En julsaga

Det hände sig för två tusen år sedan, i ett land långt i söder. Folket i landet var underkastat ett stort imperium, vilket omfattade större delen av den då kända världen. Imperiet hade under århundradenas lopp blivit det mäktigaste imperiet i världens historia, men som brukligt hade det därför också blivit synnerligen dyrt i drift. Krigsbytena täckte inte längre företagens kostnader, den byråkratiska apparatens tillväxt var utom kontroll, och det blev allt dyrare att hålla vox populi välvilligt inställd till den rådande ordningen. Trots gratis bröd och regelbundna skådespel för alla medborgare tycktes säkerhetsorganisationen ständigt behöva mer resurser för att kunna garantera ordning och reda i samhället. För att finansiera det åldrande imperiet fann kejsar Augustus det till slut nödvändigt att införa allmän beskattning.

För detta ändamål blev det nödvändigt att registrera alla potentiella skattesubjekt i en landsomfattande skattskrivning. Enär detta var tiden före modern kommunikation beslutades det att alla fick resa hem till sina födelseorter för registrering och skattskrivning. Det skulle bli enklast så. Enklast för imperiets administratörer vill säga. För människorna kunde det bli nog så besvärligt, särskilt om man var gammal, sjuk eller havande med barn. Dessvärre kunde inga undantag göras från plikten att resa eftersom det då var risk att man missade någon skattskyldig. Syftet med skattskrivningen var ju ändå att säkerställa finansieringen av den allmänna välfärden. Eftersom det var för folkets eget bästa fick folket också stå ut med lite obehag.

Vid det här laget var folket så pass kuvat att de inte gjorde nämnvärt motstånd om nya pålagor inte blev allt för betungande. Fler skattskrivningar skulle komma i takt med att statsapparaten växte mot sin egen undergång, och då med successivt tyngre pålagor. Men om allt sådant var folket ännu lyckligt ovetande, vid tiden för denna första skattskrivning som hölls när Kvirinius var kejsarens ståthållare i landet.

Imperiets dagliga verksamhet hade skapat en lysande arbetsmarknad för byråkrater, politiker, höga militärer och deras hov. Ute i landet och provinserna var välståndet beroende av väder, vind, skatteindrivare och andra fienders härjningar. I hjärtat av imperiet var ekonomin däremot stabil och växande, ja man skulle till och med kunna säga att där rådde ständig högkonjunktur. Detta manifesterade sig i magnifika offentliga byggnader, stigande fastighetspriser, och ett allmänt flärdfullt leverne.

Påbudet om skattskrivning orsakade en plötslig, oväntad rörelse av människor, vilket skapade en imponerande ekonomisk aktivitet även utanför huvudstaden. Särskilt märktes detta i rese-, hotell- och restaurangnäringarna. Somliga menade att skattskrivningen var det bästa som hänt landet på många år. De resande nödgades spendera mycket av sina besparingar längs resvägarna och skapade på så vis ett enormt välstånd. På grund av efterfrågan steg priserna och vinsterna i resenäringen; högkonjunkturen ledde också till att nya härbärgen byggdes längs allfarvägarna och i byarna. Trots detta var det emellanåt svårt att få rum.

En driftig ung man vid namn Josef hade flyttat från sina hemtrakter i Judeens land för att lära sig snickaryrket i den lilla byn Nasaret belägen långt upp i Galileens land. Tanken var att ge sig ut i stora världen så fort hans lärotid var över. Han hade längtade efter att få lämna den lilla byhålan i det främmande landet. Ända tills han träffade den vackra Maria då saken tog en helt annan vändning. Han tog omedelbart arbete i byn för att få råd att gifta sig och försörja sin blivande lilla familj. På märkliga vägar hade Maria blivit havande innan bröllopet och Josef hade fått utstå mycket hån för hennes skull; dock var han fast besluten att hon skulle bli hans. Men som om detta inte vore besvärligt nog hade han fått veta att de genast måste resa ner till Betlehem i hans hemland på grund av ett nytt kejserligt påfund. De pengar han hade sparat undan till deras gemensamma bostad fick han nu istället lägga på att köpa en gammal åsna eftersom Maria var så långt gången att hon omöjligen kunde gå de femton milen till fots. Sova fick de göra under bar himmel.

Efter några dagars skumpande på åsneryggen var de nära Betlehem, men det gick inte att hålla tillbaka längre. Josef blev tvungen att hitta en skyddad plats där Maria kunde föda. Så sent på kvällen var det redan fullt på alla härbärgen, men en vänlig själ lät dem hålla till i ett varmt stall bland djuren. Josef fick agera barnmorska efter Marias instruktioner, och födseln gick fantastiskt bra. Snart därefter hörde de bräkande får som närmade sig, och herdar kom för att gratulera dem. De unga föräldrarna kunde inte förstå hur fåraherdarna visste vilka de var, och att de fanns just här i stallet.

Inte långt därifrån, i palatset i Jerusalem som var huvudstad i Judeen, funderade kung Herodes oroligt över vad hans lagkloka advokater nyss berättat för honom. En ny judekonung? Skulle han ta Herodes plats? Det var ju Herodes som var som hade rätt till skatt och ett ståndsmässigt liv. Det var ju han som lagt så mycket politisk möda på att ställa sig in hos ockupationsmakten. Han hade varit tvungen att undanröja många lokala ledare, även rabbiner, för att säkra sin position som lokal judekonung och sin självpåtagna titel ”Herodes den store”. Han gick med tunga steg tillbaka till sina väntande långväga gäster från österlandet när han till stut kom på den självklara lösningen. Han skulle givetvis be de vise männen söka upp den lille prinsen och be dem komma tillbaka på hemvägen och berätta för Herodes om var barnet fanns. På så vis skulle han själv kunna ”gratulera” den lille på sitt eget speciella vis. Ja på samma vis som fungerat så fint på hans egen hustru, hans egna barn, och andra konkurrenter om makten. Ingen gillar väl terrorister, ty stabilitet måste gå före allt.

De vise männen gick sin väg. Enligt den vänlige kungens instruktioner följde de stjärnan till Betlehem där de fann den lille prinsen i ett enkelt stall. För att visa barnet sin vördnad överlämnade de gåvor från sitt hemland: pengar, rökelse och myrra. Så mycket pengar hade hans föräldrar aldrig sett, och praktiskt nog var det i form av guld, den internationella valutan som fungerade lika bra i österlandet, som hemma i Galileen, Judeen, och till och med i Egypten. De visa männen var sannerligen visa, inte minst för att de var helt opåverkade av modern ekonomisk teori.

Josef fick i en dröm veta att kung Herodes ville döda hans lille son och tog därför sin tillflykt med hustru och barn till Egypten. Gränskontroller var ännu inte påkomna, och med fickorna fulla av allmänt accepterade betalningsmedel var det ingen stor sak att hitta någonstans att bo. Herodes den store blev ursinnig när han insåg att de vise männen var visare än han och tagit en helt annan väg hem igen. Eftersom han inte visste hur han skulle hitta den lille terroristen tänkte han att det kunde vara praktiskt att ta till några gamla välbeprövade planer mot överbefolkning i detta sammanhang. Han lät därför undanröja alla gossebarn i Betlehemstrakten som var under två års ålder. Praktiskt för Herodes, och praktiskt för folket som nu hade färre munnar att mätta..

Under tiden levde Josef behagligt med familjen längs Nilen tills, de var helt säkra på att Herodes var ordentligt död och begraven, varefter de bosatte sig i Marias hemby Nasaret igen. Där levde de i lugn och ro och den lille gossen fick växa upp i trygghet. En dag när han blev stor lämnade han pappas snickarverkstad och gav sig ut i världen för att sprida radikala åsikter om fred, frihet, icke-våld, hopp och omtanke om de mindre bemedlade. Sådan subversiv verksamhet gillades naturligtvis inte av etablissemanget. Men det var när han inför folket avklädde den världsliga makten dess hyckleri, fåfänga, och icke-legitima våldsutövande som måttet blev fullständigt rågat. Men det är en historia för en annan gång.

Med önskningar om en god jul, fred, frihet och en påminnelse om att göra något vänligt för de ensamma och mindre bemedlade.

Kommentera på bloggen.