Det är lätt att vara generös med andras pengar

Gabriel Wikström, som vi skrivit om tidigare, ger sig in debatten om utbildning på SvD, vilket ju inte är så chockerande. Politiker har ju en närmast religiös övertygelse om att alla problem går att lösa med ”utbildning”.

Jag tror framförallt att detta har att göra med att förslag om ”mer utbildning” (för ”mer” av något är ju alltid lösningen på alla politiska problem) är trevligt för politiker eftersom 1) det ser ut som om de är handlingskraftiga (eftersom den etatistiska ideologin menar att det är bättre att göra något, än att inte göra något) och 2) det gömmer en massa folk från arbetslöshetsstatistiken. Per Bylund har även tidigare i veckan skrivit om den oheliga ”alliansen” mellan utbildning och politiker.

Som förväntat begår Wikström den vanliga politiska blundern, då han påstår att politiker kan ”skapa” jobb. Han skriver,

Fokus i den politiska debatten måste därför ligga på hur vi kan skapa fler jobb åt unga. Men en sådan diskussion måste ta sin utgångspunkt i fakta. När väl ungdomsarbetslösheten debatteras görs det ofta översiktligt, utan att gå på djupet, med en övertro på enkla lösningar som försämrat anställningsskydd eller sänkta ingångslöner. (min kursivering)

Strunt samma att all seriös ekonomisk teori menar att minimilöner (i Sveriges fall regleras detta via kollektivavtalen) och ett inflexibelt system endast håller folk utanför arbetsmarknaden. Politiker av Wikströms rang behöver ju inte bry sig om fakta (trots att han säger sig vilja ta sin utgångspunkt i just fakta), utan ekonomisk teori kan enkelt viftas undan som inget annat än nyliberalism (givetvis förutsatt att vi inte talar om den store Marx, för då är vi tydligen en sanning på spåren). Trots allt är ju politik ”att vilja”, och bara vi vill tillräckligt mycket kan vi upphäva de ekonomiska lagarna. 

Nästan var fjärde ungdom […] vill inget hellre än att jobba och bidra till samhället. Trots det lyser jobben med sin frånvaro. Det är ett storskaligt slöseri med ungas tid, talang och förmåga.

För det första, Wikström, jag vågar påstå att ingen jobbar på grund av att de vill ”bidra till samhället”. Det är sant att då man jobbar, så producerar man och bidrar till samhället, men motivationen till att jobba är knappast en altruistisk önskan efter att ”tjäna samhället”. Sannolikt menar Wikström dock inte ens detta, utan det han menar är att om folk jobbar i privat sektor så ”bidrar” de till samhället då staten beskattar dem. Detta bidrag är inte frivilligt (och således inte ett bidrag alls). Man kan också ställa sig frågande till exakt hur ”efterfrågat” det är. Folk jobbar, återigen, för att tjäna sitt leverbröd, inte för att bidra till statskassan eller ”samhället” (som ofta antas vara synonymt med staten), oavsett hur djupt rotade Wikströms kollektivistiska fantasier är.

För det andra spelar det ingen roll vad de unga ”vill”. Det är möjligt att de ”vill” ha jobb, men bara för att jobb efterfrågas betyder det inte att de magiskt uppstår, speciellt inte i den sönderreglerade och sönderbeskattade miljö vi befinner oss i. Men, jag glömde bort. Att tala om politiska barriärer är ju bara nyliberalt nonsens, och har inget med fakta att göra. Det vi behöver är mer av… jag vet inte, vi behöver mer av mer helt enkelt.

För det tredje, då Wikström poängterar att det är ett storskaligt slöseri med ”ungas tid, talang och förmåga” undrar jag om han inte menar att slöseriet består i att skatteboskapen borde sättas i arbete så att de kan bidra till den politiska klassens fortlevnad.

Wikström fortsätter,

Två av de övergripande orsakerna som lyfts fram till den höga ungdomsarbetslösheten är låg eller ofullständig utbildning samt låg eller obefintlig arbetslivserfarenhet.

Att politiken kan ligga bakom problem på arbetsmarknaden verkar Wikström helt ha tagit bort från sin ”analys”. Att orsaken till ”låg eller obefintlig arbetslivserfarenhet” har att göra med politiskt uppsatta barriärer har ju redan tidigare förkastats som likställt med en ”övertro på enkla lösningar” och icke-faktuellt. Vad är då förslagen som Wikström för fram? Han börjar med att konstatera,

Det allra viktigaste just nu är dock det korta perspektivet.

Jaha, ja det var ju inte så oväntat… han fortsätter,

Ge alla som har lämnat grund- och gymnasieskolan utan fullständiga betyg en utökad möjlighet att, under generösa villkor, komplettera dessa, för att sedan kunna läsa vidare på högskolan eller få en yrkesutbildning.

Vad betyder ”under generösa villkor”? Ska vi belöna de som är oförmögna genom att vara generösa med andras pengar, så att de kan fortsätta plugga vidare utan att behöva ta hand om sig själva, och ja, växa upp, helt enkelt? Det är, som sagt, alltid lätt att vara generös med andras pengar.

Dessutom är det svårt att förstå hur subventionering av ett visst oönskat beteende ska ge mindre av beteendet i framtiden. Politiker av Wikströms kaliber brukar hävda att bara vi gör saker dyrare, genom att ex. höja beskattningen, får vi mindre av det. Visst, men detta är bara ena sidan av argumentet. Den andra sidan av argumentet, att om vi subventionerar något får vi mer av det, förkastas allt som oftast, återigen, som icke-faktuellt nyliberalt nonsens (förutom då det är politiskt lämpligt att hävda dess korrekthet så klart).

Det är vidare intressant att lösningen på problemet såsom Wikström definierar det (hur vi skapar jobb) är att vi ska förmå folk att… spendera mer tid i skolan. Jaha, vad löser det egentligen?

En ytterligare favorit är denna:

3.Höj kraven och kvaliteten på högskoleutbildningarna. Många utbildningar, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, är bara heltidsstudier på papperet. I själva verket är den lärarledda undervisningen ringa och självstudier det dominerande inslaget. […] Ett annat inslag som kraftigt skulle förbättra studenters möjligheter till jobb efter utbildningen är obligatorisk praktik.

Så problemet med låg kvalitet har att göra med att en stor del av studierna sker hemma, och om vi bara ser till att ha 8 timmar, tvingande, lärarledd utbildning på exempelvis arkeologprogrammet skulle alla ta examen och bli arkeologer i Indiana Jones-anda, och ”bidra till samhället”. Ja, förutsatt att vi slänger in en tvingande praktik så klart! För tvång är ju bra.

Resten av förslagen följer samma linje, det vill säga att, bara vi är mer generösa med andra människors pengar för att subventionera sådant som inte efterfrågas eller är lyckat, kommer allt bli bra.

Wikström passar även på att leverera en känga (som mer liknar en använd hotell-toffel av bristfällig kvalitet) åt de borgerliga ungdomsförbunden (usch!) och menar att de har fel fokus som fokuserar på turordningsregler och anställningsskydd. Som han säger,

det största problemet för unga på svensk arbetsmarknad är att de inte får några jobb – inte att de får sparken.

[…]

färre än 2,5 procent […] av unga hade blivit av med jobbet på grund av turordningsregler.

Det enda som är djupt med detta är att det är djupt beklagligt att Wikström verkar helt oförmögen att inse att anställningsskydd och turordningsregler innebär kostnader för företag, vilket gör att de blir mindre villiga att anställa eftersom de vet att det kan bli väldigt svårt att bli av med personal som de inte är tillfreds med. Dessutom, som jag tror någon skrev här på bloggen för ett tag sedan, är det bästa anställningsskyddet vetskapen om att det finns ett nytt jobb därute för dig när du väl har fått sparken.

Problemet är att Wikström inte förstår hur vare sig marknaden eller den gigantiska statsapparat han sannolikt har storslagna drömmar om att få styra en dag i framtiden, fungerar. Inte alls.

”Tron på att ’staten’ kan lösa alla problem är endast ett tecken på mental lathet”

Problemet är inte att det satsas för lite på ”utbildning” (hur man nu kan tycka att 9-12 års skolgång, med 3-5 års universitetsstudier är för lite). Utbildning är ingen gigantisk massenhet. Den korrekta frågan att ställa sig är vilken sorts utbildning det handlar om. Mot bakgrund av detta inser vi att det sannolikt satsas för mycket på viss utbildning och för lite på annan utbildning.

Problemet är som vanligt staten och övertron på statliga lösningar, övertron på att man rationellt kan planera och styra samhället. Men varken jag, Wikström eller en gigantisk statsapparat kan planera eller styra detta.

Tron på att ”staten” kan lösa alla problem är endast ett tecken på mental lathet, och dessutom i Wikströms egna ord är det att ha ”en övertro på enkla lösningar”.

Om vi istället lämnade detta till marknaden (som ju endast är summan av alla våra individuella, och frivilliga, handlingar) skulle vi inte ha dessa problem. Det skulle också gynna mänskligheten på ett ytterligare sätt. Vi skulle slippa behöva läsa dessa förvirrade opinionsartiklar från Gabriel Wikström, och hans likar, i ämnet. Som Mises sa, kapitalismen ”behöver varken propaganda eller apostlar. Dess bedrifter talar för sig själv. Den levererar varorna”.

Läs vad vi tidigare har skrivit om Gabriel Wikström här.

5 kommentarer till ”Det är lätt att vara generös med andras pengar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *