Jonatan Godtrogen: Kap. 7

Två djurparker

Medan Jonatan fortsatte sin väg funderade han över lagarna som rådde på den här hårt drabbade stackars ön. Inte gick väl människor med på att leva med en massa regler som gjorde dem olyckliga? Det måste bara finnas en förnuftig förklaring på problemet, en som han har bara inte hade upptäckt ännu. För ön verkade vara en väldigt trevlig plats att leva på. Landskapet grönskade och luften var mjuk och varm. Jonatan och saktade in på stegen och såg sig om. Ön borde vara rena paradiset, tänkte han och fortsatte sedan promenaden mot byn.

Plötsligt kom han fram till en sträcka där vägen på ömse sidor kantades av väldiga järnstängsel. Innanför stängslet till höger om honom fanns en mängd ovanliga djur av många olika storlekar och arter – tigrar, zebror, apor – fler än som kunde räknas. Bakom det motsatta stängslet, till vänster om honom, traskade ett dussintal män och kvinnor fram och tillbaka. De var alla klädda i likadana svart- och vitrandiga skjortor och byxor. Åsynen av de två grupperna mitt emot varandra på var sin sida om vägen var mycket egendomlig. Jonatan fick syn på en man i svart uniform som stod vakt framför en låst grind och snurrande på en kort batong. Han gick fram till mannen.

”Ursäkta, herrn”, sade Jonatan artigt. ”Men skulle ni kunna tänka er att berätta vad de här höga stängslen är bra för?”

Medan han fortsatte att snurra batongen utan det minsta avbrott i rytmen svarade vakten stolt: ”Stängslet på andra sidan vägen inhägnar vår djurpark.”
”Åhå”, sade Jonatan och stirrade på en grupp pälsklädda djur med gripsvansar som hoppade fram och tillbaka mellan väggarna i sin bur.

Vakten var van vid att spela guide åt traktens barn och fortsatte sin lilla föreläsning. ”Som du kan se har vi ett mycket stort urval olika djur i parken. Där borta”, sade han och pekade tvärs över vägen,” håller vi djur som kommer från hela världen. Inhägnaderna håller djuren säkert på plats så att vi kan studera dem. Främmande djur kan ju inte få lov att röra sig fritt och störa samhället med sitt obehärskade beteende. ”

”Tänka sig”, utbrast Jonatan. ”Det måste ha kostat dig en förmögenhet att fånga alla de här djuren, forsla hit dem från över hela jordklotet och sedan mata och sköta om dem.”

Vakten log åt Jonatan och skakade lätt på huvudet. ”Men snälla du, jag betalar väl inte själv för djurparken. Alla som bor här i staden betalar en djurparksskatt.”
”Alla?” upprepade Jonatan och rotade skuldmedvetet i sina tomma fickor.

”Nja, det finns ju en och annan som försöker smita undan sitt ansvar. Somliga motsträviga invånare hävdar att de inte är intresserade av att betala för en djurpark. Andra vägrar därför att de tycker att djur skall studeras i sina naturliga miljöer.”

Vakten vände sig om mot stängslet han stod framför och knackade med batongen på den tunga grinden av järn. ”Men när sådana invånare vägrar betala djurparksskatten, så tar vi dem ur sina naturliga miljöer och placerar dem här, i tryggt förvar bakom galler. Sedan kan man lättare studera så udda människor, samtidigt som de också är hindras från att röra sig fritt i samhället och störa andra med sitt obehärskade beteende.”

Jonatan trodde inte sina öron. När han jämförde de båda grupperna bakom gallerstängslen undrade Jonatan om han själv verkligen skulle vilja betala kostnaderna för de båda parkerna och vaktens lön. Hans grepp om järnstängerna hårdnade då han forskande såg på de svartvitrandiga fångarnas stolta ansikten. Sedan vände han sig om och studerade den återigen batongsnurrande vaktens arroganta min.

Efter att på nytt ha anträtt sin vandring vände sig Jonatan om och tittade på järnstängslen. Han undrade vilka det egentligen var som orsakade störst skada, människorna innanför eller människorna utanför stängslet.

Kommentera på bloggen