Jonatan Godtrogen: Kap. 13

Död åt illegala frisörer

Jonatan gick som på moln – han var glad att ha funnit en ny vän. Då slog det honom att han måste se till att komma ihåg var han var så att han kunde hitta tillbaka nästa dag.

På nästa gata såg Jonatan en polisman som satt på trottoarkanten och läste tidningen. Han var kortare och inte mycket äldre än Jonatan själv. Jonatan, uppfostrad som han var till att visa respekt för lagens väktare, kände sig uppmuntrad inför åsynen av den unge mannens eleganta svarta uniform och pistolen som blänkte vid hans sida. Kanske skulle han kunna fråga om vägen till hamnen. Polismannen var försjunken i sin tidning så Jonatan sneglade över hans axel på rubriken som skrek ut: ”LORDERNA GODKÄNNER DÖDSSTRAFF FÖR ILLEGALA FRISÖRER!”

”Dödsstraff för frisörer?” utropade Jonatan förvånat.

Polismannen tittade upp på honom.

”Förlåt mig”, sade Jonatan, ”det var inte min mening att störa, men jag kunde inte undvika att läsa rubriken. Är det ett feltryck det där om straffet för frisörer?”

”Tja, vi får väl se efter.” Mannen började läsa ur tidningen: ”’Lordernas Råd har just beslutat införa dödsstraff för den som klipper hår utan licens.’ Vad är det som är så konstigt med det?”

”Är inte det ett väldigt allvarligt straff för en så obetydlig förseelse?” frågade Jonatan försiktigt.

”Knappast”, svarade polismannen. ”Dödsstraffet är det slutgiltiga hotet bakom alla lagar – oavsett hur liten förseelsen är.”

Jonatan spärrad upp ögonen. ”Men inte skulle ni väl avrätta någon för att ha klippt hår utan licens?”

”Självklart skulle vi det”, sade polisen och klappade med en bestämd gest på pistolen. ”Även om det sällan går så långt.”

”Men varför det?”

”Jo, varje brott bedöms enligt en eskalerande skala. Det betyder att straffet ökar ju mer motstånd brottslingen gör. Om, till exempel, någon vill klippa hår utan licens blir de bötfällda. Vägrar de sedan betala böterna eller fortsätter klippa hår, då arresteras och fängslas dessa illegala frisörer. Och”, sade mannen nyktert, ”om de gör motstånd, då utsätter sig de kriminella elementen för straff av eskalerande allvarlighetsgrad.” Hans ansikte mörknade. ”De kan till och med bli skjutna. Ju större motstånd de gör, desto större våld måste vi använda mot dem.”

Det dystra samtalet gjorde Jonatan deprimerad. ”Så det slutgiltiga hotet bakom varje lag är verkligen döden?” Fortfarande hoppfull försökte han: ”Då måste väl myndigheterna använda dödsstraff bara för de absolut värsta brotten – sådana som mord och rån!”

”Inte alltid”, sade polismannen, ”för lagen reglerar hela skalan från privatliv till kommersiell verksamhet. Hundratals yrkesskrån skyddar sina medlemmar med licenser precis som frisörernas. Snickare, läkare, rörmokare, revisorer, murare och advokater – ja, varenda en avskyr inkräktare.”

”Men på vilket sätt blir de skyddade genom licenser?” frågade Jonatan.

”Antalet licenser är begränsat och den tidsödande och omständliga ritual man måste genomgå för att bli medlem i ett skrå är strikt kontrollerad. På så sätt elimineras den osunda konkurrensen från inkräktare med nya konstiga idéer, överdriven entusiasm, knäckande effektivitet eller hänsynslöst låga priser. Sådana skrupelfria konkurrenter är ett hot mot våra högst värderade yrkesmäns traditioner.”

Jonatan ville inte ge upp förrän han fått ett rakt svar: ”Men är licenserna något skydd för kunderna också?”

”Javisst, det står ju här i artikeln”, sade polisen och kastade en blick på texten. ”Licensiering ger skråna monopol så att de kan skydda konsumenterna från att behöva fatta alltför många beslut och göra alltför många val. Det står här att medlemskap i skrået garanterar kvalitén och därför behövs det inga alternativ.” Stolt slog sig polismannen för bröstet och tillade: ”Och jag skyddar monopolen.”

”Är monopol verkligen bra?” försökte Jonatan.

Polisen sänkte återigen tidningen. ”Jag vet faktiskt inte. Jag följer bara order. Ibland skyddar jag monopolen och ibland blir jag tillsagd att bryta upp dem.”

”Men vilket är då rätt? Monopol eller konkurrens?”

Polismannen ryckte på axlarna. ”Det är inte min sak att avgöra. Lordernas Råd vet vilka som är samarbetsvilliga och vilka som inte är det. Rådet säger bara åt mig vem jag skall rikta pistolen mot.”

När han märkte hur skrämd Jonatan blev försökte polisen lugna honom. ”Bli inte upprörd, min vän. Vi utmäter sällan några dödsstraff. Ingen vill egentligen göra det och det är inte många som vågar göra motstånd eftersom vi är mycket noga med att lära ut lydnad inför rådet.”

”Har du någonsin använt ditt vapen?” sade Jonatan och tittade nervöst på pistolen.

”Mot en brottsling, menar du?” sade polismannen. Med en väl inövad rörelse drog han smidigt pistolen ur läderhölstret och smekte den kalla stålpipan. ”Bara en gång.” Han gjorde mantelrörelse, tittade längs pipan, säkrade vapnet och beundrade det. ”Här har du en del av öns främsta teknologiska kunskap. Rådet sparar inte på resurserna när det gäller att ge oss det bästa för att vi skall kunna genomföra vårt uppdrag. Ja, den här pistolen och jag har svurit på att försvara liv, frihet och egendom för varje invånare på den här ön. Man skulle också kunna säga att vi tar väl hand om varandra.”

”När använde du den?” frågade Jonatan.

”Lustigt att du frågar”, sade han. ”Ett helt år i tjänst och jag har inte haft ett enda tillfälle att använda den förrän nu i morse. Det var någon kvinna som blev tokig och började hota ett lag med rivningsarbetare. Babblade något om att ta tillbaka sitt ’eget’ hus. Ha! Vilken själviskhet.”

Jonatans hjärta hoppade över ett slag. Var det kvinnan han hade mött tidigare? Polismannen lade inte märke till hans bekymrade ansiktsuttryck utan fortsatte: ”Jag kallades till platsen för att försöka förmå kvinnan att ge upp. Alla papper var i ordning – huset skulle rivas för att ge plats åt lady Tweeds folkpark.”

Nästan oförmögen att tala frågade Jonatan: ”Och vad hände sedan?”

”Jag försökte resonera med henne. Sade att hon förmodligen skulle komma undan med ett lätt straff om hon bara fredligt följde med mig. Men när hon hotade mig och sade att jag skulle lämna hennes egendom, ja, då var det ju uppenbart att hon motsatte sig gripandet. Föreställ dig den kvinnans fräckhet!”

”Ja”, suckade Jonatan. ”Vilken fräckhet.”

En stunds tystnad följde. Polisen läste tigande medan Jonatan eftertänksamt stod och sparkade på en liten sten med foten. Sedan frågade han: ”Kan man köpa en sådan pistol som den du har här i staden?”

Samtidigt som han vände blad svarade polisen: ”Aldrig i livet. Någon skulle ju kunna bli skadad.”

Kommentera på bloggen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *