Vänstern är de nya reaktionärerna

Vi på Mises-institutet är varken intresserade eller involverade i politik, men ibland kan man inte låta bli att lägga märke till det komiska politiska skådespel som pågår, i synnerhet när Sveriges (ja till och med världens) mest framgångsrika parti väljer en partiledare som Håkan Juholt. Här har vi en man som tappat greppet fullkomligt. Inte nog med att han har sumpat alla möjligheter att vinna nästa val – han beter sig också alltmer som en person som totalt saknar verklighetsförankring.

Det är inte svårt att dra paralleller mellan Juholt och den rika tennisspelaren i Yrrol som hela tiden pratar om hur han känner sina bekanta ”mycket väl” och påpekar vilka ”underbara människor” de är. Så låter det också varenda gång Juholt går ut i media och kommenterar alla de högt uppsatta sossar som en efter en säger sig sakna förtroende för honom. De är fantastiska och viktiga människor, men mer än så har han oftast inte att säga. Noll förmåga till självrannsakan eller lägesanalys, noll intresse av att ta till sig kritik – men desto roligare för oss åskådare.

Än mer intressant blir det när Jimmy Åkesson går ut och konstaterar att Juholt har mer gemensamt med SD än Sahlin. Detta är faktiskt en helt naturlig följd av hur vänstern har utvecklats det senaste decenniet eller så; i allt större grad har de blivit en reaktionär rörelse som, liksom SD, drömmer om det gamla goda folkhemmet. Man motsätter sig vartenda litet framsteg som görs i världen, vare sig det är globaliseringen eller det s.k. högerblockets blygsamma skattesänkningar och ”privatiseringar” av ditten och datten. Alla förändringar som på något sätt minskar välfärdsstaten och ökar den ekonomiska friheten är av ondo. Vänstern har helt enkelt gått från att vara den grupp som under ett halvsekel hade monopol på att ta fram nya ”visioner” för Sveriges framtid, till att istället överta rollen som sura bakåtsträvare som endast drömmer om forns stora dagar. SD har också lockat till sig en inte obetydlig mängd LO-medlemmar som tidigare röstat på vänstern i alla tider, men som också saknar det fina gamla folhemssverige och därför ser SD som det främsta ”vänster”-alternativet. Tack vare Juholt är SD nu det tredje största partiet bland LO-medlemmar. Detta är inte heller så konstigt; SD förespråkar ju på många sätt en ännu större välfärdsstat än både S och VPK.

Detta vänsterns bakåtsträvande är dock en relativt ny företeelse i Sverige, då Göran Perssons regering(ar) under ett decennium genomförde vad som de facto var de största ekonomiska liberaliseringarna i Sveriges historia. Därmed uppvisade han åtminstone någon sorts förståelse för att man inte kunde behålla den groteska välfärdsstat som härjade under 60-, 70- och 80-talet. Det blev helt enkelt omöjligt ur en rent pragmatisk, ekonomisk synpunkt. Detta vill dock inte Juholt eller Ohly eller deras dylikar kännas vid. De lever kvar i tron om att staten kan och bör manipulera ekonomin, vilket förstås inte är något annat än grov ekonomisk okunskap.

”Högerblocket” är förstås inte mycket bättre på den fronten, men de drivs iaf. av en aningens annorlunda ideologisk övertygelse som gör att de inte ropar efter nationaliseringar så fort det blir problem med privata tågbolag som kör på järnvägar som ägs, drivs och regleras av staten, eller privata vårdbolag som verkar inom en statligt reglerad och finansierad vårdsektor, eller privata friskolor som också regleras och finansieras av staten. Och det får ju iaf. ses som en liten, liten vinst för oss inom frihetsrörelsen, även om jag aldrig skulle rösta på Moderaterna eller något annat parti om jag så fick betalt för det.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *