Det är inte alldeles uppenbart hur följande två utsagor är förenliga:
1. Ekonomisk vetenskap är a priori
2. Ekonomisk vetenskap uttalar sig om den empiriska verkligheten
Särskilt svårt kan det vara att förstå hur detta går ihop om man är starkt präglad av vetenskapsfilosofier som logisk empirism eller Popperiansk filosofi, som båda är filosofier som gör anspråk på att kunna separera vad som kännetecknar all egentlig vetenskap från det som inte är vetenskap. Jag är själv en av dem som grubblat en hel del tidigare med att få ihop detta då jag har en bakgrund i dels neoklassisk finansteori, dels i analytisk filosofi som även den har ett starkt arv av logisk positivism. Dessa vetenskapsfilosofier har det gemensamt att de kräver empirisk verifikation (eller falsifierbarhet) för att godta utsagor som empiriskt vetenskapliga. Empirisk prövbarhet är dock som vi ska se inte det enda sätt en vetenskaplig teori kan ha kontakt med verkligheten på.
Det jag menar med begreppet ekonomi är i mångt och mycket representerat av österrikisk ekonomi och österrikisk metod idag, men historiskt sett refererar den till ekonomisk vetenskap generellt så som den utvecklats och praktiserats av mer eller mindre alla ekonomer fram till början av 1900-talet. Därför talar jag om en ekonomisk metod och inte en österrikisk metod även om de flesta som idag arbetar enligt metoden är österrikiska ekonomer, och trots att de flesta som idag bara kallar sig ekonomer arbetar på annat sätt.
Det som gör att det inte är helt uppenbart hur de två utsagorna hänger ihop är att den vetenskap som karaktäriseras av punkt 1 ofta kännetecknas just av att inte ha någon direkt koppling till den empiriska verkligheten. Paradexemplet är matematiken där man kan göra alla möjliga antaganden och resonera sig fram till olika matematiska strukturer och teorier så länge man följer vissa slutledningsregler som gäller för den matematiska vetenskapen. Exempelvis kan man matematiskt föreställa sig 30-dimensionella rum och dylikt som inte behöver ha någon empirisk motsvarighet. Att matematiken sedan ibland förefaller beskriva verkligheten väldigt väl, såsom i vissa naturvetenskapliga teorier, är i sig ett intressant faktum värt att filosofera om. Det ändrar hur som helst inte på matematikens a prioristiska karaktär, och att empirisk prövning inte är relevant för att avgöra om en matematisk utsaga är sann eller ej.
Ekonomisk vetenskap delar egenskapen med matematiken att den är deduktiv, och att den bygger på att man utifrån olika grundantaganden (axiom) och med hjälp av klassiskt logiska slutledningsregler härleder olika ekonomiska utsagor (teorem). De mest grundläggande antaganden ekonomin utgår ifrån är att människor agerar, och att människor har mål som de via olika medel försöker uppnå. I den meningen förutsätter seriös ekonomisk teori en viss grad av rationalitet hos människor, men det är i en mycket svagare mening än vad man ofta tänkt sig i den neoklassiska ekonomin. Kravet på rationalitet innebär inte att människors nyttofunktioner måste antas vara symmetriska för positiv och negativ nytta, eller att människor är okänsliga för känslor och psykologiska faktorer. Det innebär inte heller att människor nödvändigtvis känner till optimala medel för att nå sina mål. Det kräver just bara att de har mål som de kan rangordna ordinalt, och att de på något sätt försöker uppnå målen så gott de kan.
Vidare utgår vi i ekonomin från vissa övriga generella antaganden, såsom att arbete medför onytta jämfört med fritid och därför kräver att något uppnås genom arbetet som inte uppnås genom fritid. Vi antar även att det finns en knapphet av resurser, och att det därför måste göras val och prioriteringar.
Antagandena som gjorts hittills är ganska uppenbart empiriskt realistiska.
Utöver det antas fler premisser som kan vara av både realistisk och orealistisk karaktär. Premisser av det senare slaget kan vara att ett ekonomiskt system är statiskt och att inga förändringar i aktörernas preferenser sker. Detta leder då till vad Mises kallade för jämviktsekonomin (eng. the evenly rotating economy). I denna antar vi att inga förändringar äger rum, utan att produktionsfaktorernas optimala användning, priser, utbud, efterfrågan med mera är kända. Jämviktsekonomin är orealistisk och har ingen empirisk motsvarighet. Däremot kan vi säga saker om jämviktsekonomin som är sanna eller falska, även fast den i sin helhet inte är direkt empiriskt relevant. Jämviktsekonomin används som ett instrumentellt analysredskap, där vi utgår från jämviktsekonomin och gör enskilda realistiska antaganden för att kunna isolera effekten av dessa. Ett bra exempel på användandet av jämviktsekonomin som analysredskap är Rothbards förklaring av ränta i ”Man, Economy and State”. Rothbard visar att om vi antar en jämviksekonomi så kommer räntan i denna endast baseras på tidspreferens. Om sedan mer realistiska antaganden görs som medför att osäkerhet kommer in i bilden, då kommer även räntan även att påverkas av osäkerheten.
Det som gör att ekonomi är ett empiriskt relevant ämne är sålunda att de antaganden som görs är realistiska och empiriska. Även i ett helt orealistiskt fall som jämviktsekonomin får vi fram intressanta och empiriskt relevanta slutsatser, såsom att räntans mest fundamentala orsak är mänsklig tidspreferens.
Någon kan då fråga varför de slutsatser som följer logiskt ur antagandena av nödvändighet är giltiga. Varför måste de ekonomiska förhållanden som teorin handlar om ha en logisk struktur? Varför kan vi ha visshet om att slutsatserna är giltiga bara för att premisserna var det? Till skillnad från i naturvetenskapen där det är mindre självklart varför naturen skulle vara logisk för mänskligt förstånd, så är svaret enkelt i ekonomin. Ekonomi är resultatet av mänsklig handling, och mänsklig handling har alltid en logisk struktur för annars är det inte handling. Enligt Mises är detta en följd av att den mänskliga kognitionen är sådan – enligt Rothbard beror det på att den empiriska verkligheten är sådan. Den distinktionen och huruvida den alls är berättigad kan vi diskutera vid ett annat tillfälle.
