Jonatan Godtrogen: Kap. 12

Hals över huvud

Efter det omtumlande mötet vandrade Jonatan planlöst längs rader av tråkiga hus alltmedan gatorna blev allt tystare. Han upptäckte en grupp sjaskigt klädda människor som hade samlats framför tre höga hus med beteckningarna A, B och C. Hus A var tomt och i bedrövligt skick – murbruket höll på att släppa, fönstren var trasiga och de få kvarvarande fönsterglasen var täckta av smuts. Intill stod hus B, på vars trappa en grupp människor satt tätt tillsammans. Inifrån huset kunde Jonatan höra höga röster och av ljudet att döma pågick en faslig massa aktivitet på alla tre våningar. Tvätt hängde oordnat på pinnar som stack ut från varje öppet fönster och alla balkonger. Huset var så fullt av människor att det såg ut att spricka i sömmarna.

På andra sidan gatan stod hus C. Huset var fläckfritt, perfekt underhållet och, precis som hus A, tomt på folk. De nyputsade fönsterna gnistrade i den sjunkande solens sista strålar; den stuckaturbeklädda fasaden var slät och fin.

Medan Jonatan stod och tittade på husen kände han hur någon knackade honom på axeln. Då han vände sig om såg han en ung flicka med långt sandbrunt hår. Hennes ljusgrå kläder satt inget vidare och hon tycktes inte vidare söt så här vi första påseende, men Jonatan tyckte att hon såg pigg och snäll ut.

”Säg mig,” frågade hon med en vänlig, behaglig röst. ”Vet du var jag kan hitta en bostad att hyra?”

”Jag är ledsen,” sade Jonatan. ”Jag är inte härifrån. Varför prövar du inte med de här två tomma byggnaderna?”

”Det är lönlöst,” svarade hon mjukt.

”Varför då?” sade Jonatan. ”Jag tycker de ser tomma ut.”

”Det är de. Min familj bodde förut i hus A tills hyresregleringarna infördes.”

”Vad är hyresregleringar?” frågade Jonatan.

”Det är en lag som hindrar hyrorna från att gå upp.”

”Varför det?” fortsatte Jonatan.

”Åh, det är dum historia,” sade hon. ”För länge sedan då drömmaskinen kom förbi vårt kvarter klagade min pappa och några andra över att hyresvärdarna höjde hyran. Visst, kostnaderna steg och fler människor ville hyra, men min pappa sade att han inte tyckte att vi skulle betala högre hyror. Så hyresgästerna, eller jag skulle kanske säga de före detta hyresgästerna, krävde att Lordernas Råd förbjöd hyresvärdarna att höja hyrorna. Rådet gjorde just det och anställde ett gäng administratörer, inspektörer, domare och vakter som fick se till de nya reglerna följdes.”

”Blev hyresgästerna glada?”

”Visst, till en början. Min pappa kände sig säker när det gällde kostnaden för tak över huvudet. Men sedan slutade hyresvärdarna bygga nya lägenheter och slutade reparera de gamla.”

”Vad hände?”

”Kostnaderna fortsatte gå upp – reparatörer, bevakning, administration, el och gas, skatter och så vidare – men värdarna fick inte höja hyrorna för att täcka utgifterna. Så de tänkte, ’Varför bygga och laga bara för att förlora pengar?’”

”Gick även skatterna upp?” frågade Jonatan.

”Visst, för att bekosta genomförandet av den nya lagen. Budgeten och antalet anställda behövde växa,” sade flickan. ”Rådet beslutade om ett hyrestak, men aldrig om ett skattetak! Hur som, när reparationerna och underhållet upphörde så började alla hata hyresvärdarna.”

”Var de inte alltid hatade?”

”Nä, före hyresregleringarna fanns många lägenheter att välja mellan och hyresvärdarna var tvungna att vara trevliga mot oss för att vi skulle flytta in och sedan stanna. Vanligtvis var de vänliga och försökte göra fastigheterna attraktiva. Var värden otrevlig spred sig ryktet snabbt och folk undvek dem som de råttor de var. De trevliga hyresvärdarna belönades med en stadig ström av hyresgäster medan de otrevliga plågades av tomma lägenheter.”

”Vad var det som ändrades?”

”När hyresregleringarna infördes blev alla riktigt otrevliga,” sade hon med en desperat blick. ”De som var värst var de som klarade sig bäst.” Hon satte sig ner på trottoaren.

Medveten om att Jonatan stirrade på henne fortsatte hon med säker röst, ”Kostnaderna fortsatte öka men inte hyrorna. Till och med de bästa värdarna var tvungna att dra in på reparationerna. När byggnaderna blev obekväma eller farliga blev hyresgästerna arga och klagade hos inspektörerna. Inspektörerna gav hyresvärdarna dryga böter – åtminstone de värdar som inte mutade inspektörerna. Till slut gav ägaren till hus A, en hederlig hyresvärd, upp eftersom han inte hade råd med förlusterna och mutorna längre.”

”Lämnade han sitt eget hus?” stammade Jonatan.

”Jepp. Det händer ofta,” suckade hon. ”Kan du tänka dig att bara lämna något som det tagit ett helt liv att bygga? Ja, färre och färre lägenheter fanns tillgängliga men antalet hyresgäster fortsatte öka. Folk fick klämma in sig där de kunde. Till med otrevliga hyresvärdar, som ägaren till hus B, behövde inte oroa sig över lägenheter som stod tomma. Ryktet säger att han tar betalt under bordet bara för att flytta folk längre upp på väntelistan. De med tillräckligt med pengar klarar sig bra. Den otrevliga hyresvärden är en riktig bandit.”

”Hur är det med hus B?” sade Jonatan och ville vara hjälpsam. ”Kan det inte finnas någon öppning där?”

”Väntetiden är enorm. Du skulle ha sett bråket utanför då fru Pettersson gick bort – alla slogs och skrek åt varandra för att komma före i kön till hennes gamla lägenhet. Till slut var det lady Tweeds son som fick lägenheten – även om ingen kan minnas att han stod i kön den dagen. En gång försökte min familj dela en lägenhet med en annan familj, men inspektörerna sade att det var mot byggnadsförordningen.”

”Vad är byggnadsförordningen?” frågade Jonatan.

Den unga kvinnan suckade. ”Den började som ett antal säkerhetsregler, men lorderna använder den numera för att styra människors livsstil. Du vet, saker som rätt antal diskhoar och toaletter, rätt antal och rätt sorts människor, rätt utrymme.” Med ett spår av sarkasm tillade hon, ”Så vi slutade på gatan där ingenting överensstämmer med byggnadsförordningen – ingen diskho, ingen spis eller toalett, inget privatliv och alldeles för mycket utrymme.”

Jonatan blev deprimerad då han tänkte på hennes situation. Sedan mindes han det tredje huset – det som verkade nybyggt och dessutom obebott. Det var den uppenbara lösningen på hennes problem. ”Varför flyttar du inte in i hus C, där på andra sidan gatan?”

Hon skrattade bittert. ”Det skulle vara ett brott mod detaljplanen.”

”Detaljplanen?” upprepade han. Förstummad lutade sig Jonatan tillbaka på trottoaren där han satt och skakade oförstående på huvudet.

”Den reglerar fastigheternas placering. Detaljplanen fungerar såhär,” sade hon och använde en pinne för att rita en karta i smutsen. ”Rådet drar en linje på en av sina stadskartor. Människor tillåts sova på ena sidan av linjen om natten, men de måste arbeta på den andra sidan under dagen. Hus B är på sovsidan av linjen och hus C är på arbetssidan? Arbetsfastigheter placeras vanligen i andra ändan av staden från sovfastigheterna sett så att alla får långa resor varje morgon och kväll. De säger att långa avstånd är bra för konditionen och försäljningen av vagnar.”

Jonatan stirrade med förundran på den överfulla bostadsfastigheten framför honom, inklämd mellan två tomma byggnader och med gatan full av hemlösa. ”Vad skall du göra?” frågade han deltagande.

”Vi tar en dag i taget. Min pappa vill att jag skall följa med honom i morgon på en gala anordnad av lady Tweed anordnar för de hemlösa. Galan kallas ’Tummen Upp Partiet’. Tweed har lovat att få oss på gott humör med lekar och gratis lunch.”

”Vad generöst” anmärkte Jonatan torrt. Han kom ihåg konversationen han haft med lady Tweed. ”Kanske låter hon dig bo i hennes hus tills du hittat något eget.”

”Pappa vågade faktiskt fråga henne det en gång, framför allt eftersom det var Tweed som fick rådet att införa hyresregleringarna. Lady Tweed svarade min pappa, ’Men det skulle ju vara välgörenhet! Välgörenhet är kränkande!’ Hon förklarade för honom hur mycket mer respektabelt det är att kräva en lägenhet av skattebetalarna. Hon sade åt honom att vara tålmodig och att hon skulle se till att rådet ordnade allt.”

Den unga kvinnan log åt Jonatan och frågade, ”Förresten, jag kallas Annie. Vill du göra oss sällskap till Tweeds gratislunch i morgon?”

Jonatan rodnade. Kanske skulle han kunna lära sig att tycka om den här ön ändå. ”Visst, jag följer gärna med. Jo, jag heter Jonatan.”

Annie hoppade upp leende. ”Då så, Jonatan, vi syns här imorgon – samma tid.”

Kommentera på bloggen

Dela för frihetens skull