Kenyas svarta marknader, del 6: Möt Maina – skoförsäljare och revolutionär

Wilson Maina är oerhört blygsam. Han sitter anspråkslöst och tyst i ett litet kontor i närheten av den livliga tågstationen i Nairobi. Utöver hans skoföretag arbetar han även för KENASVIT, Kenya National Alliance Of Street Vendors and Informal Traders, och han hjälpte också till att grunda en förening i Nairobi med över 3000 medlemmar som heter NISCOF, Nairobi Informal Sector Confederation. På sitt skrivbord har han ett visitkort från Världsbanken i samma bunt som ett från International Labour Organization.

När man pratar med honom om hans arbete drar han sig dock inte från att berätta om den kamp som han och andra handlare i NISCOF sakta men säkert håller på att vinna.

Ovan: Författaren tillsammans med två gatuförsäljare från Nairobis marknader. Handgesten representerar KENASVITs slogan: ”Låt Folket Handla!”

Under många år var gatuförsäljare som Maina förpassade till skuggorna av Nairobis ekonomi. De var strängt förbjudna att bedriva verksamhet i de centrala affärskvarteren och tvingades antingen tyna bort i utkanten av Nairobis kommersiella centrum alternativt infiltrera området under dagtid och på så vis nå ut till kunderna.

Maina och många andra handlare vägrade lämna gatorna, trots fängelsestraff, trakasserier, utpressning och till och med våld. Askaris (poliser och militärer) stal öppet av näringsidkarna eller beslagtog deras produkter och krävde tusentals kenyanska shilling i utbyte mot att lämna tillbaka dem. Kvinnliga försäljare våldtogs eller tvingades erbjuda sexuella tjänster för att slippa extrema ”avgifter” som straff för att de bröt mot olika regleringar.

Detta tumultartade arrangemang blev dock kortlivat. ”Vi bedrev vår handel på bakgatorna. Men sedan började storföretagen klaga över att vi konkurrerade med dem”, säger han. Vräkningarna ledde till våld mellan å ena sidan näringsidkare som försökte försörja sig på sin handel, och å andra sidan batongsvingande Askaris som var utsända av kommunen.

Ovan: En bild från 2010 då slagsmål utbröt mellan gatuförsäljarna och kommunens Askaris. Bilden visar en av kommunens bilar som användes för att stoppa och vräka näringsidkare från gatorna runt Muthurwa-marknaden i Nairobi. Bara några minuter tidigare var de omgivande gatorna fyllda med gatuförsäljare – som alla försvann ut i staden vid blotta åsynen av inspektörernas bil. Vi frågade Maina varför bilen var förstärkt med metallgaller. ”Vi brukade kasta sten mot dem,” svarade han. ”Va?”, frågade jag. ”De brukade komma hit och försöka driva bort oss försäljare, så då kastade vi sten mot dem.”

Maina, som än idag säljer skor, förenade därför tusentals handlare genom sin sprakande, organisatoriska energi. De räknade hur många de var och anlitade advokater att kämpa åt dem i domstolen.

Men domstolarna maskade och dömde mot dem på grund av teknikaliteter eftersom rättvisa är förbehållet ”de mäktiga” här, som Maina korthugget uttryckte det. Efter domslutet började de därför ”besvära” de lokala myndigheterna istället.

Maina och tusentals av Nairobis informella handlare gick ihop i solidaritet och slog läger i protest i en av stadsparkerna – i tre månader. När kommunen fortfarande vägrade lyssna på dem band de ihop sina händer och ben i en lång, slingrande kedja och lade sig ner över en av huvudgatorna i Nairobis centrala affärskvarter.

Det var ett skådespel som myndigheterna inte längre kunde ignorera: tusentals fredliga handlare ihopbbundna i en enda levande, sårbar, mänsklig massa – en omisskännlig symbol för lagens misslyckande att erkänna deras svåra situation.

Maina och NISCOF:s handlare fick myndigheterna på fall och kommunfullmäktige överlät en förstklassig markplätt mitt i Nairobis centrala affärskvarter åt en massiv informell marknad: ”Det är den största i centrala och östra Afrika”, påpekar han. Det är definitivt en av de trevligare marknaderna jag har sett i Kenya, men kommunen har ändå haft svårt med att ordna avfallshantering, el och vatten trots de dyra avgifter som handlarna tvingas betala för dessa tjänster.

Handlarna har dock gjort platsen till sin egen, trots kommunens misslyckande med att tillhandahålla grundläggande tjänster. Hundratals små kraftgeneratorer runt om på marknaden förser stånden och deras stereoapparater med el. Myndigheterna har till och med misslyckats med att ordna grundläggande säkerhet för området, och handlare som Maina, som inte har tillgång till säker förvaring, betalar varje natt en person för att sova på den massiva hög med säckar som utgör hans varulager. Varorna väntar på honom morgonen därpå.

Muthurwa, som den nya marknaden heter, är gigantisk. Maina stiger upp före soluppgången och ansluter sig till de 15.000 handlare som ser platsen som sina hem. Marknaden byggdes för att rymma 10.000 handlare men gatuförsäljarna lyckas alltid hitta extra utrymme för att ställa upp ytterligare några stånd. Handlarna har rent av förändrat marknadens utseende totalt.

Ovan: Maina arrangerar noggrant sina skor i samma ordning varje morgon innan han öppnar butiken. Fastän skorna är second-hand vårdas de omsorgsfullt; de rengörs, putsas, får nya sulor och nya skosnören.

Kommunen hade gjort upp egna planer för Muthurwa. De tilldelade utrymme åt matförsäljare, klädförsäljare och andra handlare med färgkodade plåttak. Handlarna hade dock andra idéer och ingen stadsplanerare förutsåg den stabila ordning som spontant växte fram. Maina beskrev marknadens tidiga dagar som ”kaos”, allteftersom handlarna flyttade runt och bytte stånd med varandra. Men idag är marknaden välorganiserad och välordnad – det är bara i förhållande till kommunfullmäktiges förutbestämda planer som det är ”oordnat”; skoförsäljare samsas under taken med matförsäljarna, och korvvagnarna står där det var tänkt att t-shirts ”borde” säljas. Men maten är fortfarande samlad på ett och samma ställe, herrskor säljs för sig och kvinnornas klänningar fladdrar tillsammans i en lång och blommig rad. Jane Jacobs skulle vara stolt.

Ovan: Marknaden sträcker sig så långt ögat kan nå. Alla betalar samma (höga) avgift för ett stånd, oavsett hur pass bra placering de har på marknaden. Takens färger – blå, grön och röd – indikerar den av kommunfullmäktige tilltänkta indelningen av olika typer av handlare. En helt annan ordning uppstod strax efter att Muthurwa öppnade – inte mindre organiserad men definitivt annorlunda än den som Nairobis stadsplanerare hade bestämt.

Vi stod med Maina längs räcket på en stor reklamskylt som svävar över en av Nairobis många trånga gator. Tillsammans betraktade vi tyst havet av plåttak och de tusentals människorna nedanför. ”Är du stolt?”, frågade vi.

Han log glatt, ”Ja. Väldigt stolt.”

”Detta är ett av resultaten av KENASVIT och NISCOF”, säger Maina och tittar ut över Muthurwa-marknaden.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.