Varför Schumpeter inte är Österrikare

Den österrikiska ekonomiska traditionen är en rik tradition som startades av Carl Menger, och som sedan dess har spridits till ett stort antal ekonomer där några av de mer kända är Ludwig von Mises, Friedrich Hayek, Murray Rothbard, och Joseph Schumpeter.

En sak som är gemensam för den Österrikiska ekonomiska traditionen är att den fokuserar exklusivt på marknadsprocessen och hur denna formas av människors handlingar/val. Som sådan är den också en dynamisk teori, och dess fokus på individen och dennes handlingar är sannolikt orsaken till att entreprenören har ett så stort utrymme i den österrikiska traditionen.

Dock, som det kommer att hävdas i denna artikel, är inte Schumpeter att räkna som tillhörande den Österrikiska ekonomiska skolan, även om han hade Ludwig von Mises som klasskamrat och hade både Friedrich von Wieser och Eugen von Böhm-Bawerk som lärare. Med andra ord blir man inte automatiskt Österrikare bara för att man hade en ”god uppfostran”.

Även om Schumpeter anses vara en dynamisk ekonom som skrev mycket om entreprenören kommer jag att försöka visa att hans rykte som en dynamisk ekonom vida överskattat, och hans hantering av entreprenören är i bästa fall bristfällig.

Entreprenören och kreativ förstörelse

Ett av Schumpeters mest kända bidrag till den ekonomiska vetenskapen är det som kallas kreativ förstörelse. Men innan vi förklarar vad Schumpeter menar med kreativ förstörelse måste vi ta oss en titt på hans entreprenör och vad denne gör.

Schumpeters entreprenör är kort och gott en person som innoverar eller förnyar, till skillnad från uppfinner. Det Schumpeter menar med detta är att entreprenören inte skapar nya produkter, utan han hittar nya sätt att ”göra saker på”: han organiserar de befintliga faktorerna i nya kombinationer, vilket leder till en ökad output.

Då entreprenören innoverar innebär det att han skakar om hela marknadsstrukturen, vilket leder till att gamla företag går under och nya tar deras plats. Vidare, eftersom entreprenören är framgångsrik kommer han att tjäna stora vinster, och dessa vinster leder till att imitatörer flockar till marknaden, vilket i sin tur leder till att vinsterna går ner. Samhället rör sig allt närmare ett jämviktstillstånd, tills en ny entreprenör kliver in, innoverar, och raserar hela färden mot jämvikt, och gör att samhället får, så att säga, börja om. Denna process, där entreprenören innoverar, skakar om hela marknadsstrukturen, och där de gamla företagen ersätts av nya, är det som han kallar för kreativ förstörelse.

Det ligger förvisso en hel del i Schumpeters beskrivning, men vi kan genom detta också se att Schumpeter endast tillskriver entreprenören en destruktiv roll, och inte en koordinerande roll, vilket är det klassiskt, österrikiska, sättet att se på entreprenören. I Schumpeters ögon är det entrepenören som förstör resan till jämvikt, och det är upp till imitatörerna att koordinera oss tillbaka.

Dessutom hävdar Schumpeter att varje gång en entreprenör innoverar möjliggörs ett högre jämviktstillstånd, och det är detta jämviktstillstånd som samhället nu strävar efter. Även här kan vi kritisera Schumpeters icke-österrikiska hållning. Det Schumpeter gör, vilket vi kommer att få bekräftat nedan, är att missta detta jämviktstillstånd, som Mises kallade ”The Evenly Rotating Economy” (ERE), för att verkligt tillstånd som faktiskt går att uppnå! Således är det bara att instämma med Mises när han säger, i Kapitel 4 av Memoirs, att

”eftersom Österrikisk ekonomi handlar om mänskliga handlingar kan inte ens Schumpeter sägas tillhöra skolan.. hans Theory of Economic Development är en typisk produkt av jämviktsteori”.

Konjunkturcykeln

Nära sammankopplat till Schumpeters entreprenör är hans teori om konjunkturcykeln. Schumpeter förklarar konjunkturcykeln på följande sätt.

Entrepenören innoverar, och skakar om marknadsstrukturen. För att entreprenören skall lyckas med sin innovation måste han dock lyckas få pengar från banken, som om de tror på hans idé skapar pengarna för att betala honom. Entreprenören får de nyskapade pengarna, investerar dem och lyckas skaka om hela marknadsstrukturen och göra stora vinster. Dessa stora vinster lockar till sig imitatörer, som också är beroende av nyskapade pengar från bankväsendet. Detta är den så kallade boom-fasen.

Efter ett tag, när tillräckligt med imitatörer har flockats till marknaden kommer vinsterna att sjunka, vilket gör att bankerna kommer att vara mer restriktiva med att trycka pengar. Marknaden stannar av och vi får en bust.

Intressant i allt detta är att Schumpeter alltså ger entreprenören skulden för konjunkturcykeln, och inte de nyskapade pengarna från bankväsendet! Detta kan delvis ha att göra med att Schumpeter själv var bankir. Men det är likväl intressant att notera att Schumpeter alltså har dessa teorier många år efter att Mises och Hayek har förklarat, i detalj, hur konjunkturcykeln sker.

Schumpeter har vidare en idé om att kunjunkturcyklerna kan delas in i 3 stycken separata cykler, en 5-årig, en 10-årig och en 30-årig. Det kan direkt påpekas att detta är ett ytterst icke-österrikiskt och mekanistiskt synsätt. Österrikisk ekonomi studerar människor, och hur de agerar och interagerar. Dessa typer av mekanistiska cykler passar alldeles utmärkt inom kausala vetenskaper, som fysiken, men inte inom teleologiska vetenskaper, så som praxeologi, eller ekonomi i den österrikiska skolan.

Således, även här kan vi se att Schumpeter inte kan räknas till den österrikiska ekonomiska skolan.

Monopol och oligopol

Den så kallade Schumpeter-hypotesen hävdar att ett samhälle med marknadsmonopol och marknadsoligopol är priset som måste betalas för teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Schumpeter ser på monopol och oligipol som vida överlägsna andra företagsstorlekar, och menar att inom kapitalismen kommer entreprenörens verksamhet att samlas inom dessa monopol- och oligopolföretag. Inom dessa företag kommer entreprenörsfunktionen att mer och mer ersättas av förvaltare, och den teknologiska utvecklingen och den ekonomiska tillväxten kommer att förvandlas till ren rutin.

Det är återigen svårt att se hur detta synsätt på marknaden matchar med ett Österrikiskt dynamiskt synsätt på marknadsprocessen. Som Rothbard och Klein har visat står storföretagen inför samma problem som socialistiska planekonomier, i det att ju större företagen är, desto svårare blir det att kalkylera och allokera resurser på ett effektivt sätt, på grund av att marknaden mer och mer försvinner (och på grund av detta också de priser som behövs för resursallokering). Som Rothbard säger, ”att detta sätter gränser på företagets storlek torde vara uppenbart”.

Faktum är att Schumpeter ger väldigt få orsaker för sitt påstående att monopol och oligopol är dels oundvikliga och dels mer effektiva. Han skriver dessutom att firmor har en begränsad livslängd, men verkar inte applicera detta på monopol eller oligopol.

Vidare kan det vara värt att notera att Schumpeter inte inser att monopol enbart är en effekt av statliga privilegier, och inte en normal effekt av marknaden. Faktum är, vilket har visats ovan, att det på marknaden är extremt osannolikt att ett monopol kommer att uppstå just för att bristen på externa marknader innebär enorma problem.

Från Kapitalism till Socialism

Så kommer vi då till det område där Schumpeter sannolikt är mest känd (det är väl detta eller kreativ förstörelse). För att kunna fortsätta måste vi först se hur Schumpeter ser på Kapitalism, och vad han anser att Socialism är.

Schumpeter beskriver Kapitalism på följande sätt:

”Kapitalism är av naturen en typ eller metod av ekonomisk förändring och den varken är eller kan vara stationär. Den fundamentala impulsen som sätter och håller igång den kapitalistiska motorn kommer från innovationer.”

Han hävdar vidare att det väsentliga inom Kapitalismen är den kreativa förstörelsen som är ett resultat av innovationer, och eftersom det är entreprenören som innoverar, kan man likställa existerandet av Kapitalism med entreprenören, och vice versa.

Så vad är Schumpeter argument för att Kapitalism kommer att leda till Socialism? Schumpeter menar att det är Kaptialismens framgångar som slutligen kommer att leda till Socialismens intågande!

Schumpeter hävdar att Kapitalismen är såpass framgångsrik att den kommer att lyckas producera så mycket, såpass bra, att ingen längre kommer att vilja ha något mer. Kapitalismen lyckas alltså uppnå ett stadie av absolut behovstillfredställelse. Men detta är inte nog, utan kapitalismen kommer att leda till att vi når gränsen för vad som är teknologiskt möjligt. I denna värld, där folk inte vill ha något mer, och där inget mer kan uppfinnas, teknologiskt, finns det helt enkelt inget för entreprenören att göra. Och eftersom Schumpeter likställer entreprenören med Kapitalismen, så är entreprenörens fall också Kapitalismens fall.

Men var är socialismen i allt detta?

Som vi såg tidigare menar Schumpeter att entreprenörer är väldigt framgångsrika i det de gör. De innoverar och skapar nya, bättre, metoder och kombinationer. Dessa nya kombinationer och metoder menar han kommer att samlas i stora monopolistiska och oligopolistiska företag. Entreprenören är såpass framgångsrik att han lyckas automatisera och mekanisera sin roll, och den tas allt mer över av förvaltare och administratörer. Utvecklingen och entreprenörsfunktionen automatiseras och mekaniseras allt mer i dessa stora företag, och när Kapitalismen slutligen nått sitt mål av absolut behovstillfredsställelse vid gränsen av det teknologiskt möjliga kommer entrepenörsfunktionen helt att vara borta, ersatt av byråkrater i automatiserade processer.

Detta kallar Schumpeter ”socialism av en mycket sober form”.

Det finns mycket att invända mot i ovanstående beskrivning. Att påstå att Kapitalismen är såpass bra att vi når ett tillstånd av absolut behovstillfredställelse vid den teknoligiska möjlighetens gräns är givetvis smickrande för Kapitalismen, men det är tyvärr inte sant. Carl Menger, som med rätta kan sägas vara fadern till den Österrikiska ekonomiska skolan, hävdade bestämt att ”mänskliga behov är oändliga”.

Vi ser också att Schumpeters beskrivning av Socialism exakt motsvaras av Mises mentala verktyg, ”The Evenly Rotating Economy”, ERE. Mises ”skapade” detta mentala verktyg för att kunna analysera en värld utan entreprenörer, för att förstå entreprenörens roll i samhället. Schumpeter verkar dock missta denna mentala konstruktion för något verkligt som går att uppnå, och kommer mycket riktigt sedan också fram till en beskrivning av entreprenören där dennes mest omfattande roll verkar vara att göra sig själv överflödig.

Det verkar faktiskt lite som att Schumpeter har slängt in entreprenören i sin jämviktsteori för att förklara varför inte marknaden så att säga ”fastnar” i det underbara jämviktstillståndet där allt är frid och fröjd. Kanske insåg Schumpeter att jämviktsteorin var otillräcklig för att beskriva den verklighet han såg omkring sig, och av denna anledning sökte han desperat efter en förklaring till detta. Istället för att inse att ERE är ett mentalt verktyg, tänkt att just beskriva ett tillstånd där det saknas förändring, ”hittar han på” entreprenören istället och tillskriver honom allt det som jämviktsteorin inte kan förklara.

Dessutom, att hävda att entreprenörsrollen kan ersättas av en ledare, administratör eller en byråkrat är att missförstå rollen som sådan. Att vara en god entreprenör är helt enkelt inget som man kan läsa sig till i en bok eller på en utbildning. Som Mises sade, ”ledningsfunktionen är alltid underställd entreprenörsfunktionen. Den kan avlasta entreprenören en del av dennes mindre sysslor; men den kan aldrig utvecklas till en ersättning för entreprenörsskap. Att tro motsatsen har att göra med misstaget att blanda ihop entreprenörskategorin så som den är definierad i den funktionella distributionens imaginära konstruktion med förhållandena i en levande och fungerande marknadsekonomi”. (den kursiva texten är min egen)

Schumpeter begår alltså exakt det misstag som Mises pratar om här.

Avslutning

Som vi ser finns det mycket med Schumpeter som man kan invända mot. Dessutom borde det vid det här laget var uppenbart att han inte kan kallas för österrikare annat än med hänvisning till hans nationalitet.

Personligen tycker jag dock att hans beskrivning av entreprenören, och dennes roll i kreativ förstörelse, är givande, även om den inte är fullständig. Givetvis är inte entreprenörens roll att bara förstöra, och inte heller är han att beskylla för konjunkturcykeln. Men analysen att nya innovationer skakar om befintliga marknadsstrukturer, och leder till att företag går under, är givande och viktig. Trots allt är väl det viktiga på den fria marknaden inte bara att företag kan överleva, utan att de dåliga företagen går under?

Dock, gällande Schumpeters entreprenör som innovatör, uppstår vissa problem. Visst är innovation viktigt, men det är knappast det enda som entreprenören gör. Som Rothbard har sagt, de flesta entreprenörer är inte innovatörer utan de investerar kapital inom ett stort ramverk av tillgängliga resurser.

Själva orsaken till att entreprenören existerar till att börja med har att göra med att framtiden är osäker, och de existerar diskoordinationer i nuet. Ludwig von Mises entreprenör var en person som ”tittade på framtiden med en historikers ögon”; som försökte förutse framtida diskoordinationer och arbetade för att koordinera dem (intertemporalt). Israel M. Kirzner å andra sidan beskrev entreprenören som någon som var på ”vakt” efter diskoordinationer i nuet för koordinera dem (intratemporalt). Vi ser direkt med detta att Mises entreprenör inte är Kirzners entreprenör, eller vice versa, utan de kan sägas komplettera varandra.

Vidare, som David Howden har argumenterat i ”Financial asset pricing under Knightian uncertainty” (outgiven), kan ytterligare ett element läggas till den rena entreprenörsrollen; Lionel Robbins ”entreprenör”, som ser till att allokera resurser effektivt inom ett givet ramverk av mål och medel.

Detta är för övrigt ingalunda en komplett bild av den österrikiska entreprenören. Det är en helt egen artikel i sig. Men jag hoppas att jag med denna artikel i alla fall lyckats med det jag uttryckte i början; att Schumpeters rykte som österrikisk ekonom är felaktigt, och att han trots sitt dynamiska rykte lutar sig väldigt mycket på jämviktsteori i sin beskrivning av en entreprenör som är intressant men ofullständig, och som mest verkar ha introducerats i teorin för att förklara varför vi inte befinner oss i ett utopisk (post scarcity) jämviktstillstånd hela tiden.

Bibliografi

Heertje, A., Schumpeter on the Economics of Innovation and the Development of Capitalism
Howden, D., Financial asset pricing under Knightian uncertainty (outgiven)
Klein, P., The Capitalist and the Entrepreneur
Menger, C., Principles of Ecnomics
von Mises, L., Human Action
von Mises, L., Memoirs
von Mises, L., Theory and History
Rothbard, M., Man, Economy and State
Schumpeter, J., Can capitalism Survive

* Ett stort tack till Per Bylund för värdefulla insikter vid skrivandet av denna artikel.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Varför Schumpeter inte är Österrikare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *