Kenyas svarta marknader, del 4: Skattmasar och hjälpgrupper i Kisumu

Detta är den fjärde av sju artiklar i reportageserien om köpmännen på den svarta marknaden i Kenya.

”Den informella sektorn utgör ryggraden i Kisumus ekonomi”

– Biträdande chefen för presidentkansliet i Kisumu

Längs vägen till Kisumu: ett barn sitter framför ändlösa téfält.

Klockan är 4 på morgonen och jag väcks av vad jag föreställer mig att Allahs röst skulle låta som. Jag sitter i mitt hotellrum, förvirrad och förbryllad. Det är en vacker bönesång jag hör. Alla gränder och gator nedanför är öde, sånär som på några snarkande säkerhetsvakter som sitter utanför de stängda butikerna. Sången är omänskligt hög: den sliter genom det tysta mörkret, studsar genom de tomma gränderna och får våra fönsterrutor att skallra.

Jag är i Kisumu, en sömnig stad som främst är känd för sin närhet till den gigantiska Victoriasjön (och därigenom också för sin färska tilapiafisk). Vi bor tvärs över gatan från en moské, något vi tidigare förbisett tills bönerna drog igång varje timme, precis på klockslaget, som en dramatisk upptakt till soluppgången efter vår första natt, och sedan varje natt därefter. Med undantag för vår ytterdörr har vårt rum inga dörrhandtag, och dörrkarmarna är dimensionerade på så sätt att det näst intill är omöjligt att stänga om sig och få lite privatliv. Elen kommer och går, men rummet är bekvämt med varmvatten i kranarna och en riktig toalettstol.

Resan till Kisumu präglades av ett nästan komiskt kaos. Trafiken upplöstes i desperata, girande försök att kringgå de farligaste groparna i vägen. Vi studsade nästan oavbrutet under den 5 timmar långa resan, och slog huvudet i det låga taket på vår skåpbil. Vid flera tillfällen hamnade vi sida vid sida med en annan Matatu och körde ett ofrivilligt chicken-race mot ett rivaliserande Matatu-par som upptog bägge körfält i motsatt riktning. Tankbilar med motorproblem blockerade vägarna när vi svängde runt ett flertal hörn. Men alltmedan vår skåpbil klättrade upp för bergen uppenbarade sig stora gröna fält av gamla koloniala té-plantage. På ena sidan av oss fanns bergsväggen; på den andra sidan ett stup ner mot den natursköna dalen nedanför. Vår chaufför visade inga som helst tecken på rädsla.

Lyxbilar parkeras längs de grunda stränderna vid Victoriasjön och tvättas. Några hundra meter bort står flodhästar med ångande andedräkter bland vågorna.

Inbördes hjälp

När man vandrar omkring i Kisumus parker är det lätt att tro att det är en röd dag: människor sitter i cirklar i blå plaststolar och samtalar med varandra, samtidigt som lastbilar med skrålande högtalare kör omkring och gör reklam för lokala radiostationer. Men tonen i dessa gruppsamtal är djupt allvarlig, och parkerna fungerar som en sorts ”kontor” för ett rikt nätverk av organisationer som sysslar med inbördes hjälp runt om i staden.

Kisumus försäljare går ihop och hjälps åt för deras egen skull. Förutom att lära av varandra (många grupper inriktar sig på specifika marknader, exempelvis skräddare eller krögare), delar de även ett gemensamt bankkonto för att låna ut pengar till varandra i nödsituationer samt på en roterande basis när affärerna går bra.

En av våra guider och tillika medlem i en grupp för ömsesidig hjälp inom marknaden för second-hand-kläder. Hans kostymer är skräddarsydda till perfektion och noggrant tvättade innan de visas upp i affären. Tjänster som M-Pesa gör det möjligt för honom att lagra upp till 350 Euro i sin mobil som han sedan snabbt kan föra över till klädgrossister, helt utan att använda ett bankkonto eller besöka ett bankkontor.

De använder inte banker eller ens vanliga ”mikrolån”, som ofta tar ut orimliga räntor. Pengarna kommer istället från medlemmarna, och man använder social och kommersiell utfrysning för att garantera återbetalning. De grupper vi träffade är mycket framgångsrika (så är dock inte fallet för vissa grupper i Nakuru). De tar ut en blygsam ränta (cirka 5 procent) och har sällan några problem med konkurser. Enligt flera grupper är det största hindret för att utöka deras växande verksamhet och nätverk att de ”behöver mer kapital.”

Men utöver att tjäna de etablerade handlarnas intressen har vissa grupper även lyft sina medlemmar från misär. Vi träffade en uthållig grupp föredetta tiggare som numera är gatuförsäljare. Medlemmar hade alla ett funktionshinder av något slag, men de hade också funnit sina egna komparativa fördelar, oavsett om det gällde att väva korgar eller att sälja Coca-Cola.

Mötet inleddes med en bön, och medlemmarna turades sedan om att beskriva hur organisationen hade förbättrat deras situation. En livaktig kvinna med kort hår och käpp ställde sig upp och sade:

Jag har varit tiggare i sju år. Under den tiden beslutade jag mig för att ändra på mitt liv. Genom att gå med i denna grupp upptäckte jag att om flera personer slår sina huvuden ihop kan en ny idé födas. När jag gick med i KITES [Kisumu Informal Traders] fick jag tillgång till en mängd ny kunskap.

Det dröjde inte länge innan hon hade fått gruppens förtroende och kunde låna pengar från lånefonden:

Tack vare fonden lärde jag mig att jag kan ta hand om mig själv utan att tigga. Jag kunde äta och tvätta mig tack vare de pengar jag hade arbetat ihop. Och jag kunde också betala tillbaka lånet och spara åt mig själv. Jag kunde köpa mina egna kläder och filtar. Jag kunde betala för mina barns skolavgifter.

Hennes liv förändrades drastiskt:

Om jag hade fortsatt tigga skulle jag inte ha kunnat äta mina dagliga måltider. Men även om jag skulle dö i morgon kan mina barn ta över mitt företag och på så vis bli omhändertagna av det.

KITES har förändrat min tillvaro till det bättre, och numera är jag nöjd med mitt liv.

Hon avslutar med ett ”Amen”.

Möte med medlemmar ur KITES (kee-tess), en organisation för intern hjälp för handlare med funktionshinder. Många var tiggare innan de gick med i KITES och startade egna affärsverksamheter. Författaren står till höger på bilden.

Skattmasen kommer!

”Om vi ​​jagar iväg dem så uppmuntrar vi dem bara att stjäla. Och om de stjäl så dödar de.”

– Chefen för skatteverket, Stadshuset, Kisumu, Kenya

Stadshuset utgör en imponerande, nästan sovjetisk närvaro i Kisumus stadsbild. Salarna är långa med tunga, omålade dörrar på bägge sidor. Kontoren ser likadana ut sånär som på små fasttejpade skyltar som säger ”Internrevision” eller ”Licensbyrån”. Vi träffade två skatteindrivare: en har stadshuset som bas och den andre är en lokal agent som övervakar en kontrollerad marknad för informella handlare.

Den senare var en gladlynt karriärsbyråkrat som var ivrig att få gå i pension och starta en importverksamhet med hjälp av startkapital som det kenyanska folket hade försett honom med. Han hade en nästan faderlig kärlek för handlarna i sitt område och uppmanade oss att köpa deras varor.

Den andre var en auktoritär figur med ett kansli, en mörk kostym och en överfull kalender. Han skröt om stadens låga priser och det omfattande ”samarbetet” mellan de informella handlarna och kommunfullmäktige. Bredvid honom stod en dyr vattenkylare liknande de som finns i amerikanska kontorsbyggnader. Det kommunala vattnet som levereras till den allmänna befolkningen är inte drickbart – stadshusets vattenförsörjning kommer förmodligen från en helt annan källa.

På väggen i ett statligt kontor i Kisumus Nationalmuseum. Det är dock oklart vad som faktiskt händer ifall man lägger ett brev i lådan.

Han tog upp ett klagomål som jag numera har hört från flera (oftast politiska) källor: det är jobbigt att försöka reglera gatuförsäljarna. De handlar i små mängder, och eftersom många säljer identiska eller nästintill identiska varor särskiljer de sig själva genom att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Detta är nödvändigt när det finns en ”perfekt konkurrens” beståendes av flera små, homogena försäljare.

Och vid varje vägbula längs vägen till Kisumu finns det mycket riktigt näringsidkare på vardera sida av vägen. De rusar fram till skåpbilarna som saktar ner för guppen, knackar på fönstren och visar upp påsar med nötter eller te som odlats i dalen nedanför. Gatuförsäljare patrullerar gatorna från morgon till kväll och säljer vatten, manikyr och CD-skivor med blandmusik. Utanför varje klubb och restaurang sitter ”Boda Boda”-chaufförer på sina motorcyklar med motorerna på tomgång och väntar otåligt på passagerare.

Längs vägen till Kisumu: en försäljare viftar med morötter när vi passerar i vår Matatu.

KITES-medlemmar på en öppen marknad (”Jua Kali”, vilket bokstavligen betyder ”het sol”). Anthony, mannen i mitten, var vår tolk och guide och säljer moderiktiga märkeshandväskor i sin butik.

Detta gör att handlarna (över 600 stycken i Kisumu) är osedvanligt mobila och kan därför fly fältet om så behövs. Trots den stora mängd byråkrati som han har till sitt förfogande lyckas kommunens ”skattechef” som mest få ”75% av alla som blir tillsagda” att lyda order. Resten försvinner tillbaka ut på gatorna igen.

Situationen är densamma i andra städer. I Nakurus centrala affärskvarter – där de mest eftertraktade kommersiella fastigheterna finns – är informella handlare oftast bannlysta. Men som av en naturlag flockas handlarna dagligen till stadskärnan med sina frukt- och grönsaksvagnar och säljer illegalt utan att betala några licensavgifter. Så småningom dyker en lastbil med ”Askaris” upp (swahili för soldater/poliser) och börjar jaga försäljarna, vilket leder till ett maniskt skottkärre-race då stora horder av gatuförsäljare springer iväg från stadskärnan med hela deras inventarier och ett ropande förband av soldater i släptåg.

Bakom sitt skrivbord föreslog skattechefen ett (kanske något skämtsamt) botemedel mot dessa envetna försäljare: kommunfullmäktige borde hitta en alternativ plats där man kan ”rymma fyra till fem tusen personer.” Detta skulle ”skapa sysselsättning åt de unga invånarna och öka kommunens intäkter.”

”Om folk vill ha en handelsvara”, sade han, ”kan de gå till denna marknadsplats och sluta handla ute på gatorna.”

Han stannade upp och tillade:

Det skulle också ge oss möjlighet att samla dem på en och samma plats där vi kan driva in skatterna, eftersom de springer iväg så fort de ser kommunens skåpbilar.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.