Kenyas svarta marknader, del 5: Statsmisslyckanden och privata lösningar i Nakuru

Detta är den femte av sju artiklar i reportageserien om köpmännen på den svarta marknaden i Kenya.

Jag köpte Coca-Cola av en gatuförsäljare i Langa Langas mörker. Han ursäktade sig för att den var varm – hans kylskåp var avstängt på grund av statens elransonering.

När jag promenerade hem igår kväll till mitt rum i Langa Langa var gatorna fulla med folk som återvände hem från en lång arbetsdag. Men som så ofta här i Nakuru (och resten av Kenya) är elen avstängd, vilket gör att människor måste pendla i mörker. Den opålitliga elförsörjningen har blivit en naturlig del av livet för Nakurus invånare: cyklister bär pannlampor, Matatu-förarna slår på sin strålkastare (det är oftast bara en som fungerar). Tidningarna är fyllda med artiklar från Kenya Power, det nationella elmonopolet, där de skyller på låg nederbörd och ”problem i elnätet”. Men för de boende innebär detta sämre säkerhet om nätterna och en brist på moderna bekvämligheter. Det har blivit nästan omöjligt att avgöra om avbrotten är en del i den planerade ”ransoneringen” eller om det bara är godtyckliga avbrott.

Vi rundar ett hörn på en gropig och lerig väg. Motorcyklarna kör längs vägkanten för att undvika stenar och hål och tutar frenetiskt för att varna oss när de drar förbi i raketfart. Så småningom förvandlas lervägen till asfalt. Vår vän Wesonga, som är chef för Kenya National Alliance of Street Vendors and Informal Traders vänder sig mot oss och suckar: ”Det är bara halva vägen som är färdig … det var tänkt att asfalten skulle nå hela vägen fram.” Vi frågade vad som hände. Mannen som skulle bygga vägen tog pengarna och försvann. Wesonga sa att uttrycket som invånarna använder för att beskriva vägen översätter ordagrant till ”han åt pengarna”. Så de kör på en halv väg istället.

”Jag önskar att ett annat företag, till och med ett utländskt sådant, skulle komma till Kenya och börja tillhandahålla elektricitet”, säger Wesonga. Han påpekar att det gamla telemonopolet också brukade behandla sina kunder illa och gav dålig service. När Safaricom och andra telebolag äntligen fick konkurrera blev det dock plötsligt fart på det föredetta monopolbolaget. Nu finns mobiltelefoner överallt och samtalskostnaderna är superbilliga. Dessutom konkurrerar Safaricom och andra telekombolag med Kenya Power.

Låt mig förklara. Jag blev förvånad över att även de billigaste afrikanska mobiltelefonerna har starka ficklampor inbyggda i sig. Eftersom strömavbrott är så pass vanliga förlitar sig människor på ficklampan i deras mobiltelefon för att vägleda dem genom mörkret. Min egen telefon (15 dollar för SIM-kort, abonnemang och själva telefonen) har räddat mig ett flertal gånger. När det statliga Kenya Power misslyckas med att leverera el kommer istället nytänkande mobiltelefontillverkare till undsättning och erbjuder tillfälliga lösningar. Det är samma visa även i andra sektorer av ekonomin:

Kollektivtrafik

Jag har grundligt dokumenterat mina erfarenheter av Boda Boda-chaufförer, Tuk Tuks och Matatus. De är definitivt inte felfria men bidrar alla, på sitt sätt, till att fylla det tomrum som uppstår på grund av kommunfullmäktiges oförmåga att förse invånarna med kollektivtrafik.

Vatten

Något som dock är betydligt mer oroande är att myndigheterna inte lyckas förse staden med rent dricksvatten. Människor här har bruna tänder som sakta ruttnar bort från de föroreningar och överdrivna mängder fluor som finns i vattnet. Redan i tonåren uppenbarar sig tydliga tecken på detta förfall. Många gatuförsäljare försörjer sig numera uteslutande på att sälja flaskor med rent vatten överallt, när som helst. Mataffärer säljer stora plastdunkar med vatten och Took Took-chaufförer hjälper gärna till med att lasta upp dem på baksätet på deras motoriserade trehjulingar. Tyvärr är detta fortfarande allt för dyrt för att alla ska ha råd med det.

Inuti en Tuk Tuk – en motoriserad, täckt trehjuling – på väg hem genom mörkret med våra inköpta vattendunkar. Lägg märke till bilen som kommer körandes rakt emot oss.

Sophämtning

Stadsdelar som Langa Langa har inte någon kommunal sophämtning. Jag frågade Wesonga hur man löser detta, eftersom jag hade sett grupper av människor samla in sopor med lastbilar. ”De såg att det fanns ett problem, och därför gick vissa människor ihop och bildade sophämtningsgrupper”, svarade han sakligt. Dessa organisationer tar betalt av invånarna i utbyte mot att hämta upp deras sopor. Jag själv hade också erfarenhet av vår lokala sophämtningstjänst i form av att jaga dem längs gatan (vi hade inte ställt ut våra sopor på trottoaren i tid), medan en man sopbilsflaket frågade ”Har du betalat din avgift?”

Eftersom kommunen tekniskt sett ansvarar för dessa tjänster antog vi bara att de subventionerade dessa grupper. Wesonga lät meddela att så inte var fallet: ”Nej. I andra länder betalar kommunen sopåkarna, men i Kenya betalar sopåkarna kommunen.” Mycket riktigt.

Män likt de i sopbilen, som fortfarande hade den tidigare ägarens dekaler kvar på sidorna, måste betala licensavgifter till kommunen – allt för att få privilegiet att ta ut låga abonnemangsavgifter som frivilligt betalas av de som vill ha en gemensam sophämtning.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.