Kenyas svarta marknader, del 2: Korruption och kommers

Detta är den andra av sju artiklar i reportageserien om handlarna på den svarta marknaden i Kenya.

Jag hade tänkt skriva en lång redogörelse om de fantastiska idéer som jag hittade i min medhavda bok på flygplanet: ”Linking the Formal and Informal Economy” av Elinor Ostrom. Men min ankomst visade sig bli mycket mer intensiv än jag hade väntat mig.

Jag tillbringade 16 timmar med att vänta på flygplatsen i London. En självupptagen brittisk kvinna satte sig på mitt huvud och skrek åt mig när jag försökte få mig en välbehövlig tupplur på en bänk. Jag var för trött för att protestera och avstod från att släppa lös amerikanen inom mig.

Jag var rejält förvirrad när jag landade i Kenya men lyckades ändå köpa mig en mobil (för bara $15!) – nästa steg var att försöka hitta igen Becky som är min vän och kontaktperson här. Både hennes taxi och sedan hennes ”Matatu” (informella buss) säckade ihop på vägen till flygplatsen. Jag hoppade därför in i en taxi och åkte ganska snabbt (140 km/h) in till centrala Nairobi. Taxichauffören var bullrig men vänlig. Vi lyssnade på Metallica och sörjde Amy Winehouse bortgång.

Polisen visiterade mig och Becky innan vi hoppade på en överfull Matatu som for fram längs den dåligt asfalterade vägen till Nakuru. Körfält och vägmärken betraktas mest som förslag här i Kenya: Matatu-förare är ivriga att transportera sina passagerare till deras destinationer så snabbt som möjligt så att de kan plocka upp nya betalande kunder. Resultatet blir något som liknar en taxiresa i New York fast på landsvägar och i en överfull minibuss från 80-talet. Vägen till Nairobi kantas av bilar och motorcyklar som fastnat i leran i vägrenen, eftersom fordonen är dåligt underhållna. Bilmekaniker arbetar ivrigt längs vägkanterna. Folk hittar andra metoder för att ta sig dit de vill.

Något som definitivt inte ses som blotta förslag är poliskontroller, vilket det kryllade av längs vägen mellan Nairobi och Nakuru. Polisen väljer ut bilar och viftar in dem åt sidan och blockerar ofta trafiken rent fysiskt. De kikar in genom fönstren och skriver frenetiskt i sina anteckningsblock. Becky hävdar att polisen i andra delar av landet avkräver mutor från Matatu-förare som bryter mot olika (och ibland nästan omöjliga) trafikföreskrifter.

Jag introducerades till Nakuru (staden där jag kommer bo) sittandes bak på en motorcykel (en ”Boda”). Jag greppade desperat tag i ryggstödet medan min ryggsäck gled omkring som en åsnas sadel där vi susade fram längs gatorna, kors och tvärs mellan den kaotiska flodvågen av cyklar, bilar, Matatus och pikki pikkis (motoriserade trehjulingar). Det var ett spännande och välkommet miljöbyte efter att ha suttit och väntat i 36 timmar i avgångshallarna på olika flygplatser. De olika kvarteren här kryllar av liv och verksamhet. Vid ett tillfälle körde vi fast i vägrenen, och jag kunde inte låta bli att skratta åt de tre män med käppar som höll på och mätte ut marken och hade sina måttband utsträckta över vägen som om det var en mållinje.

Framförallt är gästfriheten överväldigande. Inledningsvis var jag lite uppskrämd: alla stirrar på mzungun (utlänningen), särskilt om han är överbelastad med bagage och rullar förbi på en lerig motorcykel. Men när jag vandrade genom Nakuru, där jag bor, stannade folk mig på gatan för att säga ”Karibu Kenya!”, ”Välkommen till Nakuru, mzungu”. Små barn trängdes runt min ben och frågade ”Hur mår du? Hur mår du?”. ”Bra tack”, sa jag, generad av min bristande kunskap i kiswahili.

Överallt råder kommers, vilket mitt inre Deirdre McCloskey-fan njuter av. Föga förvånande följs ibland det varma välkomnande jag fick av erbjudanden om att köpa något, vad som helst. Och allt är verkligen till salu. Det är lätt att vilseledas av utseendet av Nakurus myllrande stadsdelar. De flesta byggnader, även mitt eget rum, är byggda av en blandning av plywood, plåt och tegelstenar. Många vägar är obelagda och beströdda med leriga gropar och skräp. Men i kiosker säljer folk mobiltelefoner och kända västerländska märkeskläder (invånarna här är väldigt fashionabla). Jag passerade även en butik som reparerar TV-spel och som bedriver sin verksamhet genom bara en lucka i väggen.

På eftermiddagen lyckades Becky charma till sig lite färsk tobak från en försäljare.Vi rökte det i rullade tidningsurklipp. Jag köpte en bok med grundläggande swahili.Jag träffade underbara människor som driver den kenyanska Riksalliansen för gatuförsäljare och informella handlare. Jag kommer att intervjua dem snart, liksom de näringsidkare runt om i Kenya som är medlemmar i deras nätverk. Dessa intervjuer är också vad mina framtida artiklar kommer handla om, istället för att vara i dagboksformat.

Nattmörkret här liknar inget annat. När elen och vattnet stängs av på kvällen – vilket tydligen är normen här – blir det som en signal för vänner och grannar att samlas för att dricka whisky och berätta historier med ficklampan som enda ljuskälla. Vi gick alla till en närliggande bar med strålkastare, och ibland stötte vi på personer som vandrade omkring i det becksvarta mörkret (jag har inte den minsta aning om hur de lyckas navigera utan ficklampa), eller en flock med morrande, skabbiga hundar. Jag drack några kalla ”Tuskers” (ett utsökt kenyanskt öl) och somnade i mitt rum på bakgården, till ljudet av ett häftigt kenyanskt ösregn som smattrade mot plåttaket.

På morgonen vaknade jag av att en kvinna sjöng vackert på swahili medan hon sopade marken på en intilliggande gård. En underbar start på vad jag hoppas blir en hektisk dag.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *