Varför legalisera nu?

Plötsligt vimlar det av röster runt om i världen som pratar om legalisering av marijuana och andra droger. Invalda politiker och kandiderande politiker, före detta presidenter, intressegrupper, och även The Global Commision on Drug Policy; alla kräver de narkotikapolitiska reformer. Med tanke på att vi befinner oss i en global ekonomisk och finansiell kris, varför är alla intresserade av narkotikapolitiken? Har vi alla plötsligt återfått våra sinnen och insett att förbudet är irrationellt?

Nej, det viktigaste skälet till intresset för denna fråga är ekonomiskt. Drogförbud är en börda för skattebetalarna. Det är en börda för de offentliga finanserna. Det är en börda för det straffrättsliga systemet. Det är en belastning för sjukvården. Den ekonomiska krisen har intensifierat alla dessa bördors smärta, och en legalisering skulle minska eller eliminera dem. Det borde inte komma som någon överraskning att alkoholförbudet upphävdes när den Stora Depressionen var som allra värst.

Två republikanska presidentkandidater, före detta guvernör Gary Johnson och kongressledamoten Ron Paul, stöder legalisering. Ron Paul och Barney Frank har lagt fram lagstiftning som skulle tillåta alla stater att legalisera marijuana utan federal inblandning. Förre presidenten Jimmy Carter publicerade nyligen en ledare i New York Times där han krävde ett slut på det globala kriget mot droger, en uppfattning han haft ända sedan han var president.

Organisationen LEAP (Law Enforcement Against Prohibition) har nyligen släppt en rapport med titeln ”Avsluta Kriget mot Droger: En uppskjuten dröm” på 40-årsdagen av kriget mot droger. De är kritiska till kriget och påpekar att president Obama faktiskt gör saker och ting värre. Slutligen, och kanske viktigast, har The Global Commission on Drug Policy utfärdat en rapport som utropar att kriget mot droger är ett misslyckande och rekommenderar reformer istället.

Den ekonomiska krisen skyndar på insikten om att kriget mot droger har misslyckats och inte kan vinnas. Skattebetalarna har länge varit långsamma med att inse den ekonomiska börda som ett drogförbud för med sig. De har i årtionden fått höra att vi bara behöver spendera lite mer och ta bort några konstitutionella rättighetsskydd för att vinna kriget mot narkotika. Med decennier av svikna löften, spräckta budgetar med hål som mäts i biljoner, och en vacklande ekonomi i kris, säger fler och fler människor nej till kriget mot droger.

Drogförbudet är den enskilt största belastningen på rättsystemets budget. Det är också en stor belastning för mer än ett dussintal andra budgetar inom den federala staten, och det är även en växande börda för lokala budgetar. Inlåsning av hundratusentals icke våldsamma narkotikabrottslingar leder ofta till en upplösning av familjer och till förlusten av en familjeförsörjare, och placerar ytterligare bördor på socialtjänsten.

Kriminalvårdssystemet är överbelastat, och fängelserna är fyllda till bredden långt bortom deras kapacitet. Som ett resultat friges våldsamma brottslingar i förtid från sina straff. Gatugäng använder den illegala droghandeln för att finansiera och expandera sina verksamheter. Man har uppskattat att USA nu har nästan 800 000 gängmedlemmar. Den organiserade brottsligheten fortsätter att växa i antal och taktik, samt även i graden av våld. Den mexikanska armén har ersatt den lokala polisen längs gränsen för att återställa ordningen och minska de mer än 10 000 förbudsrelaterade morden som inträffade enbart under förra året. Från Afghanistan till Zimbabwe undergräver kriget mot droger civilisationen.

Människor inser också att kriget mot droger (dvs. förbudet) bara gör de samhälleliga problemen värre. Antalet narkotikarelaterade akutbesök i USA överstiger nu 2 miljoner per år för olagliga droger och icke-medicinsk användning av receptbelagda läkemedel. Utvecklingen av narkotikabruk från marijuana till kokain, heroin och crystal meth är helt klart negativt för hälsan; och denna utveckling anses allt oftare, helt korrekt, vara ett resultat av förbudet, inte av missbruk.

Som jag visat bör misslyckandet med att legalisera marijuana i Kalifornien med proposition 19 inte ses som ett nedslående tecken. Snarare borde det ses som ett tecken på vad som komma skall. Över hela världen är drogförbud och dess upphävande eller reform nu en fråga som debatteras. I många delar av världen har kriget mot droger helt rullat tillbaka.

Portugal är ett bra exempel på detta . De var inte på väg att vinna kriget; de höll på att förlora det. De höll också på att förlora det mer generella kriget om välstånd. I ren desperation legaliserade de, de facto, alla droger. Resultatet blev inte våldsamt, utbrett, narkotikamissbruk. Både narkotikaanvändning och narkotikaberoende sjönk, liksom våld och sjukdomar.

Fem år senare har antalet dödsfall från överdoser av narkotika på gatorna sjunkit från omkring 400 till 290 per år och antalet nya HIV-fall som orsakas av att använda smutsiga nålar till att injicera heroin, kokain och andra illegala substanser rasade från nästan 1400 år 2000 till ca 400 under 2006, enligt en rapport som släpptes nyligen av Cato Institute.

De flesta amerikaner har fått höra att Franklin Delano Roosevelt var en av tidernas mest famgångsrika och populära presidenter. De flesta människor – även de flesta historiker – vet inte att orsaken till hans popularitet var upphävandet av förbudslagstiftningen. Han vann den demokratiska presidentutnämningen 1932 genom att byta från att vara torr till blöt (det vill säga genom att förespråka ett upphävnade av förbudslagstiftningen). Upphävandet av förbudslagstiftningen var den mest populära programpunkten i den demokratiska partiplattformen, och det var FDRs viktigaste fråga och kampanjlöfte. När han blev president prioriterade han detta allra högst. (Han minskade också lönen för statsanställda med 25%).

”Från Afghanistan till Zimbabwe undergräver kriget mot droger civilisationen.”

Resultaten från upphävandet var både omedelbara och fantastiska. Barer, restauranger, bryggerier, brännerier och vingårdar öppnade åter. För första gången på åratal fanns det plötsligt jobb att söka. Arbetslösheten föll från sin historiskt höga nivå på 25 procent. Brottslighet och korruption sjönk och mordnivån sjönk till samma nivå som innan förbudslagstiftningen infördes – allt detta på bara några få år. För politiker och statsanställda innebar upphävandet en ny källa till skatteintäkter och ett slut på budgetnedskärningar. Skatteuppror, som hade uppstått över hela landet i opposition mot staten, försvann tyvärr också. Folket var glada för att ”de glada dagarna var tillbaka”.

En liknande möjlighet ligger för våra fötter då den ekonomiska krisen fortsätter att öka och förvärras. Vi måste fortsätta lära ut förbudets verkliga lärdomar, och några av dem kan hittas i denna bok som är gratis. För att avslöja den statliga kontrollens sanna natur och demonstrera individualismens överlägsenhet inom en klassisk liberal miljö måste vi prioritera ett slut på kriget mot droger.

Kommentera på bloggen.