Och så börjar det…

I DI kan vi idag läsa en föreslagen lösning på den finansiella krisen. Lösningen stavas kort och gott, EFS på svenska, eller USE på engelska.

Vad betyder det undrar ni?

Det står givetvis för Europas Förenta Stater.

Lösningsförslaget är lika uppenbart givet dagens debattklimat som det är dumt. Finanskrisen är ett resultat av diverse statliga interventioner på marknaden, och som sagt, givet debattklimatet idag blir ”lösningen” på alla problem som staten skapar alltid ett rop efter mer stat och mer överstatlighet.

Staten är helt enkelt statsdyrkarnas snuttefilt, som de tryggt kan krama sig till sömns med när spöktimmen närmar sig.

Denna totala statsdyrkan är olycklig, men jag är inte förvånad. Man undrar om dessa människor egentligen tror att det finns något problem som staten inte kan lösa.

(förresten, om en världsstat etableras, vilket inte verkar osannolikt, kan man roa sig med att ställa sig frågan vad alla dessa människor kommer att föreslå som lösning när den väl kollapsar)

För nästan mer än 60 år sedan sade Ludwig von Mises (han fyllde förresten 130 år igår!) att en intervention alltid leder till ”behovet” av ytterligare interventioner. Som Mises skrev, i kapitlet End of Interventionism, sid. 858, av Human Action,

All typer av marknadsinterventioner misslyckas inte bara med att uppnå de mål som deras författare och supportrar önskar, utan de skapar ett tillstånd som – enligt deras författares och förespråkares värderingar – är mindre önskvärt än det tidigare tillstånd som de försökte förändra.

Dessa nya problem används sedan som en förklaring till att mer interventioner behövs, vilket givetvis bara innebär att vi återigen kan använda oss av citatet ovan, och så vidare i en oändlig loop.

Först och främst, att skapa en politisk union har givetvis hela tiden varit målet med den ekonomiska unionen, och därför låter jag inte ”författarna” och ”förespråkarna” komma undan lika lätt som Mises antyder.

Dessutom, de problem som har uppstått är delvis, men inte uteslutande, en konsekvens av den tvingande valutaunionen. När denna intervention (valutaunionen) gav upphov till oförutsedda och oönskade konsekvenser, då blev förutsägbart inte lösningen att man övergav interventionen, utan istället föreslås det nu att vi ska ta vår tillflykt till ytterligare interventioner (den politisk unionen). Och denna politik är inte av det nyliberala slaget, oavsett vad Naomi Klein hävdar, utan snarare av det alltmer auktoritära, överstatliga och socialistiska slaget.

Det var inte tanken med detta inlägg att kommentera artikeln i detalj, stycke för stycke, men det var ändå ett citat som jag ville kommentera:

Tanken är att enskilda euroländer inte längre ska ha frihet att missköta sin ekonomi hur som helst.

Först och främst är ju detta en sorts erkännande att denna frihet redan har tagits ifrån alla individer i alla länder. Man skulle lika gärna kunna säga att den svenska staten sköter folks finanser för att ”enskilda individer inte längre ska ha frihet att missköta sin ekonomi hur som helst”. En kollektiv bestraffning för att några missköter sig går givetvis inte att rättfärdiga.

Dessutom ser vi här att Mises lärdom åter igen visar sig, i det att problemet med misskötta ekonomier inom Euro-området är en konsekvens av, och blir ett problem just på grund av, den tidigare interventionen. På den fria marknaden kommer marknaden att straffa ut de som missköter sin ekonomi långt mer effektivt än det ”bötessystem” som föreslås.

Lösningen är inte mer interventioner utan lösningen är att ge upp den tidigare interventionen och släppa taget innan det är för sent. Som Mises avslutar Human Action,

Kunskapen om ekonomi är en väsentlig del av den mänskliga civilisationens struktur; den är grunden på vilken den moderna industrialismen och alla de moraliska, intellektuella, teknologiska, och terapeutiska bedrifter under de senaste årtiondena har byggts. Det är upp till människorna om de, på ett bra sätt, använder den rika skatt som denna kunskap ger dem eller om de låter den vara oanvänd. Men om de misslyckas med att dra största möjliga nytta av den och inte tar hänsyn till dess lärdomar och varningar, kommer de inte att utplåna ekonomi; de kommer att utrota samhället och människosläktet.

Det är dags att folk släpper snuttefilten, och inser fakta.

Frågan är alltid densamma, marknaden eller staten. Det finns ingen tredje väg.

Antingen anpassar vi oss till verkligheten frivilligt, eller så kommer verkligheten se till att vi anpassar oss.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

13 kommentarer till ”Och så börjar det…

  • Tanken är nu alltså att enskilda euroländer inte längre ska ha frihet att missköta sina ekonomier hur som helst utan nu ska hela Unionen kunna missköta sin gemensamma ekonomi. Det enda positiva med detta är väl att det behövs ett färre antal byråkrater för att administrera hela Europa över klippkanten och ner i den ekonomiska avgrunden… 🙂
    Man kan kalla det för en kostnadseffektiv totalkollaps eller ett rationellt haveri.

  • En kort fråga, det kommer säkert komma en ny finanskris inom något år och med tanke på att ni verkar veta hur ekonomi fungerar, hur ska vi lindra skadan när nästa finanskris slår ner? Jag har hört att då ska man sänka skatterna, stoppa det statliga spenderandet, inga räddningspaket och fria upp markanden. Är det den bästa lösningen eller finns det en bättre lösning?

  • Vänta nu HQ. Hur kan det nånsin behövas FÄRRE byråkrater? Speciellt som deras självpåtagna ansvar i och med detta expanderar.

    Det är tur att man i samma veva harmoniserar skatterna i EU för då kan skatten höjas uniformt för att finansiera detta nya stabiliseringsprogram utan risk för osolidariskt uppförande.

    Och Christoffer, det blir ingen ny ”finanskris” på ett tag. Den nuvarande är nämligen inte färdig ännu. Vi är ännu i samma kris som pågått i något decennium, och som har sina rötter hundra år tillbaka i tiden. Dessutom är detta egentligen ingen finanskris utan en kris i hela det monetära-bank-finans-välfärd-pensions-skatte-kleptokratiska-politik-nationalstatliga-världsstatliga-världskrigs-demokratiska systemet.

    Bästa lösning? Everything must go. And it will, in time.

    Tu ne cede malis.

  • Christoffer,

    Den bästa lösningen är ingen lösning, dvs. släpp taget, befria marknaden, laissez faire. Alla steg i denna riktning är bra steg. Som Mises säger handlar det inte om en plan eller ingen plan, utan miljontals individuella planer.

    Kolla även in detta tal med Tom Woods:
    http://vimeo.com/12902272

    Varför har ingen hört om depressionen 1920? För att så lite gjorde för att ”fixa” den, vilket ledde till att återhämtningen var anmärkningsvärt snabb.

    … sed contra audentior ito.

  • Klaus, helt säker är jag ju inte men rent teoretiskt så behöver man väl ett visst antal nyttiga idioter (byråkrater) för att styra och ställa (sabotera) med en valuta . Om det då bara finns EN valuta att mickla med så kanske det behövs ett mindre antal idioter för att lyckas med samma ”bedrift”. Ja så tänkte jag ungefär men det är inte så lätt att veta om det stämmer, jag kan inte riktigt sätta mig in i byråkrattänket…

    • Nu vill jag väl inte störa mitt i ryggdunkandet och tackandet… 🙂

      Men nog finns det flera sätt att komma ur krisen, i alla fall rent praktiskt sett. Förvisso är en total avreglering det enda sättet att återskapa både frihet och välstånd (och fred), men den praktiska frågan är hur man kommer dit.

      Från ett makroperspektiv finns det bara två vägar framåt givet att vi inte kan parasitera på marknaden lite ytterligare. Och det är långt ifrån säkert att vi inte kan trycka till marknaden lite till medan vi fortfarande kan ha viss ekonomisk tillväxt. Folk kommer att fortsätta att arbeta, producera och byta saker med varandra för ömsesidig nytta även långt efter att man slagit undan benen för marknaden. Det fanns trots allt en stor svart marknad i Sovjetunionen, vilken (ironiskt nog) var en del av det som höll denna kommunistiska koloss på fötter så pass länge. Så vi ska akta oss för att säga att slutet är nära – man kan säkert puckla på marknaden ytterligare en stund utan att allt rasar samman.

      Men bortsett ifrån detta så måste det sluta på ett av två sätt: ett är en rejäl kris och totalt kaos när staten slutligen och totalt imploderar. Detta kommer att betyda våld (framför allt ifrån staten, som sista dödsryckningar), svält och allehanda katastrofer. Förhoppningsvis leder det till att folk organiserar sig underifrån och tar hand om sig själva, vilket återskapar civilsamhället och därigenom möjliggör för ett fritt samhälle. Men det kan också leda till att vi får en ”stark” ledare som genom totalitärt styre förpassar oss alla den korta sträcka som återstår till barbari.

      Det andra är att staten successivt och metodiskt monterar ned sig självt. Även om det låter helt omöjligt, inte minst pga den grundläggande hjärntvätten av allt och alla, så kan det mycket väl vara en politisk ”lösning”. Precis som svenska staten tog sig i kragen, anammade budgetdisciplin, begränsade förmåner och slutade att underskottsfinansiera välfärdsstaten efter 1992, så kan staten idag ”rulla tillbaka” en hel del av tokigheterna. Och det kan faktiskt ske, men det måste vara rejäl finansiell kris för staten om det ska uppstå politisk vilja och möjlighet för detta. Och liksom det första scenariot, så vet man inte riktigt vart detta slutar – staten försöker ju rädda sig själv, så den avskaffas säkert inte. Frågan är hur liten den hinner bli innan vi återfår ekonomisk tillväxt osv.

      Ur individens perspektiv bör man vara beredd på bägge versionerna och skydda sig själv och sina tillgångar så gott det går. Jag skulle tro att det handlar om att investera de pengar man har i guld och silver så att man inte blir av med värdet på sina besparingar när hyperinflationen slår till (vilket är en del av bägge scenarierna ovan). Men det gäller säkert också att se till att man kan stå för sin egen försörjning vad gäller mat, vatten och energi. Om man har en sommarstuga med egen brunn är det nog en god idé att köpa t ex solpaneler, för då ligger man riktigt bra till (med egen energi och eget vatten). Om man dessutom kan se till att ha antingen egen produktion av etanol eller se till att man alltid har ett gäng dunkar bensin i lager, så är det förstås ännu bättre. Och att stapla konserver, ha ett grönsaksland osv. Hur långt man vill gå i detta är väl en smaksak: ju längre desto bättre, i alla fall om man tror att det kommer att gå åt fanders snart.

  • Ja det är fan att du alltid ska störa 🙂

    Vem vet när slutet kommer, men som du säger, det kommer förr eller senare oavsett. Även om staten lättar lite på sitt förtryck förlänger det så att säga bara lidandet lite ytterligare. Och ju tidigare det kollapsar, sannolikt desto bättre, eller?

  • Agreed. Det minst onda är fortfarande ont; att låtsas som att ”mindre ont” är bra – bara för att man inte vill eller kan se andra alternativ – är inte en lösning. Det är faktiskt inte ens ignorant – det är bara dumt, inskränkt och direkt kontraproduktivt.

    Det finns inte en möjlighet, varken logiskt eller ekonomiskt, att ett system baserat på våld i längden kan samexistera med drömmen om ett fritt, fredligt och välmående samhälle. Inte heller kan våld garantera respekt och jämlikhet, precis som att rusta för krig inte är ett sätt att uppnå beständig fred. Eller som att ge barn en dagsedel eller smisk som straff för att de bråkat, så att de ska lära sig att inte använda våld.

    Redan Aristoteles insåg att det inte finns kontradiktioner i världen – de är skapade av människor. Och kontradiktioner kan inte bestå. Det är den moderna, post-upplysningsmänniskan som fått för sig att hon kan vara kollektivistisk individualist och inrätta ett våldsmonopol som ska säkerställa fred och frihet.

  • Nej att tro att man ska kunna så att säga montera ner eländet måste klassas som en utopi. Att hydran tid efter annan justerar skattesatsen innebär bara att den optimerar driften av matrisen. Det gäller att ständigt maximera parasiteringspotentialen.

    Dessutom är det så tröstlöst illa ställt med kunskapen om tingens verkliga tillstånd hos folk i gemen att det är hopplöst att hoppas på en folkresning. Sådana tenderar dessutom att vara mycket farliga och hjälpa föga utan ordentlig kunskap.

    Det enda som egentligen behövs är att de få som verkligen vill vara fria får möjlighet att träda ut och säga ”Det har varit trevligt, men nu kan vi väl nöja oss med att vara vänner?” Då kan kramarna sitta tryggt kvar i hydrans knä bäst de vill och låta den suga den sista musten ur dem.

  • Appropå utträde, det absolut sämsta argumentet mot just utträde jag någonsin stött på var detta:
    ”Nej det kan vi inte tillåta för då skulle ju alla vilja utträda!”

    Vad svarar man på det? ”Precis!”?

  • Haha. Bra funderingar… Om jag till kan tillåtas en bastant ryggdunkning så vill jag säga att ni på mises.se ger den mest intressanta och genomtänkta förklaringen till vår tids stora problem som jag lyckats hitta på det Svenska språket.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *