Partipolitiskt käbbel och ekonomisk vetenskap

Fredrik Segerfeldt (G+) skrev igår på SvD Brännpunkt om hur den svenska arbetarrörelsen avfärdat 2011 års nobelpristagare i ekonomi. Punkt för punkt går Segerfeldt igenom pristagaren Thomas Sargents tal på banketten efter prisutdelningen. Även om kritiken mot arbetarrörelsens (och främst LOs) reaktioner på Sargents och Sims forskning är befogad, så framstår Segerfeldts kommentarer snarare som partipolitiskt käbbel än någon verklig och teoretiskt grundad kritik.

Segerfeldt söker göra klart i diskussionen att det föreligger en ideologisk skiljepunkt (vilket det till viss del kanske är) och att hans fisliberala världsåskådning ligger långt närmare den vetenskapligt belagda sanningen än ”vänsterns”. Det vi ser här är rejält tilltagna brösttoner (och självrättfärdigande) i diskussionen mellan motpolerna inom det ack så smala svenska partipolitiska spektrat. Men ur ett icke partipolitiskt bundet perspektiv så framstår det mest som snedvridande, ignorant och både men- och meningslöst.

Med andra ord finns anledning att punkt för punkt kritisera Segerfeldts kritik mot LO och socialdemokratin – från ett frihetligt och vetenskapligt perspektiv. Men eftersom världen tyngs av intellektuell monopollagstiftning och vi gärna undviker statliga repressalier hänvisar jag till den länkade artikeln för att läsa vad Segerfeldt skriver. Nedan följer mina kommentarer i samma ordning (och på lika sätt) som Segerfeldt.

1. Many things that are desirable are not feasible.

Detta kan tolkas som att alla resurser är knappa och Segerfeldt uttrycker det i formen att Juholt inte kan lova allt till alla. Men faktum är att det inte står att just resurser är knappa och således måste användas för att skapa bästa möjliga nytta – det står att allt som är önskvärt inte är möjligt. Det är alltså två dimensioner i denna punkt (och ingen av dem har med Juholt att göra): (1) resurser är knappa, vilket gör att vi måste prioritera mellan olika nyttor och önskemål, men vi måste också vara varse om att (2) det finns önskemål som inte är tekniskt möjliga. Marknaden styr, genom människors val och den därav följande prismekanismen, resurser till bästa möjliga användning (det är punkt 1) – och marknaden möjliggör över tid större nyttotillfredsställelse genom teknisk utveckling (punkt 2).

2. There are tradeoffs between equality and efficiency.

Detta är egentligen del ett av ovanstående punkt: så länge som resurser är knappa går det inte att tillfredsställa samtliga önskemål (inte ens de som är tekniskt möjliga), vilket gör att (materiell) jämlikhet måste åstadkommas med våld och hot om våld – och till kostnad av effektivitet i resursutnyttjande. Med andra ord: vi kan bli jämlika, men det betyder att vi som pris måste ge upp vårt välstånd.

För Segerfeldt verkar det som om den svenska arbetarrörelsen av någon anledning inte förstått detta. Men det är inte självklart att så är fallet, inte minst som att etatistvänstern ofta talar om att jämlikhet och offentlig sektor ”måste få kosta”. Det är möjligt att detta uttryckssätt inte innebär en förståelse för den ekonomiska verkligheten, men det är knappast fallet att etatisthögern förstår detta bättre: de talar om det, men agerar inte därefter.

3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.

Och det är därför bidragssystemen måste vara restriktiva, skriver Segerfeldt. Men han förstår uppenbarligen inte den logiska konsekvensen av detta uttalande: att alla centraliserade och offentliga lösningar per nödvändighet är sämre än privata. Det ska till mini-etatister att argumentera mot vänsterns ickeförståelse för verkligheten samtidigt som man sätter upp godtyckliga gränser för hur samma verklighet inte är applicerbar på just den mini-etatistiska drömstaten.

4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.

Här passar Segerfeldts kommentar om välfärdssystemen mycket bättre. Kanske är det därför han utan att skämmas upprepar samma poäng som i punkten ovan? Samtidigt är detta att människor svarar till incitament något som anses vara en hörnsten i modern ekonomisk vetenskap. Det handlar om långt mycket mer än välfärdsstaten. Förvisso är det sant att de offentliga skyddsnäten ”inte alltid” fungerar som det är tänkt, men samma lärdom bör dras om allehanda ”incitament” som skapas genom den offentliga makten.

Och frågan är väl vad Segerfeldt har för incitament att hålla fast vid snuttefilten och vägra göra sig av med sin illusion om den goda staten (om än mindre än LOs dito)?

5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.

Segerfeldts tolkning av denna punkt är både förvirrad och förvirrande. Han skriver att ”[d]et finns inga andra pengar än dem som människor själva arbetar ihop” och att politiker inte kan skapa pengar. Men det stämmer ju inte med verkligheten – vad är det riksbanken sysslar med om inte skapa pengar? Och är det inte det som är ett av de stora problemen?

Men Sargent talar inte om pengar, utan om om statens utgifter. Det är alltså ett långt större begrepp än endast pengar. Och Segerfeldt verkar av någon anledning blanda samman det värde som produceras på marknaden och de pengar som människor använder. Problemet med detta är att det ekonomisk-teoretiskt är att blanda äpplen och päron – men det skapar ytterligare förvirring eftersom pengar idag inte har något marknadsvärde annat än i det tvång som ligger till grund för användningen. Oerhört förvirrat!

6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).

Här parafraserar Segerfeldt Bastiats välkända citat om att staten är den stora illusion i vilken alla verkar tro att de kan leva på annans bekostnad. Det ligger helt klart något i detta, men återigen görs kommentaren från bakom skygglappar av största modell: se till principen bakom denna punkt, det vill säga att människor föredrar gratis – även om det innebär att någon annan betalar (vilket det ju alltid innebär – TANSTAAFL).

Det är inte helt klart varför Sargent tar upp denna punkt utöver punkten om incitament, för den verkar säga precis samma sak. Antingen vill han förtydliga denna poäng eller så har han inte helt förstått vad det är han säger (och med tanke på att det är matematiska ekonomer vi talar om, så kan vi inte helt avfärda det senare…).

Men återigen är problemet ett icke-problem om vi ser till hur marknaden fungerar. För under privat äganderätt finns inga ”public goods” annat än där ägarna anser att det är onödigt eller inte kostnadseffektivt att utesluta andra. Problemet uppkommer först när någon med våldsmakt tar sig rätt att flytta kostnaden för sin (eller annans) konsumtion till någon annan utan dennes uttryckliga tillåtelse. Och då ser vi återigen varifrån problemet härstammar – och det har allt att göra med ordet ”government” (som Sargent använder) och ingenting att göra med ordet ”marknad” (som han inte använder).

7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).

Den här poängen är egentligen en rejäl känga till etatister i alla partier. För kombinera denna lärdom med punk 4 ovan (att alla svarar till incitament). Vilka incitament har politiska makthavare, som väljs på fyraårsbasis? Incitamenten är entydiga: det gäller att ge väljarna så mycket som möjligt inom innevarande mandatperiod och skjuta så stor del av kostnaderna till senare mandatperioder. Och samma sak nästa mandatperiod. Och nästa.

Segerfeldts kommentar säger något mystiskt om att socialdemokraterna under Göran Perssons upprensning av statsfinanserna på 1990-talet förstod detta, men att de börjar ”svaja”. Men oavsett hur mycket socialdemokraterna ”svajar” – vad är det som får Segerfeldt att tro att de borgerliga partierna är bättre? Det handlar helt och hållet om att Segerfeldt har på sig sina borgerliga skygglappar och ser hela världen i spektrat Lars Ohly–Fredrik Reinfeldt.

Men det finns mycket som inte återfinns inom detta snäva perspektiv – ekonomisk vetenskap, till exempel. För den som verkligen satt sig in i och försökt förstå ekonomiska argument inser att samtliga partier i riksdagen, inklusive mini-etatister som Segerfeldt, endast anammar godtyckliga delar av den kunskap som finns tillgänglig. Varför? Därför att man hellre svingar det statliga svärdet i ”godhetens” tjänst än låter någon annan få tag på det. Så kampen är om svärdet, inte om det som är rätt.

Kanske borde Segerfeldt läsa Sagan om Ringen och tänka på hur detta utomordentliga äventyr kan appliceras på svensk politik. För medan olika krafter strider om Härskarringen för att nyttja den på sitt sätt, så inser de goda och visa kraftern att det bara finns en väg till det goda: att förstöra det onda. Det handlar inte om att svinga svärdet åt ”rätt” håll, utan om att göra sig av med svärdet en gång för alla.

Men dit vill nog inte Segerfeldt gå; det är så mycket enklare med snuttefilten i ena handen peka finger med den andra.

4 kommentarer till ”Partipolitiskt käbbel och ekonomisk vetenskap

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *