Nonsens i befolkningsfrågan

På senare tid har jag funderat en hel del över “befolkningsfrågan”. Det har med stor sannolikhet alltid varit en fråga som i någon grad intresserat människor. Vi vet att “redan de gamla grekerna” funderade på saken.

I vår tid tycks inställningen i denna fråga vara ordentligt schizofren. Å ena sidan sägs västvärlden stå inför en befolkningsimplosion, till den grad allvarlig att vi måste locka hit främlingar med generösa välfärdsprogram för att “trygga den framtida välfärden”. Men å andra tycks FN och diverse statliga och privata organisationer mena att det finns för mycket afrikaner och asiater, varför diverse rashygieniska avfolkningsprogram har sjösatts i syfte att hindra dessa folk från att föröka sig och utarma Moder Jord, eller något i den stilen.

Lew Rockwell, grundaren av “Ludwig von Mises Institute” höll ett tal 1998, kallat Mises and Liberty. Det är ett fantastiskt tal och rekommenderas i sin helhet. Men här intresserar jag mig bara för slutet, där han sade:

Låt våra barn sikta mot att tänka stora tankar, grunda stora företag, skapa genialisk mjukvara, göra stora investeringar, bygga stora rikedomar, driva utmärkta skolor och välgörenhetsorganisationer, ha stora familjer, uppfostra fantastiska barn, bli stora religiösa och moraliska ledare. Men må vi inte slösa bort ännu en generation i det konkursmässiga ämnet politik och offentlig förvaltning. Det är fruktansvärt att slösa bort ett sinne.

Lews mänskliga, positiva, livsbejakande slutkläm gjorde djupt intryck på mig. Men i detta sammanhang tänker jag särskilt på orden “ha stora familjer”. Det råkar vara min subjektiva åsikt, precis som Lew Rockwell, att stora, lyckliga familjer är något fantastiskt.

Genom historien har synen på vad som är “optimal befolkning” varierat. Ur frihetsperspektiv är det en icke-fråga. Befolkningen är inget annat än summan av individers val av familjestorlek. Optimal befolkning är därför ett lika fånigt begrepp som det optimala antalet skor i landet.

Historien visar att människors barnafödande och därmed befolkningens storlek i alla tider anpassar sig till jordens kapacitet att producera föda och annat som behövs för ett drägligt liv. De viktigaste faktorerna för denna produktion är mängden uppbyggt kapital (maskiner etc.) och teknologi. Mer kapital och bättre teknologi ger därför en växande befolkning, medan förstörelse av kapital, till exempel genom krig eller beskattning, ger en avtagande befolkning. Med andra ord reglerar befolkningsmängden sig själv efter vad som är möjligt att försörja.

Att optimal befolkningsmängd är ett nonsensbegrepp och att mängden dessutom reglerar sig själv har naturligtvis inte hindrat staten från att lägga sina kletiga tassar även på befolkningsfrågan och försöka styra och ställa även där.

Innan den industriella revolutionens genombrott ansågs en stor befolkning vara något önskvärt. Ett stort folk innebar prestige för regenten, många skattskyldiga som kunde finansiera hans nöjen, samt mycket kanonmat till alla viktiga krig.

Under den industriella revolutionen ökade Europas befolkning fort. Den extrema tekniska utvecklingen och kapitaluppbyggnaden gjorde att jorden plötsligt kunde föda många fler munnar. Givetvis blev det lite trångt här och var när befolkningen växte, och alla blev tyvärr inte rika lika fort. Därför började somliga känna oro och undra om en växande befolkning kanske var ett problem.

Under denna omvälvande tid, och i avsaknad av förståelse för ekonomiska principer, såg Thomas Robert Malthus med förskräckelse hur Europas befolkningar ökade. År 1798 skrev han uppsatsen An Essay on the Principle of Population. I denna uppsats postulerade han att befolkningar växer exponentiellt medan jordens avkastning växer linjärt. Dessa postulat grep han helt ur tomma luften. Med enkel gymnasiematematik inses att detta med tiden måste leda till en så kallad malthusisk katastrof, det vill säga hungersnöd och svält på grund av överbefolkning. Uppsatsen fick stort genomslag och befolkningspaniken spred sig fort. Malthusianismen var född.

Mellan 1851 och 1926 levde Knut Wicksell, Sveriges genom tiderna mest lysande nationalekonom. Han gjorde den insiktfulla observationen att statlig manipulation av räntan leder till att ekonomins produktionsstruktur blir skev så att vissa typer av industrier då gynnas på bekostnad av andra, allt i enlighet med deras respektive ränteberoende. Om räntan trycks ner under ekonomins naturliga ränta så kommer räntekänsliga investeringar som till exempel gruvor gynnas på bekostnad av kanske hantverksindustrier. Denna strålande idé inlemmade Ludwig von Mises i det österrikiska teoribygget när han formulerade sina banbrytande tankar om pengar, krediter och konjunkturcykeln. Men enligt Rothbards lag tenderar människor att specialisera sig på det de är sämst på, och det kanske är därför Wicksell idag är mest känd för sin polemik i befolkningsfrågan. Han engagerade sig i nymalthusianismen vars ideal var en statisk befolkningsmängd. Den stora utvandringen till USA som pågick under hans livstid såg han som en försynens nödventil som räddade Sverige undan ett stort befolkningsöverskott. I rättvisans namn ska sägas att han även anade att värdefull arbetskraft gick förlorad med utvandringen. När USA efter första världskriget började strypa invandringen undrade han vad man skulle göra med allt folköverskott.

Wicksell fick aldrig uppleva den Stora depressionen, och fick därmed inte se hur ekonomins kollaps även ledde till en befolkningskollaps. Med andra ord fick han aldrig se självregleringen i funktion åt andra hållet. År 1935 hade fertiliteten sjunkit som en sten till 1,8 barn per kvinna (tio år senare var den 2,7). Wikipedia:

Det ekonomiska läget i början av 1930-talet var allvarligt. En lågkonjunktur hade drabbat västvärlden och miljoner människor gick utan arbete. Vintern 1932/33 var 200 000 människor arbetslösa i Sverige och särskild barnfamiljerna drabbades hårt, en tredjedel av barnen beräknas ha varit undernärda vid denna tid. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i västvärlden.

Nu började istället de låga födelsetalen skapa panik. Välfärdssamhället hade nämligen börjat byggas upp så smått. Till exempel hade man redan 1913 infört folkpension. Förmodligen var det redan från början ett pyramidspel som först och främst skulle skapa tillskott i statskassan. Enligt Wikipedia betalades nämligen folkpension ut vid 67 års ålder, samtidigt som medellivslängden för män var 63… När underlaget för välfärdspyramiden och för ekonomisk tillväxt började ge vika uppstod Kris i befolkningsfrågan, som Gunnar och Alva Myrdal uttryckte saken i sin bok med detta namn. Wikipedia beskriver boken enligt följande.

Ett stort kapitel ägnas åt malthusianism och nymalthusianism som de angriper och kritiserar. De menar att det inte behövs mindre befolkningsökning utan tvärtom en ökning av nativiteten och påpekar att om fruktsamheten ytterligare avtar “så skulle vi i slutet av 1970-talet ha nästan dubbelt så många åldringar i förhållande till individer i de arbetsföra åldrarna som nu (1934)”. Detta skulle leda till allvarliga försörjningsproblem. I detta sammanhang menar makarna Myrdal att “en positiv befolkningspolitik bör icke inriktas på att få enstaka fattiga familjer att föda ett mycket stort antal barn, utan att förmå det stora flertalet att föda låt oss säga t.ex. 3 barn.”

Grundtanken i boken var att det föds färre barn då det är ekonomiskt och boendemässigt ohållbart för familjerna. Därför måste barnfamiljerna stödjas med olika reformer som fri sjukvård, gratis skollunch, barnbidrag, större och bättre bostäder, förmånliga bostadslån och subventionerade hyror. Tanken var också att bägge föräldrarna skulle kunna jobba utanför hemmet och att det rådande patriarkala familjesystemet (yrkesarbetande far, hemmaarbetande mor) måste revideras i grunden. Om barnen placeras på någon form av institution med utbildad personal medan föräldrarna arbetar, skulle detta ge positiva ekonomiska konsekvenser samt pedagogiska fördelar för det enskilda barnet.

Låt oss hoppa fram till nutid och se vad statligt trixande skapat. Enligt CIA World Factbook ser världens födelsetal per kvinna ut som följer.

Plats Fertilitet Land
1 7,60 Niger
4 6,35 Somalia
75 2,70 Israel
91 2,42 Färörana
114 2,13 Grönland
119 2,08 Nya Zeeland
122 2,06 USA
127 2,02 Irland
131 1,96 Frankrike
138 1,91 UK
159 1,77 Norge
162 1,74 Danmark
163 1,73 Finland
170 1,67 Sverige *****
173 1,66 Nederländerna
181 1,54 Kina
187 1,47 Spanien
197 1,41 Tyskland
201 1,39 Italien
222 0,92 Macau

Vad beror dessa stora variationer på? Jag är ingen expert på området, men jag har en del aningar. Den som har andra åsikter får gärna framföra dem. Som jag ser det är det två kategorier av faktorer som samverkar: (1) Ekonomisk nödvändighet, samt (2) Livsstil och kultur

Den mest grundläggande faktorn är ekonomisk nödvändighet. I enkla samhällen, med bara lite kapital (maskiner) och med dålig samhällelig stabilitet är många barn nödvändiga. Där behövs barn både som arbetskraft och till att trygga försörjningen på ålderdomen. Se till exempel länder som Niger och Somalia högst upp på listan.

När samhällen blir mekaniserade, mer stabila, och en förödande välfärdsstat växer fram behövs inte längre barn för försörjningen och inte heller för ålderdomen. I utvecklade samhällen är barn faktiskt en ekonomisk börda för föräldrar. I dessa samhällen blir familj och barn en fråga om livsstil och kultur. Varje ytterligare barn minskar den ekonomiska friheten och därmed den livsstil man kan kosta på sig. Kultur, livsåskådning och religion blir här viktiga faktorer för att bestämma familjens storlek.

Vad är det som gör att Europas länder har så katastrofalt svaga födelsetal? De ser ut att ha bråttom att avskaffa sig själva. Alla dessa länder är långt förbi stadiet där barn är ekonomiskt nyttiga och därför får man söka svaren i kulturella faktorer och förändrade ekonomiska incitament.

Det är intressant att fantisera om hur befolkningsutvecklingen skulle vara i ekonomiskt väl utvecklade och fria, det vill säga statslösa, samhällen. Även där skulle utvecklingen främst påverkas av kulturen. Jag är personligen övertygad att vi skulle ha en betydligt större befolkningstillväxt än idag i de Europeiska länderna om de vore fria.

Anledningen till detta är att demokratiska staters styrmän har hög tidspreferens, det vill säga de vill alltid ha mera nu på bekostnad av framtiden. I framtiden är det ändå någon annan som sitter vid makten så ska man ha något gäller det att roffa nu. Denna höga tidspreferens leder till att staten skapar ekonomiska incitament som leder till hög ekonomisk tillväxt och höga skatter idag, på bekostnad av framtiden. Detta har perverterat den naturliga ordningen och gett upphov till ett samhälle där båda föräldrar arbetar heltid och inte har tid och ork kvar för familj när arbetsdagen är slut. I Sverige har det bland annat gjorts genom

  • Särbeskattning som gynnar familjer där båda föräldrar jobbar heltid för att pumpa upp rikets BNP
  • Obligatorisk finansiering (via skatt) av skyhöga dagiskostnader som gör att få har råd att avstå den statliga institutionella barnförvaringen som drivs av indoktrinerade och ackrediterade ”pedagoger”
  • Stora resurser på propaganda för att skapa ett övermänskligt socialt tryck till förmån för karriär, “jämställdhet” och “självförverkligande” på bekostnad av familjeliv.

Jadå, visst har vi den ”fantastiska” föräldrapenningen i Sverige, men det är ju bara en droppes återbäring ur det skattehav som fylls på av tungt beskattade, arbetande föräldrar.

Med ekonomiska piskor och morötter, och en förstöring av föräldrakulturen är det inte undra på att fertiliteten blir låg.

Det är intressant att jämföra Sverige (fertilitet 1,67) och Tyskland (1,41) eftersom jag själv har erfarenhet av båda dessa länder. De ekonomiska omständigheterna för barnfamiljer är något bättre i Tyskland än i Sverige; trots detta är antal födslar per tysk kvinna mycket lägre än för svenskor. Min förklaring till det, efter egna erfarenheter och icke-vetenskapliga undersökningar, är att i Tyskland råder en starkt familjefientlig kultur. Tyskarna har en del märkliga uttryck vad gäller flerbarnsfamiljer. Till exempel “Om man har fler än ett barn är man antingen statstjänsteman eller asocial”. Statstjänstemän hade trygg inkomst, och asocial är en gammal nationalsocialistisk benämning på mentalt handikappad. Föga smickrande för en flerbarnsmor. Mina ovetenskapliga efterforskningar visar att denna sjuka kultur tycks bero på en märklig tysk strävan mot självförintelse. Denna strävan orsakas i sin tur av den starka indoktrineringen till kollektiv skuld för andra världskriget fasor, som utövas inte minst i tyska statens skolsystem.

Ironiskt nog är det antagligen makarna Myrdal som med sina program gjort att Sverige faktiskt har högre fertilitet än Tyskland. Utan dessa skulle Sverige antagligen ligga ännu sämre till, rentav under Tyskland.

Jag måste erkänna att Italien för mig är något av ett mysterium. Det är ett land som åtminstone på kartan är katolskt och därmed borde ha mycket högre fertilitet, men nu hamnar det till och med under Tyskland. Jag vet för lite om Italien för att kunna förklara det. Min förståelse av statens natur pekar dock ut den italienska staten som huvudmisstänkt. Förmodligen råder i Italien starkt negativa ekonomiska incitament för familjer, men det kan också där vara ett fall av omfattande kulturförstöring.

Slutsats

Tyskland och Sverige är tydliga exempel på hur staten försämrat de redan negativa ekonomiska incitamenten att skaffa barn, och hur den också skapat ett kraftigt negativt socialt tryck. Detta är en följd av den demokratiska statens höga tidspreferens vilket innebär att den strävar efter en hög konsumtion av resurser idag på bekostnad av framtiden. Det leder till att föräldrar i högre grad än i ett fritt samhälle prioriterar idag (förvärvsarbete) på bekostnad av framtiden (barn).

Jag är övertygad om att i ett fritt samhälle skulle vi se betydligt större familjer och en välmående och växande befolkning. Se där, ännu en anledning till att montera ner hydran så fort det bara går.

Kommentera på bloggen

Dela för frihetens skull