter och subventioneras av lagstadgad skolplikt är inte liberalt. I vissa avseenden har skolan blivit bättre, men i andra har den med tiden blivit klart sämre.

Det svenska pensionssystemet är tydligen också något av ett liberalt underverk.

Sverige är en förebild, sa Jim M Roberts efter sin föredragning på näringslivets tankesmedja Timbro i slutet av februari. Det syns på flera områden, inte minst det svenska pensionsystemet som ju är inspirerat av Chile.

För en alternativ syn på saken se Palmstierna om Pensionssveket.

Järnvägen framhålls som ännu en lyckad liberalisering i och med att persontrafikmonopolet har avskaffats. Det är möjligt att detta är en lyckad åtgärd, dock manar den faktiska bristen på privata tågbolag till skepticism. Kan det möjligen vara så att staten även på detta område bara dragit sig ur till hälften och att vi därmed har ännu en pseudoliberalisering? Så här sade infrastrukturministern år 2009, innan liberaliseringen genomfördes.

Sedan jag tillträdde som infrastrukturminister har jag och regeringen kraftigt ökat resurserna till järnvägen. Vi har satt i gång bygget av Citybanan i Stockholm, vi har beslutat om Haparandabanan och Emmabodabanan.

Vi gör stora satsningar på att öka kapaciteten och punktligheten i Mälardalen, Öresund och Göteborg. Vi har säkrat finansieringen av Ådalsbanan som ger förutsättningar för Botniabanan att kunna påbörja sin verksamhet hösten 2010. Vi har dessutom ökat stödet till underhållet av spåren med hela 35 procent. Allt detta ger bra förutsättningar för en bra och punktlig järnvägstrafik.

Det ser ut som en oerhörd massa politiskt fixande på en marknad som ska vara ”liberaliserad”.

Et cetera.

Givetvis är vi glada över alla förbättringar och liberaliseringar som sker. Men alla problem som är förknippade med dessa åtgärder är en följd av att man inte släpper taget helt.

Skolan behöver skiljas från staten helt, liksom järnvägen och pensionerna.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *