Vad ruttna hus och Keynes har gemensamt

Ytterligare en vecka i Madrid avklarad. Jag lyckades dock enbart att närvara på en lektion denna vecka, David Howdens klass i finansiell ekonomi på torsdagen, eftersom större delen av veckan gick åt att fixa presentationer och uppsatser.

Måste säga att Howdens klass har tagit sig efter en rätt tung början. Dagens lektion handlade om de olika typer av handlingar människor kan genomföra. Howden delar in handlingar i tre kategorier: konsumtionshandlingar, produktiva handlingar, och byteshandlingar. Vidare kopplar han dessa tre handlingar till varsin varukategori: konsumtionsvaror, kapitalvaror, och bytesvaror (hur de hör ihop bör vara uppenbart). Detta är grovt sett samma indelning som Ludwig von Mises gör i Theory of Money and Credit gör, och som ”uppfanns” av Carl Kneis. Detta kanske inte låter jättespännande eller orgasmiskt, och visst, jag kan hålla med om att det inte låter som att det var det. Men jag tyckte iaf att det var oerhört intressant och lektionen har gett mig en djupare förståelse för produktionsprocessen.

Hursomhelt, rätt så snart gled lektionen dock in på husbubblan, i Spanien och i USA. Howden berättade en historia om en stad i södra Spanien som under boomen hade bestämt sig för att satsa enormt mycket på bostäder. Alla städer i Spanien har egentligen en Plaza Mayor, som är ett rektangulärt torg, omgiven av 3-4 våningar höga hus. I denna stad hade man tänkt ha ett sådant torg, med lyxaffärer på bottenvåningen, och lyxlägenheter ovanpå. Dock hann man bara bygga klart ena sidan helt, andra sidan halvt, och de två resterande sidorna bestod bara av betong.

Lägenheterna var helt osålda, och Howdens kamrat kunde inte förstå varför ingen köpte dem. De borde ju vara ett klipp för förr eller senare vänder det och då jäklar kommer det att vara värt något. Howdens argument var dock att det faktum att ingen köper lägenheterna visar att marknadspriset är för högt.

Howden började då berätta om hussituationen i Detroit. Tydligen innebär skattesystemet i USA att man måste betala säg 3000 dollar om året om man äger ett hus. Dessa hus har idag ett marknadspris på 0 kronor. Det vill säga, husen ges bort, gratis, bara man är beredd att betala 3000 dollar om året i fastighetsskatt, och det är ändå inte tillräckligt för att rensa marknaden! Detta känns som något som endast staten kan lyckas med. Och visst är det fantastiskt!

Men vad har detta med ruttna hus och Keynes att göra?

Jo, exemplen fortsatte. Seattle kallas regnets huvudstad, och detta anses bland annat vara en orsak till att den ytterst deprimerande, men i min mening fantastiska (kalla det nostalgi), grungemusiken, uppstod där. Det regnar tydligen 6 månader om året , och det är en väldigt fuktig stad. När man bygger hus i fuktiga områden måste man installera husen med en apparat som avfuktar huset (husägare, vänligen rätta mig om detta är fel), annars får man först problem med mögel och sedan ruttnar huset innifrån och blir helt oanvändbart.

I Seattle har man tydligen byggt en mängd hus, som ingen villa köpa eller bo i. Dessa hus behöver en avfuktare, men eftersom ingen vill köpa dem för att bo i dem är det heller ingen som vill investera i en avfuktare, och således står nu husen bara där och ruttnar långsamt. Den livstid de väntas ha utan en avfuktare är blotta 5 år.

I svaret på frågen om glaset är halvfullt eller halvtomt ser vi en skillnad mellan Keynesianer och Österrikare.

Österrikaren ser på glaset som helt tomt (en optimistisk österrikare [och det är svårt att vara i dessa dagar] kanske ser det som halvtomt), och vrider sig i smärta när han ser ett sådant klockrent exempel på en felinvestering. Det är exakt sådana här saker som händer i en boom-bust cykel, förklarad på österrikiska.

Keynesianen å andra sidan ser på glaset som helfullt för detta är ju helt fantastiskt! Här har det först spenderats tonvis med pengar på något som måste rivas inom 5 år! Tänka sig vilken fantastisk boost det kommer att ge ekonomin om 5 år när husen måste rivas för att göra utrymme för något nytt! Hallejuah! Fukt-multiplikatoreffekten to the rescue!

Jag har sagt det förut, men ur en synvinkel måste vi vara tacksamma för att vi har en motståndare som Keynesianismen. Jag tror att det är lite samma känsla som alla humorförfattare hade när George Bush Jr. vann presidentvalet. En sorts upprymdhet över att det fanns oerhörda mängder roligt material att hämta här, till väldigt låg kostnad.

Precis på detta sätt är det med Keynesianismen. Skämten skriver ju liksom sig själva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *