Godhet genom tvång

På Dagens Juridik skriver Christian Carlsson, andre vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och juridikstuderande, att Sverige behöver en civilkuragelag. I artikeln sågas Olle Abrahamssons handlingspliktsutredning från mars 2011 i vilken han avrådde från införandet av nu krävda lagstiftning. Som skäl för sin sågning lyfter Christian Carlsson fram att det tvärtemot Olle Abrahamssons uppfattning finns ett praktiskt behov av aktuell lagstiftning, att en civilkuragelagstiftning skulle påverka folk som annars är obenägna att hjälpa andra i positiv (dvs. göra dem mer benägna att hjälpa andra i nödsituation) riktning samt att, då all lagstiftning är grundad på moral, en underlåtenhet att lagstifta om skyldighet att hjälpa andra utgör ett ställningstagande för motsatsen, dvs. att vi inte har en skyldighet och ett ansvar att hjälpa andra.

Artikeln har fått en del kommentarer där majoriteten inte håller med i resonemanget. De flesta av dessa kommentarer fokuserar på den praktiska problematiken – att folk skyndar sig förbi för att inte själva bli misstänkta för brott, att en sådan lagstiftning skulle vara för öppen för tolkning. Hur legitima de invändningarna än kan vara så kan man på goda grunder tycka att Christian Carlsson har fel av princip. Kan man stoppa undan hans förslag som nonsens redan där behöver man inte gå in på praktiska aspekter.

Christian Carlsson går bort sig på flera sätt, men ett jag vill framhålla är att han, varandes jur.stud. till trots inte förstår vad lag är, eller i vart fall inte har reflekterat över det. I korthet är lagar i Sverige idag den bestämmande elitens redskap för att styra populasen. Det som tidigare var en sköld har blivit ett svärd. (länka det understrukna till: https://www.mises.se/2011/06/20/lagen-ar-korrumperad/) Lag stiftas av riksdagen, men hur den kan ha delegerade befogenheter som dess uppdragsgivare inte har, det förstår inte jag. Kanske vill Christian Carlsson kommentera det. Till Christian Carlssons försvar ska dock sägas att han inte är ensam – juristutbildningen vid Stockholms universitet är inte känd för sin kritiska inställning till användandet av lag.

Christian Carlsson menar att det finns ett praktiskt behov av en civilkuragelagstiftning. Och visst, när folk dör ”i onödan” och man i media läser att det fanns x antal personer som kunde stoppat det, då kan man bli upprörd och ropa på riksdagen. Men är lagstiftning rätt väg?

Olle Abrahamsson menar, vilket Christian Carlsson inte håller med om, att en lagstadgad skyldighet att under straffansvar hjälpa folk i nöd kan ha motsatt effekt. Många studier har gjorts på att strängare straff inte verkar brottspreventivt, varken på allmän eller individnivå.

Christian Carlsson skriver att vi, utöver ansvaret för oss själva, har ett ansvar för våra medmänniskor. Det verkar inte som att han gör en distinktion i kvaliteten eller utsträckningen på detta ansvar. Menar han att jag är ansvarig för att min granne tränar, för att mina kollegor inte fuskar med momsen i enskilda firman, att de jag möter på gatan har varma kläder, eller att de inte slår sin partner? Egenansvaret torde omfatta dessa exempel, men jag kan inte se att jag skulle ha samma ansvar för mina medmänniskor. Utifrån min moraluppfattning kan jag ålägga mig ett ansvar att hjälpa min nästa, eller helt enkelt gå förbi. Men, detta är upp till var och en att besluta om och inget lagstiftaren bör blanda sig i. Då detta i grund och botten är en existentiell fråga måste den anses falla utanför riksdagens befogenheter. Att riksdagen i andra avseenden inte verkar hålla med kan beklagas, men utgör ingen legitim grund för fortsatta övergrepp på människors medvetanden.

Som ett ess ur rockärmen drar Christian Carlsson moralargumentet. Han verkar mena att det får antas vara en gängse moraluppfattning att var och en har en skyldighet att hjälpa folk i nöd, och att det skulle vara att inte hålla med om detta ifall man inte lagstiftar om det.

Att inte lagstifta i enlighet med en upplevd gängse moraluppfattning menas alltså av Christian Carlsson vara ett moraliskt ställningstagande emot denna gängse uppfattning. Det torde vara en gängse moraluppfattning att i en relation, t.ex. äktenskap eller något liknande, att parterna troget håller sig till varandra. Är Christian Carlsson för en kriminalisering av otrohet? Om inte så låter hans underlåtenhet mig tro att han är för promiskuöst, illojalt och otroget beteende. Men det kan väl inte vara vad han menar, eller?

Bara för att jag inte vill att godhet främjas genom tvång vill jag till mitt försvar säga att jag inte per definition hyser människoförakt eller inte vill att vi visar medmänsklighet. Det är även den omedvetne socialistens vapen mot frihetskämpen – du vill inte att staten ska göra det, därför vill du inte att det ska göras alls! En mer naiv och inskränkt inställning får man leta efter.

Vad är det lag ska användas till? Jag hoppas att han under sina studier får lite klarhet i det, för inte lär det vara något som diskuteras inom Kd (eller något annat parti för den delen).

Slutligen vill jag framhålla att det är önskvärt att människor är goda och visar medmänsklighet. Så här i juletid kan det synas extra välkommet. Dock, är det inte statens uppgift att se till att vi omges av denna medmänsklighet.

Som kristdemokrat torde Christian Carlsson vara medveten om att det kristna budskapet omfattar kärleksbudet att älska sin nästa som sig själv. När Jesus gav denna uppmaning avsåg han inte att tvinga människor till handling eller underlåtenhet. Kanske borde Christian Carlsson se Jesu agerande och inställning till sina egna bud som en förebild för den politiska karriär han verkar vilja göra. Men, frågan han måste ställa sig är om de tu överhuvudtaget är kompatibla? Och om så inte är fallet – vad väljer han då?

God fortsättning!

Kommentera på bloggen.