Social ingenjörskonst i förskolan

Efter tre dagars inskolning på förskolan med vår yngste son gav jag upp. Jag har skrivit om förskolan flera gånger tidigare framförallt här och här. Mot bättre vetande så bestämde jag mig för att ändå göra ett försök och ge det en chans tidigare i år när min son var 2,5 år. Det har tagit ett tag för mig att smälta detta men nu när jag har lite distans till det så kan jag skriva om det, för det som mötte mig var värre än jag hade kunnat tro. Några av er kanske fortfarande har den traditionella bilden av dagis där barnen får vara ute och leka i den stora sandlådan eller vara in i det stora roliga lekrummet. Riktigt så är det inte.

Innan jag berättar om inskolningen så vill jag säga att personalen som jobbar på förskolan ofta är fantastiska människor som vill väl och de har ofta mycket erfarenhet ifrån att ta hand om barn. Men det som har förvärrats för varje år är det som pedagogerna utbildas inom och sedan ska applicera i verksamheten, social ingenjörskonst.

Den första dagen vi kom dit så var det fint väder ute, men vi skulle inte vara ute utan vi var tvungna att skynda oss in i rörelserummet. Jag hade blivit informerad i teorin om upplägget innan vi började men hade inte riktigt förstått omfattningen. Verksamheten är formad så att alla barn tillhör en hemmabas som man utgår ifrån. Sedan går man till olika pedagogiska rum som har olika teman enligt ett schema.

Vi började som sagt i rörelserummet där barnen fick sjunga relativt traditionella sånger och dansa. Inte så märkligt (även om min son undrade var vi hade hamnat). Sen blev det bråttom tillbaka till hemmabasen för nu skulle vi sitta i en ring och sjunga lite innan lunchen. Vi tog oss raskt vidare till lunchrummet där lunchen avverkades effektivt. Efter lunchen var det dags för vila. På hemmabasen finns det ett stort roligt rum att leka i, bilar, rutschkanor, dockor, dinosaurier osv. Detta rum tror jag att vi sammanlagt spenderade 30 minuter på tre dagar. För detta rum var samtidigt vilorummet där madrasser låg utlagda hela dagen och där persiennerna var nerdragna.

Jag förklarar att min son inte sover så tidigt på dagen och det blir lite konstig stämning i rummet. Men vi kan ju försöka i varje fall tycker personalen. Ok visst vi kan försöka, men det går inte. Solen skiner och vi går ut istället. Inga barn på hela dagiset är ute, alla är inne. Vi har roligt ute i några timmar innan det blir mellanmål och dags att gå hem.

Nästa dag fortsätter på liknande sätt med lite tid utomhus. Istället springer vi runt i olika pedagogiska rum som vattenrummet, byggrummet osv. Pedagogerna visar barnen hur de ska göra: ”titta nu när vattnet rinner och bubblar, ska du inte prova att göra likadant?”. Passen i varje rum är på 30-45 minuter och pedagogerna observerar och antecknar. Det är här jag tycker att det börjar bli obehagligt. Jag ser framför mig hur paret Myrdal myser i sin grav, det är precis detta som de strävade efter. Utbildade pedagoger som observerar och formar våra barn.

Efter tre dagar tackade jag för oss och jag kommer aldrig mer låta mina barn gå till en liknande institution. Långt senare fick jag en förklaring till detta upplägg och det var att så här ska det bli på alla förskolor kommunen enligt den centrala pedagogen. Som att jag skulle bli lugnare av det beskedet? Det gav snarare motsatt effekt.

Min son skulle trivas på förskolan om den var mer traditionell och han skulle ha fått gräva i sandlådan och leka med bilarna i det stora rummet, men det passar tydligen inte in i den Myrdalska drömmen. Nu ska barnen styras och observeras istället för att själva få välja vad de vill göra. Hela upplägget gjorde att det kröp i hela kroppen på mig. Tvingas från rum till rum för att delta i pedagogiska lekar medans centralpedagogen myser och klappar händerna förtjust.

I En annan värld är möjlig och När det naturliga blir onaturligt skrev jag om just detta, hur staten varje dag försöker säkra greppet kring våra barn och deras tänkande för att möta det nya stora hotet för staten. D.v.s. internet och att information är så lätt tillgängligt idag och det blir allt svårare för staten att nå ut med sitt budskap. För det är detta som det handlar om, att forma barn i tidig ålder i den socialistiska fållan.

Detta var bara min historia, det finns tusentals fler, jag får höra nya hela tiden. De flesta är trots allt tvingade att acceptera detta och ändå lämna sina barn där vilket gör det hela ännu värre. Det är svårt att stå emot den stora propagandaapparat som arbetar för förskolan och inte minst upprätthålls detta av de som själva har eller har haft sina barn på förskola.

Vår tids stora experiment

Enligt en rapport från Statistiska centralbyrån, SCB, hade 12 procent av 1-6-åringarna någon form av offentlig barnomsorg år 1972. 2009 var 86 procent av alla barn i åldern 1-5 år inskrivna i någon förskoleverksamhet. Bland 4-5-åringarna gick nästan alla, 98 procent, i förskola. Detta är en stor förändring på en mycket kort tid, är det verkligen ingen som tror att detta får konsekvenser för våra barns välbefinnande? Vi pratar alltså om ett fenomen som knappt har existerat i 40 år och innan det endast för en minoritet. Det är en dramatisk förändring och man känner till ytterst lite om konsekvenserna.

Som jag tidigare skrivit om så fick professor Landén frågan vad vi gör för experiment idag som vi kommer att få skämmas för om 50 år. På den frågan svarade professor Landén:

Vi har ju i Sverige en väl utvecklad organisation för att programmera barns hjärnor som sker i stor skala och det kallar vi ju dagis och skola och där sker sådana experiment i stor skala hela tiden och det kallas då för pedagogik.

[…]

Det kan ju ha jättepositiva konsekvenser, det kan ju vara så att vi bli mer fria i våra könsroller om vi nu pratar om de här genusdagis. Det kan också bli så att vi blir mer osäkra, vem vet. Men det är ett gigantiskt experiment som sker.

I klartext så handlar det om detta. Vi utför tidernas största experiment på våra barn.

De medicinska argumenten

Vi har fortfarande inte sett de medicinska långsiktiga konsekvenserna av att av förskolan, eller som professor Björn Olsen säger:

– Vi har barnen längre perioder på dagis och de släpar hem en massa virus. Om man jämför med hur det såg ut på 60-talet är det en enorm skillnad, säger Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Våra barn blir sjukare och sjukare och den under en period i livet då de är extra infektionskänsliga. Så den bild du blir matad med att detta skulle vara normalt och att barnen bygger upp sitt immunförsvar är något som infektionsläkarna inte håller med om. Tvärtom är de oroliga över att detta ska ge barnen långsiktiga hälsoproblem när de växer upp.

Social kompetens

Professor Lagerkrantz som är professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet och överläkare vid Astrid Lindgrens sjukhus i Stockholm anser att barn inte ska börja förskolan innan 3 års ålder av medicinska skäl. Professor Lagerkrantz är expert på små barns hjärnor och skriver i sin bok I barnets hjärna om att små barn innan två års ålder inte bör sättas i förskola och utsättas för stora grupper barn och personal. I stället bör barnets första två år ägnas åt få och nära relationer. Det är genom sådana de lär sig närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan jaget och andra personer.

Författaren och familjeterapeuten Jesper Juul skrev nyligen en artikel om faran med förskolan. Som han själv skriver så har han undvikit att skriva detta länge för han vet hur känsligt det är att kritisera förskolan. Om synen på barn som inte ”passar in i förskolan” skriver han:

Om ett barn börjar förskolan idag och inte trivs, tvivlar ingen (av personalen) på att det är barnet som har problem och därför kräver behandling. Det är alltså förskollärarna som har tagit definitionsmakten. ”Om barnet inte trivs här i vår förskola, är det ett barn med särskilda behov! Så är det bara och om någon skulle vara tveksam tycker vår psykolog likadant.”

Med andra ord är det aldrig fel på förskolan eller pedagogiken utan bara på individerna. Detta belyser ytterligare att förskolan skapades för föräldrarna och samhället och inte för barnens skull.

Vidare tar Juuls död på flera myter som man ständigt får höra om förskolan. Förskolan skapades för föräldrarna och inte för barnen. De byggdes för föräldrarna och för att kvinnorna skulle ut i arbetslivet. Vidare skriver Juuls:

Nordiska barn mellan 1 och 15 år spenderar idag ca 25.000 timmar i tvångspedagogiska institutioner. De ska vara i förskolan och de ska vara i skolan. De kan inte välja vilka barn och vuxna de ska leka med, eller när eller hur länge de ska vara tillsammans.

Är det här vad vårt avancerade samhälle har att erbjuda? Vårt BNP har ökat med mer än 10 gånger sen 1970 och under tiden har vi stoppat undan våra barn i institutioner. Barn och ungdomar blir så institutionaliserade att en omställning behövs när de ska ut i verkligheten och arbetslivet.

Om det sociala samspelet säger Juul:

Också förskolan baseras på en delvis mytologisk grund. Myten är att barnen socialiseras här. Den myten härstammar från det faktum att fler och fler barn växer upp i områden utan andra ungar på dagtid. Genom att skicka dem till förskolan, där de andra barnen är, kan man ge barnen ett socialt liv. Det är inte alls samma sak som social kompetens.

Argumentet kring barns sociala kompetens, och att det är ett måste att gå i förskola för att få denna är den största myten. Även kring t.ex. språklig utveckling. Jag kan bara konstatera att mina barn låg miltals före andra barn när det gäller t.ex. språk kontra de som började dagis vid 1 års ålder. Det hela är egentligen bara enkel logik, ett stort antal 1-åringar kommunicerar och får uppmärksamhet ifrån ett fåtal vuxna jämfört med den uppmärksamhet som de får i hemmet.

Framtiden

Som ni märker så är argumenten som propagerar för förskolan icke argument. Det finns inget stöd för detta i forskningen (i den mån man har brytt sig om att undersöka detta). I slutändan handlar det om att vi ska ha rätt att besluta om vad som är rätt för våra barn. Att våga vägra förskola är i dagens samhälle inte lätt och brukar ofta resultera i social utfrysning ifrån t.ex. mammagrupper. Jag tror att en stor del av förklaringen är att om du är tvungen att sätta ditt barn i förskola så blir du tvungen att skapa ett psykologiskt försvar för detta. De som inte sätter sina barn i förskolan betraktas då som ett hot och då används ovanstående myter för att rättfärdiga detta.

Än så länge är det inte lag på att ha barnen i förskola men med den rådande mentaliteten så tror jag tyvärr att det inte skulle bli svårt att driva igenom en sådan lag. Även om du har ett barn som kanske stormtrivs i förskolan så vill jag be dig om åtminstone en sak, propagera inte för att andra ska trycka in sina barn där. Du bör även börja tänka på vad dina barn blir fostrade till där, var uppmärksam.

Men vad ska man göra om man nu är tvungen att ha sina barn i någon form av omsorg? Det finns massor av alternativ! Gå ihop flera familjer och hjälps åt, satsa på en dagmamma eller någon småskalig verksamhet som inte styrs av stora centrala organisationer. Även de små privata aktörerna kämpar mot statliga myndigheter för att få existera och blir förhindrade att expandera av olika regleringar (jag har skrivit även om dessa falska privatiseringar tidigare här och här).

Den här offensiven ifrån statens sida är något som måste begränsas så mycket det bara går. Vi måste i alla lägen hålla våra barn undan socialismens grepp annars är nästa generation också förlorad och då spelar det arbete vi gör idag ingen roll.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Social ingenjörskonst i förskolan

Kommentarer inaktiverade.