Vecka 8 i Madrid

Även denna var en oerhört givande vecka. Dock börjar stressen att producera uppsatser och studera inför proven att göra sig påmind. Att nämnas är att det var bra länge sedan jag studerade så jag hade lite glömt hur den känslan var. Detta år är det dock bara 2 examen, i Introduktion till den Österrikiska skolan och till finansiell ekonomi. Däremot är vi tvungna att skriva 5-6 stycken uppsatser/presentationer till årets slut, vilket är betydligt mer krävande än att bara plugga.

Nåväl, Bagus klass på måndagen gick ut på att dissekera Hayeks metodologi och socialistiska kunskapsproblem. Det var en mycket underhållande lektion, och samma dag som jag kom tillbaka från skolan skrev jag en uppsats om detta som finns att läsa här.

På tisdagen hade vi en underbart underhållande lektion i ekonomisk historia med Maria Blanco som hanterade det hittills mest underhållande kapitlet i Rothbards bok om den ekonomiska historian. Kapitlet hade dock nästintill inget alls att göra med ekonomi eller ekonomisk historia, men Rothbard skrev oerhört underhållande om de ”kommunistiska” religiösa samhällen som uppstod i Tyskland under denna tidsperiod. Detta kapitel finns att läsa här, och det rekommenderas varmt.

De Sotos klass samma dag handlade om Popper och positivism, vilket passade bra med tanke på Bagus klass på måndagen, som hanterade Hayeks popperianska influenser. En av de Sotos grundläggande argument var att Poppers (påstått) vetenskapliga påstående om att något måste vara falsifierbart för att kunna kallas vetenskap i sig själv inte var falsifierbart. Det var således inte ett vetenskapligt påstående!

Onsdagens klass med Gabriel Calzada, om ekonomi och miljö, var också oerhört underhållande. Artikeln som diskuterades denna gång var The Club of Romes The Limits To Growth som diskuterade befolkningsfrågan och som menade att mänskligheten skulle gå under på grund av befolkningsökningen. Och om vi inte stoppade folks rätt att föröka sig innan 1985 skulle hela världen kollapsa innan 2100, osv. Vi spenderade första halvan av lektionen till att kritisera detta, och sen andra halvan till att ta upp den alternativa synen, främst förespråkad av Julian Simon som skrivit ”The Ultimate Resource”. Jag planerar att skriva en artikel om detta så ni får hålla till godo tills dess.

En anekdot som Calzada berättade var iaf att Simon hade slagit vad med författaren av boken The Population Bomb, Paul Ehrlich. Ehrlich tes gick kort ut på att våra resurser skulle bli knappare och knappare, och mer och mer kapital skulle spenderas åt att komma åt dem, vilket till slut skulle leda till att hela kapitalstrukturen, hela ekonomin, föll samman, med mass-svält och andra domedagsscenarion som följd. Simon menade dock att detta var fel och slog vad med Ehrich. Vadet gick ut på att om Ehrlich hade rätt så skulle resurser öka i pris då de blev knappare. Simon sa till Ehrlich att han fick välja ut fem råvaror, och sen skulle de vänta 10 år och se hur priset hade utvecklat sig. Ehrlich accepterade vadet och valde ut fem råvaror.

10 år senare visade det sig att samtliga råvaror hade sjunkit i pris, även om man inte tog hänsyn till inflationen! Ehrlich hade således fel, och Simon frågade honom om han inte kunde publicera en artikel i en vetenskaplig tidning där han förklarade att han hade fel. Ehrlich sade att, nej, det tänkte han inte göra, och att han fortfarande trodde på sin teori. Simon erbjöd då Ehrlich ett ytterligare vad, men Ehrlich tackade, så klart, nej.

Torsdagens lektion i finansiell ekonomi var den första lektionen i det som Howden kallar ”det nya ramverket”. När vi nu spenderat ett antal lektioner åt att förstå och såga de två rådande finansiella modellerna skall vi nu försöka bygga upp en ny grund, baserad på österrikiska principer. Denna lektion började väldigt filosofiskt med att diskutera information, kunskap, logik, rationalitet, minne, sinne, etc. och jag hade stort nöje av den även om det just nu är svårt att se exakt hur denna djupt filosofiska nivå ska leda till ett nytt ramverk för finansiell ekonomi.

Denna lektion var det vissa saker jag inte höll med Howden om, och en lång diskussion utbröt i slutet av klassen om hur han använde ordet logik. Enlight Howedn är logik lik information, och den finns ”externt” från oss, ex. i form av Pythagoras sats. Från logik härleder han rationalitet, och menar att rationalitet är att använda de medel man har enligt den kunskap man har för att uppnå de mål man har. Således menar han att man aldrig kan agera irrationelt (vilket är i linje med Mises), men att man kan agera ”ologiskt”.

Han tog ett exempel att om man är i en stad och ska gå från A till B, och kan välja att gå vägen som motsvarar den ”rätvinkliga triangeln” eller ”hypotenusan”, så borde man välja ”hypotenusan” eftersom den är kortast. Om man inte väljer hypotenusan, för att man inte känner till Pythagoras sats, menade han att man agerat ologiskt men rationellt.

Det var flera som inte höll med om detta, och jag själv tvivlar på att ordet logik kan appliceras på handlingar. Vi diskuterade ord som ”suitability” eller ”incorrect/correct” istället för ”ologiskt”. Vi lyckades dock inte enas om något, så diskussionen får väl antas vara misslyckad.

Efter Howdens lektion skulle vi ha en lektion med de Soto men den byttes hastigt ut mot en föreläsning om den nuvarande bankkrisen presenterade av programmets andra huvudman, Migual Alonso. Det var en givande föreläsning och den första gången jag bekantades med Garrisons grafer över exakt vad som händer i konjnkturcykeln.

13 kommentarer till ”Vecka 8 i Madrid

  • Popper var en av positivismens viktigaste kritiker. Popper har aldrig påstått att hans falsifierbarhetskrav är ett vetenskapligt påstående. De Sotos grundläggande argument visar bristande förtrogenhet med Poppers vetenskapsteori.

    • Vi får hålla dörren öppen för att jag missuppfattat också, då min spanska är högst bristfällig. De Soto talade även om att det fanns Popper 1, 2 och 3, så det är högst sannolikt att en del av hans poäng kan ha försvunnit lite i översättningen.

      Kan du utveckla Poppers resonemang? Skulle vara intressant att veta.

  • Popper kritiserar bl.a. det grundläggande positivistiska kravet att vetenskapen skall vara verifierbar och ställer mot det upp sitt krav på att vetenskapen skall vara falsifierbar. Det betyder att vetenskapliga satser skall kunna prövas med erfarenhetens hjälp med hjälp av förutsägelser av enskilda händelser. Popper visar att med hjälp av sådan prövning kan man visa att en teori är falsk och behöver revideras, däremot inte att en teori är sann. Denna insikt om vetenskapen inte består av bevisade sanningar, utan av felbar hypoteser är ett stort framsteg som jag tror att anhängare till von Mises borde syssla med på ett mycket allvarligare sätt än man hittills har gjort. Jag tror att deras teorier därmed skulle kunna förbättras.

    Vad gäller den populära missuppfattningen om Poppers falsifierbarhetskriterium, så hänvisar jag till Poppers argumentation i The Logic of Scientific Discovery, där det klart framgår att filosofiska och vetenskapsteoretiska satser inte är vetenskapliga eller empiriskt prövbara, men trots det kan diskuteras på ett förnuftig sätt. Att införa Popper 1, 2 och 3 kastar inget ljus i denna fråga, eftersom Popper inte har ändrat sin uppfattning i denna fråga efter publikationen av The Logic of Scientific Discovery.

  • Intressant svar, tack för upplysningen.

    Har dock lite frågor (ber om ursäkt om jag nu ”utser” dig till expert på Popper, men är ärligt intresserad av att fylla detta kunskapshål):
    För det fösta, vad är hans inställning till epistemologi? Är inte påståendet i sig ett epistemologiskt påstående, och om det inte kan falsifieras, hur kan det då ligga till grund för en teori om kunskap?

    Menar Popper att epistemologi inte är en vetenskap?

    Om Poppers påstående inte är vetenskapligt, vad kan det då säga oss om verkligheten?

    Hur skulle han ställa sig till Mises aprioristiska handlingsaxiom? Som jag förstått det skulle han inte kalla praxeologi för en vetenskap eftersom handlingsaxiomet är sant apriori, och inte kan falsifieras i ”verkligheten”.

  • Kunskapsteori och vetenskapsteori handlar om vetenskap och är därmed en nivå högre en vetenskap (om man så vill är de ”metavetenskapliga”). De innehåller ett viktigt normativt element och är därmed inte rent beskrivande, som vanliga vetenskapliga teorier: Vetenskapliga teorier bör vara falsifierbara.

    Jag tror inte Popper har diskuterat von Mises aprioristiska handlingsaxiom. Själv misstänker jag att det rör sig om en mycket allmän hypotes om mänskligt handlande som i princip skall uppfattas som felbar (falsifierbar). Att se den på det sätt har fördelar jämfört med alla de problem som den aprioristiska uppfattningen för till.

  • Detta sade Mises tydligen själv om Poppers teori:
    ”a theory or hypothesis is unscientific if it cannot be refuted by experience. Consequently, all a priori theories, including mathematics and praxeology are unscientific. This is merely a verbal quibble.”

  • De flesta moderna filosofer som sysslar med matematikens filosofi är överens om att matematiska satser inte kan vederläggas av erfarenheten. Ett intressant undantag är Imre Lakatos som i sin bok ”Proofs and refutations” argumenterar för att det något som påminner om empirisk prövning och falsifikation spelar en viktig roll i matematikens utveckling.
    Vad gäller apriorismens problem hänvisar jag till den moderna kunskapsteoretiska diskussionen. En intressant introduktion är Alan Musgraves bok ”Common sense, science, and scepticism”.

    • Ok, an sa lange haller jag nog med Mises har, att det mest verkar vara ”merely a verbal quibble”. Om man endast vill kalla vetenskap det som foljer Poppers pastaende och allt annat, ex. matematik, praxeologi, epistemologi etc. for ”metavetenskap”, sa ar det val ok, men ar det relevant? Det relevanta borde val vara att stalla sig fragan om ngt ger oss sanning eller inte (vilket val ar vad vetenskapen soker efter). Och som sadant spelar det ingen roll om vi kallar praxeologi metavetenskap eller vetenskap. Det viktiga ar, kan den ge oss sanning?

      Om svaret ar pa den fragan ar nej ter det sig, iaf for mig, som att Poppers egna pastande, som inte kan falsifieras empiriskt, ar ett pastaende som inte heller ger oss en sanning. Vad ar da relevansen med pastaendet?

      Om svarat pa den fragan ar ja, har jag inget direkt att invanda, men ser inte hur det okar var forstaelse.

  • Jag tror det är bra att poängtera några saker här.

    1) Mises ifrågasätter inte nödvändigtvis Poppers vetenskapsfilosofi svepande överlag, och såg det som något som mycket väl kunde stämma för naturvetenskapen. Skillnaden mellan Mises och Popper baseras egentligen på att Popper ansåg att all vetenskap hade en metod, medan Mises menade att samhällsvetenskapen, med fokus på ekonomin hade en annan metod än naturvetenskapen. Detta är inte heller en specifikt Misesiansk metod utan snarare den metod alla stora ekonomer faktiskt följde fram till positivismens intåg i ekonomin och som Mises analyserade och sammanställde (Jag skulle nog kalla neoklassisk teori för positivistisk snarare än popperiansk i praktiken).

    2) I den ekonomiska vetenskapen så är sanningen hos en ekonomisk teori inte identisk med den empiriska tillämpbarheten, detta eftersom ekonomisk vetenskap är a priori. På samma sätt som sanningen ”5+12=17” är sann, men inte nödvändigtvis empiriskt tillämplig om inga mängder av objekt existerar där denna matematiska proposition kan tillämpas, så kan vi säga många sanna saker om statiska ekonomiska tillstånd även om antagandena bakom dessa generellt inte är tillämpliga på vår egen verklighet. Dessa utgör då enkla redskap vi kan börja vår analys utifrån för att se vad som händer och analysera hur detta fungerar när vi börjar öka realismen i våra antaganden.

    3) En ekonomisk teori kan visas falsk om deduktionen den bygger på innehåller logiska fel. Den kan visas otillämplig om antagandena den bygger på är orealistiska. Österrikisk ekonomisk teori är relevant för verkligheten eftersom antagandena den bygger på är realistiska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *