Kenyas svarta marknader, del 1: Varför jag bryr mig

Detta är den första av sju artiklar i reportageserien om köpmännen på den svarta marknaden i Kenya.

Lagos, Nigeria bygger människor hela samhällen som flyter omkring ute på träskmarker, medlar sina tvister i domstolar som är belägna på soptippar, och sammanträder för att diskutera regleringar och arbetsvillkor på arbetsplatsen. I FN skriver någon ett ”policydokument” som dikterar hur hundratusentals, till och med miljontals, människor i Lagos och andra delar av världen bör leva. Detta dokument når dock aldrig dessa invånare, och tur är väl det. Vem vill väl bli tillsagd att de inte kan uppnå sina mål utan ”hjälp” från en avlägsen, högavlönad rådgivare?

Jag tror att folk alltför ofta förälskar sig i storheter. I bistånds- och utvecklingsbranschen ödslar man litervis med bläck varje dag åt att tjafsa över vilken politik som bör bedrivas av stora institutioner som Världsbanken, IMF eller USA:s regering. Samtidigt är målen för de som arbetar inom denna bransch ofta kryddade med högdragna, abstrakta termer: ”mänskliga rättigheter”, ”social förbättring”, ”jämlikhet”, ”frihet”. Dessa mål låter och är säkerligen lovvärda, men mycket av det som är viktigt, lärorikt och beundransvärt med utvecklingsländerna går ofta förlorat när man glider bort från det konkreta.

De som studerade kiosker som säljer färskvaror i Kenya blev förvånade över att kioskägarna även erbjuder posttjänster och säker förvaring av nycklar och andra värdeföremål åt sina kunder. Dessa kommunikations- och säkerhets-”system” planerades inte av någon statlig postmyndighet och invigdes inte heller under pompa och ståt med röda mattor och klingande champagneglas på Världsbankens gala. De som är förtjusta i storheter ser här ett problem: ”var kan jag säkert förvara mina husnycklar?”, ”hur kan jag skicka ett meddelande till min anhöriga?”… och föreställer sig en ren, effektiv, centraliserad lösning istället.

För att citera H.L. Mencken: ”För varje komplext problem finns alltid en lösning som är enkel, tjusig och felaktig.”

Istället uppstod dessa tjänster spontant genom ett samförstånd mellan entreprenören och kunden. Näringsidkaren har funnits där, dag ut och dag in, under en lång tid. Han kommer sannolikt att vara där även i morgon. Kunden hämtar upp lite frukt och växlar några ord med försäljaren. ”Hur mår familjen?” Och ur denna dagliga handel av frukt och grönsaker uppstår så en privat leverans av brev och skydd av egendom. Vilken byråkrat skulle ha kunnat förutspå detta? Vilken centralplanerare eller utvecklingsekonom skulle ha ordinerat fruktleverantörer att använda apelsinlådor som kassaskåp och brevlådor? Föreställningen om att vi hade kunnat förutse detta i förväg skulle nationalekonomen F.A. Hayek ha kallat en ”förödande inbillning”: genom att tvinga människor att utföra vissa handlingar skulle vi ha förstört det förtroende som dessa gatustånd förlitar sig på.

Skräpletarna i Lagos och fruktförsäljarna i Kenya kallas sällan för ”hjältar”. I många länder anses till och med informella handlare och ”sluminvånare” vara avskyvärda parasiter som tillhör en fattig underklass. Staterna uppför hinder som gör det omöjligt för dessa personer att bygga upp sina verksamheter och försöker även aktivt förstöra deras marknader och utpressa de aktörer som bedriver sin handel där.

Men varje dag visar dessa handlare prov på motståndskraft i deras förmåga att övervinna nästan oöverstigliga hinder för att förbättra både sin egen tillvaro och de samhällen de lever i. De överlistar de myndighetspersoner som anser sig veta bättre, som har prestigefyllda utbildningar och tjusiga kontor. Respekt och uppmärksamhet är därför vad de informella handlarna förtjänar.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.