Det personliga är det ekonomiska

Feministen Carol Hanisch är känd för att ha motsatt sig Miss America på 60-talet. Hon är också den person som 1968 myntade frasen ”det personliga är det politiska”. Hennes uppsats på ämnet förkastade idén att kvinnors befrielse kan komma från individuella handlingar. Frågan, skrev hon, handlar inte om att kvinnor skall göra bättre livsval. Istället handlar det om att revolutionera politiken. Som hon sa, ”för kollektiva lösningar finns enbart kollektiva handlingar”.

Detta extrema påstående skiljer sig endast från de konventionella akademiska vänsteråsikterna på ett enda sätt: det är skrivit på klar och tydlig svenska. Post-marxisternas åsikter har inte ändrat sig över årtiondena. Det enda som har skett är att de lindat in dem i allt mer obskyra ordalag. Slutsatsen är dock alltid densamma: vi behöver kollektiva handlingar, vilket så klart är en eufemism för staten. Målet är att stärka staten, det vill säga, att göra den mer totalitär.

Om man ser på samhället på detta sätt kan inte individuella handlingar tillåtas forma verkligheten. Val och frihet leder till konflikt, förtryck, exploatering, ojämlikhet, orättvisa, och alla andra tänkbara ondskor du kan komma på. Kapitalister exploaterar arbetare, män dominerar kvinnor, vita förtrycker svarta, de funktionella sätter upp hinder för funktionshindrade, de religiösa marginaliserar de icke-religiösa, de rika sparkar på de fattiga, och så vidare. Det är på detta sätt de ser på en fri värld, och det enda sättet denna katastrof kan undvikas på är genom total kontroll.

Av denna orsak kan inte en reform baseras på individuella val; samhället måste radikalt politiseras på alla möjliga sätt, ända ner till individuella relationer. Varje förolämpning eller ovälkommen blick bokstavligen skriker efter en gigantisk statlig intervention. Varje tecken på marginalisering bevisar varför vi behöver en enorm stat som konstant förändrar och övervakar de sociala och ekonomiska relationerna. Ha även i åtanke att det enligt detta synsätt egentligen inte finns någon som helst möjlighet att eliminera världsstrukturens inneboende konflikter, så det finns egentligen inget tillfälle då denna grupp människor tycker att staten är tillräckligt stor. Den måste växa och växa för alltid.

Detta synsätt bortser helt och hållet från fakta. Att kvinnor i genomsnitt tjänar mindre än män på marknaden kan mycket väl ha att göra med individuella val, som vår Schlarbaum-pristagare Walter Block har visat. Men om du bortser från individuella val och menar att de strukturer som existerar i löne-ekonomin är inneboende exploaterande spelar sådana fakta ingen som helst roll.

Förresten, vi borde alla gratulera Walter Block för att han är en av de få akademiker som motstått och kommit segrande ur en sanslös attack som han utstod för några år sedan. Han pekade ut några grundläggande fakta gällande ekonomin bakom diskriminering inför en collegepublik, och blev omedelbart attackerad för att han inte höll sig till de talarregler som styr det akademiska livet. Till och med hans jobb verkade vara i fara. Men istället för att krypa och be om förlåtelse slog han tillbaka, punkt för punkt. Angriparna var inte vana vid motstånd, och inte heller att fakta lugnt och briljant presenterades. Inte heller är ett college vana vid att deras studenter reser sig upp i försvar av en besökande professor, eller att donationer dras tillbaka. Till slut vann det sunda förnuftet över smutskastarna. Grattis Walter!

”Det personliga är faktiskt bara det personliga. Det är staten som skapar konflikter där det inte finns några.”

Den proto-marxistiska akademiska mainstream-synen på samhället är raka motsatsen till den gamla liberala synen. Bastiat summerade det korrekta perspektivet på hur samhället fungerar då han beskrev det som en ”samhällsharmoni”. Om vi låter folk vara fria att agera, äga, välja, associera sig, bygga, riskera, experimentera, och sköta sina egna affärer, kommer en harmoni att känneteckna samhällsutvecklingen så länge som ingen fysiskt invaderar någon annans person eller egendom.

Det personliga är faktiskt bara det personliga. Det är staten som skapar konflikter där det inte finns några.

Det är inte överraskande att historiens främsta tänkare som har förstått denna sanning har haft en genomgående förståelse för ekonomisk logik och den ekonomiska vetenskapen. Det är här som vi upptäcker de mänskliga beslutens och valens innersta väsen. Det är här vi upptäcker det magiska med ömsesidigt gynnsam handel.

Det var Ludwig von Mises som tog teorin som den fungerade inom ekonomi och expanderade den till en generell teori om mänskliga val, där ekonomi utgjorde en del. Mises omvandlade den ekonomiska vetenskapen så att den inte längre handlade om den påstått ”ekonomiska människan”, som om vi fattade alla våra livsbeslut baserat enbart på förväntningen av den högsta möjliga ekonomiska avkastningen.

Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att inse att människan faktiskt inte är en snäv vinstmaximerare. Väsentliga samhällsinstitutioner som konst, religion, välgörenhet, familjen, samt även samhälleliga sedvanor och normer, existerar utanför det kommersiella nätverket.

Men de existerar inte utanför de mänskliga valens värld. Mises skapade en vetenskap av mänskliga val, inte enbart för att förklara kommersiella aktiviteter, utan för att förklara hela samhällsutvecklingen. Och därför var det, efter Mises, inte längre nödvändigt att tala om intresseharmonin enbart beträffande kommersiella relationer. Harmonin sträckte ut sig till hela det mänskliga samhället.

Detta innebär faktiskt totala motsatsen till den neo-marxistiska sloganen att ”det personliga är det politiska”. Jag vill istället påstå att ”det personliga är det ekonomiska”.

Detta betyder att vi kan belysa allt vi gör här i världen med ekonomi. Det betyder inte, vilket vissa Chicagoiter vill få det till, att allt mänskligt beteende kan reduceras till och förklaras av deras snäva ekonomiska intressen. Detta tankesätt har endast lyckats skapa hyllmeter efter hyllmeter av felslut.

Istället betyder det att ekonomi, som de mänskliga valens logik, till viss del har en universell förklaringskraft. Den sätter gamla problem i nytt ljus. Den kan skära igenom våra fördomar och hjälpa oss att se sanningen om mänskligt samarbete på de mest udda platserna. Det var med detta i åtanke som Mises sa att ekonomi är själva livets ryggmärg. Hans poäng var att vi kan upptäcka ekonomisk logik överallt, och vi kan, genom studiet av ekonomi, komma till nya insikter gällande mänskliga beteenden och mänskligt skapade institutioner.

Med detta som bakgrund kanske vi kan förstå varför den Österrikiska ekonomiska skolan har visat sig vara en såpass produktiv forskningsparadigm. Den försöker inte att trycka in hela världen i sin teori. Istället använder den en robust teori för att förstå världen, och för att formulera radikala reformidéer som syftar till att göra världen till en fredligare och mer produktiv plats.

Innan vi kommer till Walter Blocks egna bedrifter, låt oss ta en titt på historien.

Mises började sin karriär i Wien genom att ge ut en bok om pengar. Den gjorde honom känd. Att skriva om pengar är exakt det som ekonomer skall syssla med. När de kliver utanför detta område befinner de sig på ett minfält. Det är därför alla de verkligt fantastiska ekonomerna har blivit så genomgående förkastade, inte bara av de akademiska eliterna utan även av politikerna. Bastiat fick utstå denna kritik. Mises, Rothbard och givetvis Walter Block likaså. Ropen är alltid desamma: håll dig till ekonomi och sluta prata om andra saker! Men som vi har sett existerar det inte saker som inte kan utvecklas genom att använda sig av ekonomisk teori.

Efter att Mises skrivit sin bok om pengar följde han upp den, 7 år senare och efter det så kallade Stora Kriget, med en annan bok. Det var ”Nation, State and Economy”. Boken förklarade att den sorts demokrati som folk pratade om av nödvändighet är beroende av rätten till utträde för språkgrupper, oavsett hur små de än må vara. Han poängterade vidare att självbestämmande och socialism är fullständigt inkompatibla. Det enda system som var kompatibelt med frihet och verklig demokrati, skrev Mises, var kapitalism.

Även om Mises redan hade nekats en betald position på Wiens universitet var det först nu som stormmolnen började forma sig runt hans karriär, vilket Guido Hülsmann dokumenterar i sin biografi om Mises, Last Knight of Liberalism. Stormen bröt ut då Mises skrev sitt bevis på att socialismen inte alls var ett ekonomiskt system utan snarare ett recept för ekonomins och civilisationens totala förstörelse. Hans logik var oklanderlig och argumentet var oerhört effektivt. Han hade motbevisat en intellektuell besatthet som daterade ända till antiken.

Detta kunde inte förlåtas. Ropen att han skulle sluta prata om dessa saker och hålla sig till ekonomi blev allt högre och allt fler. Men Mises backade inte. Två år senare kom hans bok om socialism ut. Sedan tog han sig an ekonomisk metodologi. Sedan skrev han slutligen en hel avhandling om det mänskliga samhället, som kallades ”Human Action”. Det var denna bok som etablerade honom som en av historiens allra största tänkare. Det var också den bok som slutligen tog kål på hans karriär.

Så varför gjorde han det? Det fanns tre orsaker. Först krävde hans integritet att han följde teorin hela vägen dit den ledde. För det andra är det moraliskt korrekt att säga det som är sant, och det är också heroiskt, speciellt när du inser att du kommer att utstå personlig skada när du gör det. För det tredje fanns det ingen annan som sade det som Mises var tvungen att säga, och således var det upp till honom att göra det.

Det var givetvis likadant med Murray Rothbard. Han berättade följande historia för en intervjuare, då han erkände att han aldrig hade varit särskilt noggran med att anpassa sin karriär efter etablissemangets tyckande. I ett brev berättade han för Bob Kephart att han tidigt i sin karriär varnades att aldrig attackera individer utan enbart idéer. Han struntade i det rådet eftersom han tyckte att det var viktigt att visa för folk att det fanns en styrande klass som använde staten för att råna oss, och man kan inte dra uppmärksamhet till dess existens utan att nämna namn.

Det var likadant gällande hans syn på anarkism. Han blev tillsagd att hans akademiska karriär skulle förstöras om han drev dessa idéer. Sedan blev han tillsagd att sluta skilja på Chicago-skolan och den Österrikiska skolan, eftersom det förstörde bilden av en enad frimarknads-skola. Sedan blev han tillsagd att sluta prata om krig och fred, eftersom det skulle förstöra hur de konservativa uppfattade honom.

Helt klart var han medveten om att detta var bra karriärråd. Så varför avvisade han dem? Varför tog han konsekvent fel kurs?

Murray förklarar:

”Jag skulle vilja tro att den huvudsakliga orsaken är en händelse som påverkade mig väldigt mycket när jag läste om den i Garlunds bok om den fantastiska svenska ”österrikiska” ekonomen Knut Wicksell. Wicksell fick frågan, ’Här är du, en fantastisk ekonom, och ändå hamnar du alltid i problem och förstör din akademiska karriär på grund av alla dessa tokradikala saker som du sysslar med.’… [Varför?]. Till vilket Wicksell helt enkelt svarade: ’Eftersom ingen annan gjorde det.’

Detta summerade det för mig. Om det hade funnits massvis av libertarianer som var anarkister, massvis som var emot krig, massvis som namngav den styrande eliten, massvis som attackerade … Friedman, etc., då kanske jag inte hade gjort alla dessa val, eftersom det verkade som om folk tog hand om dessa viktiga uppgifter ändå, och jag hade lika gärna kunnat koncentrera mig på min egen ”positionering”. Men varenda gång jag såg mig omkring såg jag att det inte fanns någon som gjorde något av detta. Så det var därför upp till mig.”

Givetvis öppnade Rothbards uppoffring vägen för framtida generationer att föra fram sina idéer i en relativt säker miljö. Idag finns det många Österrikare, anarkister, och fredsälskande libertarianer inom de akademiska kretsarna, som journalister, och inom andra fält. Många är fullkomligt öppna med sina åsikter, och dessa idéer sprids.

Men vet de att Rothbard har gynnat dem i detta också? Säkert inte. Men det krävs att det finns sådana människor som visar och leder vägen, med sina egna liv, så att världen av idéer kan säkras för framtida generationer.

Detta är den enda orsaken till att någon som Mises eller ens Rothbard verkar mindre radikala för oss idag än de var på sin tid. Det som de sade var chockerande och alarmerande, fullständigt vansinnigt för en hel generation, och de betalade ett enormt högt personligt pris. Idag tittar vi tillbaka och undrar hur det kan komma sig att Mises led såpass mycket och så personligt för att han motsatte sig socialism, eller Rothbard för att han motsatte sig staten. Men orsaken att det verkar konstigt för oss är just för att deras handlingar och ord öppnade nya vägar som vi nu kan följa i säkerhet.

Och så är det också med Walter Block. Han var en ekonomistudent när han började jobba på sitt sidoprojekt, ”Defending the Undefendable”. Han såg alla dessa fredliga aktiviteter som dagligen attackerades i media. Den politiska kulturen såg ner på knarkande, prostitution, nedskräpning, den manliga chauvinisten, svarttaxichauffören, de som tjänar en vinst, mellanhänder, spekulanter, importörer, penningutlånare, snåljåpar, arvtagare, hyresvärdar i slummen, och till och med utpressare. I varenda fall där samhället såg en skandal, en synd eller kriminalitet såg Walter endast fredlig ekonomisk aktivitet.

Så han undersökte dem en efter en, känslolöst. Han använde sin kalla logik för att analysera varje ämne och han analyserade dem alltid från ett synsätt som var grundat i mänskliga val. Vid varje försvar förklarade han ekonomiska principer genom att diskutera ett ämne som var väldigt intressant för läsaren. Han gjorde alltså mer än att rädda dessa marginella människor och aktiviteter från att demoniseras; han lärde samtidigt ut sunt ekonomiskt tänkande.

Men om både Mises och Rothbard vandrade genom på minfält och klev på bomber som folk sade till dem att inte kliva på tog Walter det ett steg längre. Han sökte själv aktivt efter dessa fält, följde kartan dit minorna var placerade, och hoppade och dansade förtjust på dem.

Nej, han höll sig inte till ”snäv” ekonomi, och han försökte inte att trycka in hela den mänskliga upplevelsen i ett vinstmaximerande ramverk. Istället använde han en robust teori om handel och mänskliga handlingar för att förklara att många beteenden som ofta demoniseras faktiskt är perfekta exempel på hur samhället klarar sig alldeles utmärkt utan statens och dess hantlangares påtvingande regler.

Walter visade verkligen hur det personliga är det ekonomiska. Han följde upp denna bok med hundratals akademiska artiklar inom olika ämnen, och även många böcker. Hans två senaste böcker, som publicerats av Mises-institutet, handlar om diskriminering och vägar. Återigen finns det ingen som helst anlendning för honom att tala om dessa ämnen, annat än att det var så att det inte fanns någon annan som skrev om dem, det krävdes att någon skrev om dem, och det var det rätta att göra.

Låt mig berätta något för er om Walter Block som få människor vet om. Redan som student var han en framgångsrik hyresvärd och ägde två stycken hyreshus. Denna unga man var på väg att bli en Donald Trump. Men sedan träffade han Murray Rothbard, och såg att han hade två vägar framför sig. En kamp för frihet, eller ”ett samtal klockan 2 från Fru Larsson beträffande ett trasigt kylskåp”. Walter, samhället behöver fantastiska hyresvärdar men tack gode gud att du valde den väg du valde.

Denna tendens har alltid varit typisk för den Österrikiska skolan. Den är inte en skola av inskränkta systembyggare utan en skola av vidsynta filosofer som erbjuder ett radikalt sätt att se på världen. Det vill säga, de gillar att gå till roten av problemen och förklara implikationerna av det som de hittar, oavsett de personliga konsekvenserna.

Detta är också en av de orsaker som ligger bakom den dramatiska ökningen av den Österrikiska skolan i vår tid. Eftersom den är en teori om verkliga handlingar är den applicerbar på den verkliga världen på sätt som är långt mer intensivt än mainstream. Du kan se skillnaden mellan en kurs i konventionell penninghistoria, som enbart visar statistik på diverse upp och nedgångar, och en Österrikisk version skriven av Rothbard, som är ett verkligt mänskligt drama.

Österrikisk ekonomi är inte bara ekonomi. Det är en teori om mänskliga handlingar i sig. Det är därför den Österrikiska skolan fortsätter att växa, trots alla försök att smutskasta den, stänga ner den, få den att försvinna, eller på annat sätt marginalisera dess tänkare och författare. Ta i beaktande att detta har pågått i mer än ett århundrade, och det börjar faktiskt med själva frasen ”den Österrikiska skolan”, som myntades av den tyska historiska skolan och var tänkt att implicera att österrikare var underlägsna tyskar på alla tänkbara sätt.

Dessa försök har inte varit framgångsrika i det långa loppet. Det kan dock fungera under en livstid, och individuella Österrikare har ofta fått betala ett högt pris för att de vägrat tycka som de blir tillsagda. I Mises fall var det inte enbart ett spel för gallerierna. Han riskerade sitt liv då han berättade sanningen. Men dra ut analysen över flera generationer och du ser en helt annan bild, av att öppna en väg för en ny mainstream.

Ett fåtal år sedan kom en bild ut på webben som var tänkt att visa en uppsättning ekonomer. De stirrade alla på en graf. När linjen gick upp log de lite, och när linjen gick ner surnade de till. Det var allt.

Ekonomi är väldigt annorlunda i händerna på den Österrikiska traditionen. Den är något som har en kraftfullt förklarade kraft och om behandlar hela civilisationers uppgång och fall. Den analyserar både gigantiska frågor och de allra minsta personliga frågorna. Den bidrar med ett fönster genom vilket vi kan se på världen med intelligens och realism. Och även om vetenskapen i sig är värdefri är aldrig dess utförare det. De för med sig värderingar om fred, välstånd och frihet och ger oss en underbar vision om själva livet.

Det är av denna orsak som Mises slutar sitt mästerverk med dessa ord, som – likt Walter Block – vi aldrig får glömma: ”Den ekonomiska vetenskapen får inte stängas in i klassrum eller statistikkontor, och får inte lämnas till esoteriska cirklar. Den är filosofin om mänskligt liv och handlingar, och den rör alla och allt. Den är civilisationens och den mänskliga existensens ryggmärg”.

Detta tal skulle ha getts på Mises Circle i New Orleans den femte november 2011.

Kommentera på bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *