Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Kommunism i fårakläder

Uppmaningen att rädda mänskligheten är alltid en falsk fasad för strävan att regera över den.
– H. L. Mencken

En av de mer intressanta lektionerna här på Masters-programmet i Österrikisk ekonomi i Madrid är Gabriel Calzadas klass om miljön och marknaden. Till en lektion för ett tag sedan var vi tvungna att läsa och kritisera en uppsats med titeln ”The limit to growth”, från The Club of Rome.

Det roligaste och mest givande med just denna klass är att vi får läsa en hel del kända artiklar som tar upp de vanliga miljöargumenten, och sedan har vi en lång diskussion där vi kritiserar artikeln och tar upp alternativa, och frihetliga och ekonomiska, synsätt.

Just denna artikel skrevs 1972 och tog upp ”befolkningsfrågan” som ansågs vara ett gigantiskt hot mot mänskligheten. Detta var inte helt olikt den tidigare artikeln vi hade läst, med titeln The Tragedy of the Commons, som jag skrivit kort om tidigare här (se rubriken Onsdag).

Detta är också intressant i samband med att vi nyligen blev 7 miljarder människor på jorden. Rapporteringen har varit blandad. Det hävdas både att det är fantastiskt, men också farligt. Bland annat SVD hävdar att problemet är att ”jordens resurser redan är kraftigt överutnyttjade”, vilket som vi kommer se i denna artikel, är exakt samma argument som fördes fram på 70-talet, och som Julian Simon motbevisade genom att visa att resurser kan delas in i två kategorier: naturresurser och ekonomiska resurser. Det är förvisso sant att de naturgivna resurserna ”förbrukas”, men om vi ser på resurser i en ekonomisk betydelse är de i princip oändliga.

Men mer om detta senare. Vi börjar med en analys av artikeln från 70-talet, vars argument på många sätt fortfarande förs fram i samma form.

Var försiktig med försiktighetsprincipen

Redan i den första meningen i artikeln anar man egentligen att något står snett still när författarna skriver att de har skapat en världsmodell. Vidare, en mening senare, erkänner de att modellen är imperfekt, överförenklad och oklar. Dock anser de att det är viktigt att den publiceras nu, och att den redan är tillräckligt utvecklad för att vara av ”viss” nytta för beslutsfattare.

Redan detta är ju lite lustigt. På vilket sätt kan en imperfekt, överförenklad och oklar världsmodell egentligen vara till någon nytta för en beslutsfattare någonsin? Med tanke på hur enormt stor och komplex världen är tenderar varenda litet beslut som inte bygger på exakta fakta att ge upphov till enormt skadliga sidoeffekter. Borde man inte ta det försiktigt?

Jo, säger författarna, i alla fall beträffande ny teknologi måste vi ta det försiktigt. Innan vi tillåter att introducera någon ny teknologi måste vi ställa oss följande frågor:
– Vilka blir de fysiska och sociala biverkningar om denna utveckling introduceras storskaligt?

– Vilka samhälleliga förändringar är nödvändiga innan denna utveckling kan implementeras på ett korrekt sätt och hur lång tid kommer det ta att uppnå dessa?

– Om utvecklingen är helt och hållet lyckad och tar bort några naturliga växtbegränsningar, vilken gräns kommer det växande systemet stöta på sen? Kommer samhället föredra denna gräns påtryckningar framför de som utvecklingen är tänkt att ta bort?

Här ser vi således att författarna använder den så kallade försiktighetsprincipen. De menar att innan vi tillåter en ny teknologi att användas måste vi ställa oss frågan om dess nytta verkligen överväger dess skada. Skadan i detta fall verkar betyda att vi ”blir fler”, eftersom vi trycker naturens gränser bortom det som tidigare var möjligt. För det första, detta ser jag som något positivt. För det andra, det författarna föreslår är givetvis inget annat än total kommunism (men mer om detta senare).

Men visst. för argumentets skull tar vi författarna på ordet, accepterar att vi ska använda försiktighetsprincipen och fortsätter att läsa. I slutet av artikeln säger dock författarna att det är bråttom, för om vi väntar för länge kommer det att vara för sent. Vidare hävdar de, precis som i början, att ”varken vår världsmodell eller våra tankar har utvecklats i tillräcklig detalj för att förstå alla detaljer i övergången från tillväxt till jämvikt”.

Låt mig summera. Den föreslagna formeln är alltså som följer:

Vår modell och vårt tänkande är otillräckligt, imperfekt, överförenklat, och oklart, och vi måste vara väldigt försiktiga så att vi inte tar förhastade beslut, MEN NU JÄKLAR MÅSTE VI SKYNDA OSS ATT FATTA ETT BESLUT INNAN DET ÄR FÖRSENT!!

Således får vi det bekräftat, att om det är ett område där försiktighetsprincipen aldrig appliceras på, så är det de politiska besluten.

Staten antas alltid att kunna lösa alla problem som dyker upp, även om de gäller hela världen och baseras på kunskap som är imperfekt, överförenklad, oklar och inte tillräcklig utvecklad! Om detta verkligen fungerade skulle det kallas magi. Nu är det dock så att det inte fungerar, och således kan vi med trygghet kalla detta för nonsens och statsdyrkan.

Nästa stopp Equilibria!

Likt alla kommunister (och utopister av alla färger) ser dessa författare på samhället som en statisk skapelse. Inte nog med att de implicit verkar tycka detta i sina resonemang och tankar. I denna artikel påpekar de detta explicit. De gör detta genom att först och främst hävda att ett passande namn på deras specifika utopi är Jämviktssamhället (eng. The Equilibrium Society)!

Som om detta inte vore nog fortsätter de vidare att hävda att det faktiskt är möjligt att uppnå ett jämviktsamhälle där kapital och befolkning ”hålls på en stabil nivå” genom ”självpåtagna regleringar”. De ”självpåtagna regleringar” som författarna hänvisar till här är givetvis statens diktatoriska kontroll över antalet barn som föds och antalet människor som dör. Författarna hävdar till och med öppet att det inte bara är viktigt att kapitalinvesteringarna exakt måste motsvara avskrivningstakten, utan även att antalet barn som föds exakt måste motsvara antalet som dör. Och de menar vidare att detta är möjligt!

Men inte ens detta, hävdas det, löser egentligen problemen i det långa loppet, för ju längre vi vill att denna jämviktsutopi skall fortgå desto färre måste vi bli! Det är givetvis upp till staten att reglera ration mellan kapital och befolkning, så att om vi minskar befolkningen kan vi öka kapitalet lite, och då blir alla, vips, väldigt mycket rikare, och det innebär att,

– färre och färre kommer att behöva jobba,
– ingen går hungrig,
– ingen är fattig,
– allt baseras på rättvisa och jämlikhet,
– alla får universell och obegränsad utbildning (vad exakt är obegränsad utbildning?)
– vi kan alla ägna oss åt att ge utlopp för våra kreativa energier och sitta under korkekar och sniffa på blommar alternativt skriva abstrakt poesi om den underbara värld vi lever i (ok, just den där sista biten om korkeken säger de inte)

Ja, detta är nonsens, och ja, detta är givetvis bara kommunism i en annan skepnad.

För att uppnå allt detta är det enda vi behöver ”ge upp vissa mänskliga friheter”, som friheten att skaffa barn och konsumera okontrollerade resursmängder (för alla vet ju att kontrollerade, dvs. statliga planerade, mängder givetvis är lösningen!).

Dum plus dum = smart

Einstein hävdade i ett berömt citat att det bara fanns två oändliga saker; universum och människors dumhet. Och han var inte säker på den första. Denna människosyn är väldigt vanlig bland allehanda socialister, och våra artikelförfattare sviker inte den socialistiska tron här heller. De gör faktiskt detta synsätt till bas för en stor del av sitt argument. Teorin går ut på att mänskligheten ökar och ökar i storlek, och utnyttjar mer och mer resurser i en allt snabbare ökningstakt, vilket leder till att hela det ekonomiska systemet till slut kollapsar och ridån går ner för hela mänskligheten.

Med andra ord ser författarna på människor (dvs. alla andra människor förutom sig själva) som idiotiska bilförare som sätter sig i en Porsche och accelererar i allt snabbare takt mot ett stup, tills bilen till slut flyger ut över stupet och slår i marken i en gigantisk explosion och dödar alla passagerare. Är detta en rimlig bild över hur människor agerar? Nej givetvis är det inte det. Bara folk som inte förstår privat egendom och hur prissystemet fungerar (återigen drag som är vanliga hos socialister) ser på människor och samhället på detta sätt. I den första meningen i Human Action skriver Mises att ”mänskligt agerande är målmedvetet beteende”. Det hade egentligen varit tillräckligt om de enbart hade förstått denna mening i hela boken för att inse att en av deras grundteser var helt och hållet ogiltig.

Tänk så mycket bättre världen hade varit då…

Dessutom finns det en ytterligare uppenbar invändning, om vi tar deras underliggande antagande på allvar, och det är att samma idiotiska människor som accelererade bilen snabbare och snabbare mot stupet är de som ska ges kontroll över alla genom staten! Det vill säga, det är ungefär som att säga att man förbättrar beteendet om vi byter ut den dödsstörtande Porschen mot ett vertikalt störtande jumbojet.

Fler människor, fler genier

Det finns mer tokigheter i artikeln, bland annat påstås det att på marknaden kommer resurserna försvinna i en sådan snabb takt att den teknologiska utvecklingen inte hinner med. Detta är ett vanligt argument bland vattenmeloner (dvs, de som är gröna utanpå men röda inuti). Dock påstås det samtidigt i denna artikel att i det underbara Jämviktssamhället kommer utarmningen av resurser vara så långsam att tekniken hänger med.

Jaha, varför då? Givetvis förs inget argument för detta fram, och man kan ju undra varför det inte skulle vara fallet på en fri marknad (som trots allt skulle ge upphov till flera uppfinningar). Jag skulle snarare hävda motsatsen till det som författarna påstår.

En annan sak författarna gör är att hävda den gamla vanliga socialistiska ”sanningen” att alla i det framtida kommunistiska samhället kommer att uppnå samma nivåer som Goethe och andra genier. Även detta är nonsens, och det påstås dessutom att det ska ske i en miljö av minskande eller stabil befolkningsmängd. Men en av de mest uppenbara slutsatserna av en ökad befolkningsmängd är att fler genier föds. Att hålla befolkningen ”stabil” eller till och med minska den kommer inte att öka mängden genier utan snarare sannolikt att minska antalet. Således ser vi att att med en ökande befolkningsmängd har vi också fler genier, som ger upphov till bättre teknologi.

Som jag skrev tidigare tog Julian Simon upp detta i sin bok ”The Ultimate Resource”. Simon var den främsta kritikern till dessa teorier och hävdade exakt detta. Han menade att vår uppfattning om ökande resursknapphet ignorerade att resurser över tid blev billigare. Och detta hade att göra med att man måste dela in resurser i två kategorier, av naturen givna resurser (naturresurser) och ekonomiska resurser. När vi ser på det ekonomiskt gör ökande välstånd och teknologi att mer resurser blir tillgängliga istället för tvärtom. Och även om naturresurser är fysiskt begränsade kan vi se resurser som en helhet som ekonomiskt oändliga, eftersom gamla resurser återvinns, resurser kombineras på nya sätt och nya alternativ utvecklas på marknaden. Man skulle kunna sammanfatta det som så att en persons skräp är en annan persons skatt.

Lösningen på miljö- och knapphetsproblemen är enligt Simon en ökande befolkning, eftersom folk och marknader är inneboende innovativa och kreativa. Fler människor ger fler ”genier”, vilket ger bättre och mer teknologi. Till skillnad från den kommunistiska, statiska, och utopiska lösningen med namnet Jämviktssamhället, visade istället Simon att lösningen står att finna i en ökande, kreativ, befolkning, som tillåts agera på en fri marknad, för allas bästa. Detta är dels ett dynamiskt synsätt, och dels ett realistiskt. Det är också det mest humana synsätt jag någonsin har stött på.

Avslutning

Hur vattenmelonerna lyckats vinna kampen om ”humanism” (genom att explicit prata om befolkningsreduktion och att människor är idioter) är egentligen helt oförklarligt. Kanske har det att göra med en sorts liberal walk over, att liberalerna aldrig tog miljöfrågan riktigt på allvar. Men som vi ser kommer socialismen, våldet och tvånget alltid tillbaka i nya skepnader och med nya argument, för att styra och ta kontroll över våra liv.

Socialismen var attraktiv för många i början eftersom den utlovade exempellösa rikedomar, välstånd och välmående till alla, om bara den hatade privata egendomen avskaffades. När detta sedan motbevisats grundligt, speciellt av Mises och Böhm-Bawerk, bytte socialisterna taktik. Det verkar som att socialisterna äntligen accepterat detta. Men nu hävdar de istället att nej, visst, vi kommer inte bli rikare. Tvärtom kommer vi att bli mycket fattigare, men det det är så det måste vara för annars kommer jorden gå under!

Således sällar sig domedagssocialisterna (vilket är en passande term av mer än en anledning) till samma skara som Nostradamus och andra domedagsprofeter som spår jordens nära förestående undergång (och dessa har det aldrig rådit brist på, se Rothbard). Men det finns faktiskt en sak jag kan hålla med om. Om vi skulle ta domedagssocialisternas råd på allvar och applicera deras medicin, då är det tveksamt om jorden överlever.

Det har varit ett stort misstag att inte ta miljöfrågan på tillräckligt stort allvar, och det är på god tid att det ändras.

Kommentera på bloggen.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon