Hunger Games — Oj, oj, oj

Såg just filmen Hunger Games (trailer). Vet inte var jag ska börja. I sann frihetlig anda borde det vara lag på att se filmen. Den är helt i samma liga som Sagan om ringen, Star Wars, 1984, Fahrenheit 451, V för Vendetta, The Matrix, etc. Filmen har det mesta i symbolik: förtryckta utsugna samhällen benämnda med Läs mer om Hunger Games — Oj, oj, oj[…]

Därför bör vi älska Paul Krugman

Det är kanske lite oväntat att här på misesbloggen uttrycka sin uppskattning för just Paul Krugman. Men faktum är att Krugman är ett ypperligt exempel på Rothbards Lag: att folk (tenderar att) fokusera på det de är sämst på. Så är också fallet med Paul Krugman – i stort sett allt han gör numera är ren s-k-i-t.

Krugman fick det som i folkmun kallas nobelpriset i ekonomi. Detta tas gärna som intäkt för att det han säger är smart, genomtänkt och vetenskapligt. Inte minst de som läser hans fruktansvärda blogg på New York Times uttrycker gärna att de som kritiserar det Krugman skriver ”inte själva har fått nobelpriset”. Det är förvisso sant, men precis som Rothbards Lag visar så har inte heller Krugman fått nobelpriset för det han skriver i NY Times.

Priset tilldelades Paul Krugman för dennes ypperliga forskning om internationell handel. Och ja, jag menar verkligen ypperliga. Det Krugman bidragit med är nämligen riktigt bra, i alla fall för att komma från en icke-österrikare. Se t ex på Krugmans kända essä (förvisso inte en vetenskaplig artikel) Ricardo’s Difficult Idea. Det är en suverän essä (om än skriven ur neoklassiskt perspektiv) om hur viktigt det är att förstå komparativa fördelar – och att problemet med dagens utbildning i nationalekonomi är att man inte lär sig denna viktiga idé, utan istället hänger kvar vid direkt felaktiga åsikter om handel som exploaterande, ojämlik, utslående, fattigdomsskapande…

Jo, du såg rätt. Det är samma Krugman som numera är megafon för den dumdemokratisk hållningen i amerikansk politik på NY Times blogg.  […]

Debatt och konversation

Men trots alla dess fördelar är debatter också en av de mest betydande källorna till fördomar. I stridens hetta tar vi till vilka argument vi än kan komma på så länge de gynnar oss. Varenda uttalande som vår motdebattör kommer med analyseras enbart utifrån hur det kan tänkas motbevisas. Vi är beredda att ta till nästan vilka invändningar som helst så länge vi tror att personen i fråga inte kommer upptäcka några fel med dem. Det är dock av yttersta vikt att vi lär oss undvika detta beteende och dessa fallgropar när vi debatterar.

Den Nya Ekonomin och feodalismen

Vissa ekonomer som (ofta av politiska skäl) inte har alltför mycket till övers för ekonomiska lagar och sanningar som varit etablerade i sekler uttalar gärna att en ”ny ekonomi” kräver en ”ny ekonomisk teori”. Det är givetvis lika falskt som att säga att vi behöver en ny medicinsk vetenskap bara för att influensan bryter ut. Ekonomiska lagar håller även om ekonomier och marknader förändras – det är liksom det som är anledningen till att kalla dem ”lagar”.

Det intressanta i vår tid är emellertid att den ”nya ekonomin” uppenbarligen praktiskt leder till en gammal ekonomisk praktik. (Men det är kanske detta som ny-ekonomerna egentligen vill se.) Ett exempel på detta är produktionen av musik och film, där en uttjänt och inte längre relevant affärsmodell försvaras med politiska medel – istället för att anpassa affärsmodellen tillverkligheten. Följden blir en himla massa politiska snedsteg och ett skrå- och kastsamhälle precis som vi trodde att vi gjorde oss av med i och med industrialiseringen.

Och nu ser vi hur nästa bransch får smaka på utvecklingen och reagerar som feodalherrar snarare än entreprenörer: telefoni. […]

Välsignelsen av en stark valuta

Om man lyssnar på vissa ekonomiska kommentatorer, skulle man tro att USA handelsunderskott mirakulöst skulle raderas med en snabb devalvering. En alltför högt värderad dollar gör import ”för billigt” och ger amerikaner incentiv till att köpa från utländska konkurrenter. Samtidigt gör den dyra dollarn amerikanska exportörer oattraktiva för resten av världen. Resultatet är ett handelsunderskott, Läs mer om Välsignelsen av en stark valuta[…]

Välsignelsen av en stark valuta

Om man lyssnar på vissa ekonomiska kommentatorer, skulle man tro att USA handelsunderskott mirakulöst skulle raderas med en snabb devalvering. En alltför högt värderad dollar gör import ”för billigt” och ger amerikaner incentiv till att köpa från utländska konkurrenter. Samtidigt gör den dyra dollarn amerikanska exportörer oattraktiva för resten av världen. Resultatet är ett handelsunderskott, Läs mer om Välsignelsen av en stark valuta[…]

Jonatan Godtrogen: Kap. 27

Syndens lön När Jonatan lämnade amfiteaterns hurrande folkhop kände han sig alldeles bortkommen och gick på måfå längs en lång korridor. Vid slutet av korridoren satt en grupp människor på bänkar, alla med benen slagna i kedjor. ”Väntade dessa brottslingar på rättegång?” undrade Jonatan för sig själv. Kanske fanns här någon ansvarig person, som kunde Läs mer om Jonatan Godtrogen: Kap. 27[…]

Jonatan Godtrogen: Kap. 27

Syndens lön När Jonatan lämnade amfiteaterns hurrande folkhop kände han sig alldeles bortkommen och gick på måfå längs en lång korridor. Vid slutet av korridoren satt en grupp människor på bänkar, alla med benen slagna i kedjor. ”Väntade dessa brottslingar på rättegång?” undrade Jonatan för sig själv. Kanske fanns här någon ansvarig person, som kunde Läs mer om Jonatan Godtrogen: Kap. 27[…]

Nationalekonomi: propaganda eller vetenskap?

Nationalekonomi har länge kallats den dystra vetenskapen. Även om detta uttalande ursprungligen syftade till att avfärda nationalekonomiskt grundade argument emot slaveri, har slutsatsen om disciplinen levt kvar. Nationalekonomi anses som bäst ”dyster”, men avfärdas allt som oftast som ideologi eller propaganda. Framför allt den politiska vänstern avfärdar gärna och ofta såväl nationalekonomi som nationalekonomer. Dessa Läs mer om Nationalekonomi: propaganda eller vetenskap?[…]

Nationalekonomi: propaganda eller vetenskap?

Nationalekonomi har länge kallats den dystra vetenskapen. Även om detta uttalande ursprungligen syftade till att avfärda nationalekonomiskt grundade argument emot slaveri, har slutsatsen om disciplinen levt kvar. Nationalekonomi anses som bäst ”dyster”, men avfärdas allt som oftast som ideologi eller propaganda. Framför allt den politiska vänstern avfärdar gärna och ofta såväl nationalekonomi som nationalekonomer. Dessa Läs mer om Nationalekonomi: propaganda eller vetenskap?[…]

Japans recession (1990-2001)

Imorgon kommer jag att ha en presentation för Miguel Alonso som handlar om den japanska recessionen, och vad som hände mellan 1985 och 2000. Denna artikel kan således te sig lite daterad, och jag är inte alls insatt i vad som har hänt i Japan 2000 – 2012. Den baserar sig vidare på denna artikel, av Benjamin Powell. För den som är mer intresserad av Japan, se också Deflation and Japan, revisited av Richard C.B. Johnsson.

I stort sett kan man säga att det som hände i Japan, inte otippat, stämmer bra överrens med det som den Österrikiska teorin om konjunkturcykler beskriver. Berättelsen börjar i 1985, då den japanska valutan Yen steg i värde, vilket skadade exportsektorn. Fixarna bestämde sig då för att bekämpa detta genom att anta en mer ”expansiv politik”, och räntan sänktes från 5% till 2.5%. Som ett resultat av detta steg fastighetspriser och aktiemarknaden kraftigt, och skapade en av de största finansbubblorna som världen skådat. För att bekämpa detta valde fixarna att föra en drastiskt ”restriktiv politik”, och räntan höjdes från 2.5% 1988 till 6% 1990. Efter detta kollapsade marknaden totalt.

NIKKEI föll med hela 60%, från en toppnotering på 40 000 yen i början av 1989 till en bottennotering på 12 000 yen i mars 2001. Fastighetspriserna i sin tur minskade med upp till 80% från 1991 till 1998.

Som Österrikare är det lätt att se förklaringen till krisen ovan, men Österrikarna var långt ifrån de enda som förde fram teorier om vad som gått fel och vad som borde göras. Givetvis hade Keynesianerna och Monetaristerna sina egna teorier och mirakelmediciner. Och givetvis lyssnade japanska myndigheter på Keynesianerna och Monetaristerna iställlet för på Österrikarna.

Detta gjorde givetvis inte saken bättre. […]