Kenyas svarta marknader, del 3: Alexis de Tocqueville i Nakuru

Detta är den tredje av sju artiklar i reportageserien om köpmännen på den svarta marknaden i Kenya.

I morse rusade jag och Becky ut på gatan och jagade efter sopbilen (den ägdes inte av kommunen såvitt jag kunde se – mer om det privata tillhandahållandet av offentliga varor senare). Lastbilen var en ombyggd dumper, och de tidigare ägarnas slogan satt fortfarande kvar på sidan. Med famnen full av sopor sprang vi efter och ropade åt föraren och männen som satt på lastbilsflaket att ta våra påsar.

Föraren stannade inte, och en av männen lutade sig tillbaka, tittade tveksamt på oss och ropade ”Har du betalat din räkning?” Den alltid lika kvicktänkta Becky ropade namnet på vår hyresvärd (en mystisk figur som bara går under namnet ”Pappa”). Männen lutade sig framåt och nickade erkännande, men föraren rullade på. Medan lastbilen fortfarande körde turades vi om att slänga upp våra sopor till männen på flaket.

Vi vinkade till oss en knökfull Matatu och hoppade in. Det är tradition här att döpa de minibussar som körs på den informella transportmarknaden, och namnen står skrivna i versaler längst upp på vindrutan. Jag har sett ”Coolio” – komplett med en blå siluett av den berömde rapparen – och ”Guds kärlek”, för att bara ge några exempel. Dagens var dock min absoluta favorit: ”Wikileaks”.

För några minuter sedan kom jag från ett möte som hölls av ”Nakurus lokala stadsforum” – en civil samhällskommitté. Jag antar att det kan låta som en oxymoron, men en ”kommitté” behöver inte betyda PowerPoints och pensionerade byråkrater.

Proudhon skrev: ”Frigör dig genom att multiplicera dina förgreningar.” Kenyaner har fortfarande en lång kamp framför sig innan de kan uppnå politisk frihet, men deras civilsamhälle är starkt och blomstrar.

Varje representant på kommitén för talan åt ett visst marknadssegment och arbetar och bor tillsammans med de medlemmar som har valt honom eller henne. Kommittén är det stora paraply under vilket många livskraftiga föreningar här i Nakuru kan samordna sig på ett bättre sätt.

De talade länge om problemen i Nakuru: miljöförstöring, fattigdom, korruption. Det som framförallt märktes var att ingen föreslog att man borde förlita sig på den kenyanska staten för att lösa dessa problem. Tvärtom ägnades en stor del av mötet åt att diskutera alla nackdelar med politik. ”Vi måste förstå kommunerna. Vi måste veta hur de fungerar och vem man ska prata med.” En grupp som företräder civilsamhället måste investera i kunskap om hur politiska nätverk fungerar; vem styr vad, och hur mycket behöver man sälja in sig hos dem.

Någon föreslog att man skulle lobba för en skattesänkning för Nakurus fattigaste invånare, speciellt eftersom bensinpriserna har stigit. Gruppen tycktes dock betrakta det som ett hopplöst fall. En man föreslog istället att ”vi bör hitta sätt att höja inkomsterna” genom ett ”kostnadseffektivt leverne”. Staten blidkas av högre intäkter, och folket kan leva ett bättre liv.

Så gör alla en djupdykning i den pool av lokal kunskap som innehas av medlemmarna i varje bransch:

”Det finns mycket spannmål som går till spillo på de centrala marknaderna. Jag ser det varje dag.”

”Jordbrukare och fåraherdar kan öka värdet på sina produkter genom att sälja dem i mindre, slutna förpackningar.”

”Vi kan försöka hitta ett sätt att förvara mat ovanpå handelsbåsens tak” för att underlätta när det blir kärvare tider.”

Varje medlem har en djup förankring i just sin bransch, och deras idéer formas av kunskapen om deras egna speciella roll i sammanhanget. Vissa områden i Nakuru är ganska förorenade, och medlemmarna föreslog att om man skulle kunna ta itu med ”miljöstyrning” (kommitténs ord, inte mina), borde man först ta reda på hur människor i förorenade områden redan bekämpar ”externa effekter” såsom dumpning och sanitet.

Gruppledaren var mycket noga med att påpeka detta budskap igen och igen: ”Vi måste hålla koll på våra respektive branscher och lära av andra.” Vikten av att experimentera och invånarnas förmåga att klara sin dagliga kamp fick inte gå förlorad.

Kommitténs angelägenhet om att hitta lösningar som byggde på invånarnas befintliga åtgärder framstod för mig som ett vackert exempel på nobelpristagaren Ronald Coases idéer. ”Lösningar” på miljöproblem som bygger på beskattning av förorenarna sträcker sig bara så långt som kunskapen hos myndigheternas byråkrater. Om folk redan har förhandlat fram eller bildat institutioner för att bekämpa föroreningar så kan hårdföra regleringar och skatter göra mer skada än nytta.

Adam Smiths berömda maxim om vad som händer när affärsmän träffas gäller dock tyvärr även här. Spänningar mellan deltagarna bubblar under ytan. Chefen för Nakurus Föratagarförening ledde diskussionen, men mötet hölls i KENSAVITs kontor (en organisation för informella handlare), och några av dess medlemmar har starka kopplingar till den stora svarta marknaden här.

De som är bekanta med idén om ”vinstmaximering” ur det statsvetenskapliga perspektivet – där affärsmän använder statens politik, ex. regleringar, för att gynna sig själva – lär inte bli förvånade över att höra att Nakurus Företagarförening försöker förbjuda informella handlare från Nakurus centrala affärsdistrikt. I nuläget har företagen dock större problem, vilket kräver samarbete.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *