Är insiderhandel verkligen ett brott?

En stor nyhet denna vecka var att miljardären Raj Rajaratnam dömdes till 11 års fängelse för bedrägeri med värdepapper och insiderhandel. Rajaratnam, som grundade hedgefonden Galleon Group, var god för ungefär $1,8 miljarder år 2009. Hans dom har uppmuntrat alla de som tycker att FBI borde ta i med hårdhandskarna mot ”insiderhandel” och visa de feta krösusarna på Wall Street att de inte står över lagen.

Även om allmänheten generellt sett älskar när en hänsynslös och girig finansiell Titan faller (det var ju därför som Oliver Stones film Wall Street blev en så stor hit), har ekonomer i flera decennier argumenterat för att ”insiderhandel” faktiskt kan vara något positivt. I praktiken kan staten använda detta löst definierade ”brott” som ursäkt för att jaga vilken framgångsrik aktiehandlare som helst. I ett fritt samhälle skulle det inte finnas några lagar mot så kallade insideraffärer.

Fallet med Rajaratnam

Att påstå att ”insiderhandel” inte är brottsligt, och att de lagar som finns mot detta bara ger staten befogenheter att störa en ekonomiskt gynnsam aktivitet, är inte samma sak som att hävda att just Rajaratnam är ett oskyldigt offer. I själva verket skulle många av de insideraffärer som chockat allmänheten förmodligen också vara brottsliga på en verkligt fri marknad.

Som exempel kan tas att Rajat Gupta, en styrelseledamot för Goldman Sachs, berättade för Rajaratnam år 2008 att Warren Buffet var på väg att investera 5 miljarder dollar i Goldman. Rajaratnam köpte aktier för miljontals dollar innan marknaden stängde och tjänade storkovan när aktien rusade dagen därpå, då nyheten om Buffets investering blev allmänt känd. Efter ett styrelsemöte senare under året berättade Gupta för Rajaratnam att Goldmans årsredovisning skulle komma att redovisa ett resultat som låg långt under marknadens förväntningar. Rajaratnam dumpade aktien innan rapporten blev offentlig.

Denna typ av verksamhet – för att inte tala om de inbrott som Charlie Sheens karaktär utförs åt Gordon Gekko i filmen Wall Street – skulle förmodligen vara kriminella även i en laissez-faire-värld. När aktieägarna i ett aktiebolag utser styrelseledamöter skulle de förmodligen inkludera sekretessklausuler i deras avtal som förbjuder denna typ av beteende. Samma sak skulle gälla för en advokatbyrå; det är inte bra för affärerna om kunderna vet att deras advokater närsomhelst kan ringa till sina kompisar på börsen och berätta om ett känsligt fall som de jobbar med. Advokatbyråer skulle därför insistera på att deras anställda skrev på kontrakt som förbjuder detta.

Vi vill att folk ska dra nytta av unik kunskap

För att förstå de sociala fördelarna med insiderhandel måste vi först inse att aktiekurser betyder något. De återspeglar verkliga fakta om världen, såsom tillgångar och skulder i ett visst företag samt hur pass effektivt den nuvarande ledningen använder företagets resurser för att tillfredsställa kunderna.

I allmänhet utgör spekulanter en samhällsnytta när de tjänar pengar. Genom att köpa billigt och sälja dyrt (eller genom blankning) driver spekulanterna snabbt upp priset på aktiekurser och gör dem därmed mindre labila än vad de annars hade varit.

Sett ur det perspektivet kan vi se det absurda i det allmänna fördömandet av ”insiderhandel”. Det finns en mängd litteratur om den ekonomiska analysen av denna verksamhet, och ekonomen Alex Padillas avhandling från 2003 försvarar den ur ett österrikiskt perspektiv. Kort sagt är insiderhandel fördelaktigt eftersom det leder till att marknadspriserna snabbare hamnar där de borde vara. De som tjänar på sin ”insider-kunskap” delar faktiskt med sig av denna med omvärlden genom sina köp och försäljningar.

Insiderhandel: Vem är offret?

Vi konstaterade tidigare att själva införskaffandet av information på olagliga sätt mycket riktigt drabbar vissa personer negativt. Men det hysch-hysch som ”insideraffärer” bygger på antyder på något sätt att om en person tjänar pengar på sin kunskap så måste han eller hon ha lurat allmänheten.

Denna analys håller dock inte, vilket Murray Rothbard har visat. Antag till exempel att en aktiemäklare sitter i baren och råkar höra en VD diskutera några goda nyheter om hans företag Acme AB. Aktiemäklaren rusar iväg och köper 1000 aktier i företaget, som för närvarande kostar 100 kronor styck. När företaget presenterar de nyheter som VD:n nämnde hoppar aktiekursen upp till 150 kronor, och näringsidkaren säljer sin andel och kammar hem en skön vinst på 50,000. Vem är det förmodade offret i allt detta? Vem blev av med dessa 50,000 kronor?

I ett fritt samhälle skulle det inte finnas några lagar mot så kallade insideraffärer.

Pengarna togs inte från de människor som sålde aktierna till näringsidkaren. De försökte ju sälja sin andel i vilket fall som helst och skulle ha sålt den till någon annan istället om den här aktiemäklaren inte hade gett sig in på marknaden. Faktum är att aktiemäklarens plötsliga efterfrågan kan ha drivit upp priset på dessa 1.000 aktier till det nuvarande priset på 100 kronor, vilket kan ha varit högre än det annars hade varit. Om aktiemäklaren inte hade gett sig in på marknaden hade de människor som försökte sälja sin andel ha varit tvungna att nöja sig med, säg, 99 kronor per aktie i stället för de 100 kronor som de nu fick. Därmed kan vi se att de människor som sålde sina aktier i företaget inte drabbades negativt av aktiemäklarens handlingar, och det kan till och med ha gynnat dem.

Samma sak gäller förstås de som behöll sina aktier i företaget – de påverkades inte heller negativt av aktiemäklarens insiderköp, eftersom de tjänade minst lika mycket om inte mer när företaget presenterade sina goda nyheter.

De enda som förlorade på affären var de som försökte köpa aktier precis samtidigt som aktiemäklaren gjorde det, innan nyheten blev offentlig. Genom att förvärva 1.000 aktier (tillfälligt), minskade aktiemäklaren antingen antalet Acme-aktier som de andra köparna förvärvade, eller så blev de tvungna att betala lite mer för aktierna än vad de annars skulle ha gjort. När nyheten blev offentlig och aktiekursen steg, innebar detta att denna grupp gjorde en lite mindre total vinst än vad de annars skulle ha gjort.

När vi väl belyser frågan på det här sättet kan vi konstatera att aktiemäklaren inte har begått någon hemsk handling. Han har inte lurat ”allmänheten”; han använde bara sin kunskap till att norpa några av de potentiella vinster som annars hade tillfallit den lilla grupp andra investerare som råkade investera i företaget alldeles innan pressmeddelandet.

Det tål att upprepas: aktiespekulation är inte ett nollsummespel. Även om vi kan kolla på en specifik transaktion och peka ut ”vinnare” och ”förlorare” så leder spekulanternas närvaro till att förbättra verksamheten på aktiemarknaden. Till exempel blir finansmarknaderna mer flexibla när det finns rika spekulanter som snabbt kastar sig över minsta lilla misstag i prissättningen. Om en institutionell investerare (t.ex. en pensionsfond) plötsligt behöver likvidera en del av sina tillgångar och därmed dumpa sitt innehav, kommer spekulanter att svepa in och på så sätt se till så att försäljningspriset inte faller alltför lågt. Detta gynnar både pensionsfonden och aktiemarknaden i allmänhet.

Lagar mot insiderhandel ger godtycklig makt åt staten

Ingrepp mot insiderhandel är skadliga eftersom de kuvar kultiveringen av spetskunskap och spekulativa korrigeringar av marknadspriser. Utöver att förhindra denna ekonomiska effektivitet, är lagarna mot insiderhandel även lömska på grund av den godtyckliga makt de ger åt statliga tjänstemän.

I fallet med Rajaratnam förlitade sig åklagarna för första gången nästan uteslutande på avlyssning för att bevisa anklagelserna om insiderhandel. Juridiska experter förutspår att staten i allt större grad kommer utöka sin avlyssning av finansvärlden som ett resultat av denna ”framgång”.

Murray Rothbard argumenterade för att varje företag på börsen tekniskt sett ägnar sig åt ”insiderhandel”. Hur skulle de trots allt kunna tjäna pengar om de enbart förlitade sig på information som fanns tillgänglig för allmänheten? Sålunda har staten den lagstadgade rätten att trakassera och till och med stänga ute praktiskt taget vem som helst i finanssektorn som de inte gillar. I Making Economic Sense förklarade Rothbard:

Det finns en annan viktig aspekt av den nuvarande attacken mot Wall Street. Yttrandefriheten och rätten till privatliv, två synnerligen högt värderade rättigheter, har försvunnit. Folk på Wall Street är bokstavligt talat rädda för att prata med varandra, för ifall de, efter några martinis, råkar avslöja att ”det ser ut som om XYZ kommer att slås ihop”, eller till och med, ”ABC lanserar snart en ny, cool produkt,” så riskerar de mycket väl åtal, höga böter och fängelse. Vad har alla anhängare av yttrandefrihet att säga om detta?

Och naturligtvis är det bokstavligt talat omöjligt att utrota insiderhandel, eller att hindra börsmäklare från att prata med varandra, precis som att till och med Sovjetunionen, med alla sina statliga superkrafter, inte lyckades utrota oliktänkande eller den ”svarta” (fria) marknaden. Och förbudet mot insiderhandel […] ger staten en jaktlicens för att jaga efter de personer eller företag som inte har tillräckligt stor politisk makt i den finans-politiska kampen som pågår inom makteliten. Det är ingen tillfällighet att de insideråtal som väcks riktas mot de personer inom finansvärlden som inte längre har kvar sin politiska makt.

Som ett sista exempel på hur godtycklig och icke-kriminell ”insiderhandel” egentligen är, ponera följande scenario: antag att någon har planerat att köpa aktier i Acme AB, men precis innan han gör det får han nys om att företagets delårsrapport kommer redovisa en förlust. Mot bakgrund av denna information (som ännu inte var offentlig) avstod personen istället från att genomföra det planerade köpet. Borde han i sådana fall åtalas för insider-icke-handel?

Slutsats

Raj Rajaratnam (och kanske framförallt några av hans medarbetare) kan mycket väl ha brutit mot avtalsförpliktelser gentemot sina kunder. I den mån detta är sant kan en del av deras verksamhet ha varit olaglig även på en verkligt fri marknad.

I allmänhet är dock ”insiderhandel” inte något brott, eftersom det är omöjligt att definiera begreppet på ett sätt som inte förbjuder legitim, spekulativ efterforskning och handel. I praktiken får staten genom dessa lagar ett mycket trubbigt vapen som kan användas för att jaga efter vilka lönsamma företag som helst.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.