Kenyas svarta marknader, del 7: Gatupojkar, MC-väktare och rättvisa i Nakuru

Jag rundar ett hörn i den mörka natten i Langa Langa. Motorcykelns strålkastare lyser upp en militärlastbil från Sovjettiden med flera tungt beväpnade män utspridda runt omkring den. De blänger misstänksamt ifrån skuggorna som faller på bilens kamouflagemålning. De mumlar något hotfullt på Swahili – en av dem sträcker upp sitt maskingevär i luften – och vi skyndar oss förbi. ”Vilka är de?”, frågar jag.

”Polisen”.

Vi anländer till vårt hotell som ligger på en dammig gata längs Victoriasjön. Vi har en högljudd diskussion med männen på motorcyklarna som släppte av oss på trottoaren. En mager kenyansk man kommer ut från hotellet med en batong i handen. Han är säkert 2 meter lång och står lika stilla som en slottsvakt tills vi säger adjö till våra chaufförer. Han eskorterar oss in till lobbyn och säger godnatt. På hans uniform står det ”KK Security”.

Nakuru har en del brottslighet, men med sunt förnuft kan man komma och gå alla tider på dygnet utan någon större risk. Detta beror dock inte nödvändigtvis på effektivt polisarbete. Ibland är det faktiskt svårt att veta om man borde vara mera rädd för att bli rånad än att bli stoppad av en polis i nattmörkret.

Det här samhället är en daglig fallstudie i hur folk lever sina liv utan effektiv brottsbekämpning. När domstolarna är långsamma, poliserna korrupta (och ofta hatade av lokalbefolkningen på grund av deras våldsamma metoder), måste människor hitta andra sätt att stävja våld och lösa konflikter. Dessa alternativ är inte odelat positiva, men de fungerar.

Samhällsobligationer
I den individualistiska västvärlden förbiser man ofta den funktion som samhällsobligationer fyller för att stävja våld. Här i Nakuru känner alla sina grannar och har bra koll på dem. De går i samma kyrka. De lånar pengar mellan varandra och håller uppsikt över varandras egendom när de är bortresta. De sysselsätter unga män med olika småjobb. Handlarna har stammiskunder som kommer förbi varenda dag – oftast år ut och år in. Hela bostadsområden och byar går ihop för att skicka iväg några utvalda invånare till universitetet i hopp om att de kommer tillbaka med en god utbildning och höga löner.

I en värld av högst begränsade möjligheter har man inte råd att äventyra sin relation till det lokala samhället. De vaksamma blickarna från människorna runt omkring utgör ett starkt incitament för att hålla sig i skinnet. Det är ett vackert sätt att utnyttja en tät, social sammansvetsning till att säkerställa fred.

Invånarna i varje stad vi har besökt har varnat för samma sak: se upp för gatupojkarna. Gatupojkarna är unga män, cirka 15 till 30 år, som strövar omkring i gäng på natten och i skymningen. Då och då ger de sig på turister och rika kenyaner och stjäl plånböcker och mobiltelefoner. Gatupojkarna är fattiga och saknar framtidsutsikter. De flesta är tragiskt nog föräldralösa och har aldrig fått en chans att utbilda sig, och många av dem tillbringar större delen av sin vakna tid åt att sniffa lim eller ta droger. Gatupojkarna är exkluderade från den breda sociala gemenskap som omfattar de flesta kenyaners liv och arbeten. Vissa kenyaner brukar sponsra gatupojkar för att få dem bort från kriminaliteten och fattigdomen, men de andra kommer hamna i gäng som river upp den fredliga samexistensen.

Rättvisa på två hjul
Varken gatuförsäljare eller gatupojkar har tillgång till officiella eller effektiva domstolar här i Kenya. Domsluten är extremt långsamma, domarna är inte alltid opartiska och advokater är alldeles för dyra för att anlita. Många kenyaner har helt enkelt inte råd att vara borta från jobbet i flera dagar för att närvara vid en rättegång. Brottslingar kan enkelt muta polisvittnen för att se till så de aldrig dyker upp i domstolen. Detta har ödesdigra konsekvenser.

Nakuru kryllar av unga män på motorcyklar som kallas Boda Boda (ursprungligen ”Border! Border!” från tiden då folk brukade åka motorcykel över gränsen till Uganda). De utgör ett av de viktigaste färdmedlen för att ta sig runt i staden. Hur konstigt det än kan låta spelar de också en central roll i brottsbekämpningen här i Nakuru.

Ovan: På väg till jobbet på en Boda Boda. Andra Boda-förare väntar på att plocka upp passagerare vid vägkanten, och till vänster i bild står en ”Tuk Tuk” på tomgång.

Om man blir påkommen med att stjäla något kan man bara hoppas att ingen Boda-förare får reda på det. Jag har (tack och lov) inte behövt smaka på Boda-förarnas rättskipande, men en kenyansk vän till oss berättade om ett flertal exempel på hur de brukar hantera stölder.

I ett fall anlitades en Boda-förare av en tjuv som bad honom köra ut till en öde plats där han genast stal motorcykeln. De andra förarna, som ju är professionella motorcyklister, jagade ifatt och gick lös på tjuven. Han fördes till en byggarbetsplats där han blev slagen med betongblock tills han svimmade. Därefter kastade de honom i ett dike, fortfarande vid liv, och hällde bensin och brasved över honom och gav honom en eldig begravning. Kvarlevorna blev liggandes som en varning till framtida tjuvar.

Även småbrott såsom väskryckningar och andra stölder hanteras på samma sätt ifall en Boda-förare råkar befinna sig i närheten. En förare kan snabbt larma en mängd andra förare med hjälp av mobilen. De tjuvar som blir misshandlade av Boda-förare får permanenta skador, och i bästa fall kommer de aldrig kunna gå igen.

Det är en nästan obeskrivligt brutal form av rättvisa, men få kan förneka dess tragiska logik. Boda-förare är fattiga – motorcykeln är deras levebröd. Om en tjuv stjäl en motorcykel kommer förarens barn att gå hungriga. Många förare har också tagit mikrolån och står i skuld till låneinstitut som tar ut 20% eller mer i ränta på ett lån för en motorcykel. Utan cykeln kan de knappt försörja sig själva.

Om tjuvarna inte dödas, sägs det, kommer de bara fortsätta stjäla gång på gång. De kommer bryta sig in i folks hem och mörda och våldta. De kommer även arresteras gång på gång och alltid muta sig fria. MC-väktarna gör det som staten och dess domstolar misslyckas med.

Få skulle säga att det är optimalt, men få kan förneka dess effektivitet. När staten misslyckas måste människor hitta alternativa lösningar.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.