Veckosummering Madrid

Det finns inte mycket att rapportera om från klasserna denna vecka eftersom jag endast var där en dag. Istället spenderade jag min tid med att läsa Fatal Conceit, samt förbereda en presentation för Jesús Huerta de Soto med titeln ”Time preference and the welfare state”.

En stor del av denna presentation kommer att baseras på boken ”Time and Public Policy” av T. Alexander Smith, som, trots sitt usla och tråkiga namn, och trots att den har sina dalgångar (som en lång utläggning om diverse olika parlamentariska system), är en rätt intressant bok att läsa.

Boken börjar med att berätta hur viktigt tid är i mänskliga affärer och för mänskliga handlingar, och tar upp det välbekanta fallet med Robinson Kruse för att förklara hur sparande och investeringar i grund och botten har sitt ursrpung i tidspreferens, det vill säga, hur mycket man värderar en viss tillfredställelse i nuet gentemot i framtiden (vilket jag har skrivit om bland annat här).

Bokens tes är att under de senaste hundra åren har folks tidshorisonter succesivt kortats ner (de har fått en högre tidspreferens, mer fokuserad på nuet), och att detta, delvis, har att göra med den borgerliga familjens förfall. Den borgerliga familjen hade en sänkande effekt på tidspreferens genom att den fokuserade på beteenden som sparande och arbetsamhet, samt lade stor vikt på att inneha egendom. En borgare, enligt boken, definierades av sin egendom, medan till exempel en aristokrat var en aristokrat även utan sin egendom. Att behålla, och öka, familjens egendom blev således ytterst viktigt. En annan orsak till de stigande tidspreferenser vi ser idag står enligt författaren även att finna i att vi lever i en tidsålder av löftespolitik (eng. an age of promissory politics).

Ett genomgående tema genom hela boken är att det är den fria marknaden, frihet under ansvar, som mest av allt främjar låga tidspreferenser och ett mer civiliserat samhälle. Således blir jag lite orolig när jag läser denna recension av Israel M. Kirzner. Kirzner skriver,

”Obehaget fördjupas bara när vi märker att Smith, genom hela boken, djupt beklagar offrandet av framtiden för nutiden – utan att inse att, bortom en viss punkt, skulle förberedelse för framtiden säkerligen dömas som för kostsamt. För Smith kan väl inte mena att all nutida konsumtion ska skjutas på framtiden? Vilken framtid? Nästa år, nästa årtionde, nästa millenium)?”

Nej, Smith menar inte detta, och när jag läser detta undrar jag om Kirzner verkligen har läst den bok han recenserar, då författaren vid flera tillfällen tydligt förklarar sin ståndpunkt. Det borde vara extremt uppenbart att ingen konsumtion helt och hållet kan skjutas på framtiden, eftersom alla, för att överleva, måste äta och dricka etc. Kirzner borde vara medveten om att på samma sätt som tidspreferensen inte kan vara negativ så kan den inte vara noll heller. Inte heller påstår Smith någonstans vad som är korrekt eller inkorrekt. Det enda han visar på är sambandet mellan en låg samhällelig tidspreferens och ett ökat sparande/investerande, vilket leder till utveckling och civilisation (till skilnad från Hayek som menar att civilisationen är oförklarlig annat än genom hänvisning till slumpen, men det är en annan bloggpost som förhoppningsvis kommer vid ett senare tillfälle).

(Förresten skriver Kirzner på baksidan av en bok av Huerta de Soto [ni vet där man samlar hyllningar till boken], följande: ”denna bok försöker föklara ’den Österrikiska ekonomiska skolans väsentliga idéer. Tyvärr […] sätter författaren sin egen stämpel på alla de teman han behandlar. Få Österrikare (och jag gör det verkligen inte) kommer att hålla med författarens behandling av dessa teman”. Är det bara jag eller är detta lite… jag vet inte… ohyfsat?)

Tyvärr tycker jag inte riktigt att boken förklarar varför den borgerliga familjen bröts upp allt mer. Istället utgör dess sönderfall enbart startpunkten för förklaringen till varför folk idag har högre tidspreferens. Klart mer intressant hade varit att få en förklaring till och analys av detta sönderfall. Vidare är diskussionen till varför löftespolitiken leder till högre tidspreferens, i min mening, lite förvirrad och otydlig, även om författaren emellanåt landar rätt i sin analys (att en större tro på ”staten” kommer ta hand om dig i framtiden resulterar i ett beteende där konsumtion uppmuntras [högre tidspreferens]).

I slutändan kan jag rekommendera boken, dock med vissa reservationer. Boken nedtyngs helt klart av de delar som beskriver diverse olika politiska system och förslag på parlamentariska förändringar. Det hade varit klarrt mer intressant om författaren hade tagit sin slutsats till den enda egentliga slutsatsen. Jag håller med författaren att det är den fria marknaden som är det system som mest av allt uppmuntrar låg samhällelig tidspreferens, och således också det system som leder till mer utveckling och civilisation. Därför är det lite tråkigt när författaren likväl håller fast i snuttefilten (dvs. staten), och börjar tala om parlamentariska förändringar och hur de ”måste” se ut.

PS: För de som är intresserade: en klart bättre hantering av tidspreferens står att finna i det första kapitlet i ”Democracy the God that failed” av Hans-Hermann Hoppe.

Dela för frihetens skull

3 reaktioner på ”Veckosummering Madrid”

  1. Profilbild

    Ja det är en bra fråga. Problemet är att det inte är särskilt bra förklarat, utan Smith spenderar mer tid på att prata om de negativa effekterna som partipolitik och partikonkurrens för med sig, istället för att tala just om löftena. Det han skriver är att ”medborgare har alltid krävt att deras stater skyddar deras liv och egendom, men det är explosionen av krav på materiella fördelar och skydd som färgar vår era […] Politiker, å ena sidan, har inte bara svarat på offentlighetens krav på frikostighet och skydd, utan, om något, har också tryckt igen politik och program som är skapade för att utöka privilegier. Det är faktiskt så att dessa initiativs källa står att finna i det politiska ledarskapet mer än hos offentligheten.”

    På andra ställen skriver han att denna löftespolitik (det vill säga att staten tar hand om dig när du är barn, när du ska utbildas, fixar jobb, när du blir sjuk, när du blir gammal, osv. kort sagt, röstar du på oss så ser vi till att ta hand om dig närsomhelst), som har skapat en orimligt hög framtidstro, vilket har resulterat i högre tidspreferensnivåer, eftersom folk tror att framtiden är mer säker än den faktiskt är.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *