Staten i kris

I ärlighetens namn kan ingen påstå att staten är i kris. Naturligtvis beror det lite på hur man definierar fenomenet och ordet kris men vi vet att maktstrukturen som sådan lever i god välmåga på befolkningens bekostnad och frihetens förespråkare har mycket kvar att göra. Men som en aspirationell formulering låter ‘staten i kris’ trevligt och är en passande titel till ett annat, besläktat ämne, nämligen hur staten agerar i en krissituation och då speciellt en situation som en naturkatastrof.

Sverige har ju förmånen att inte vara placerat i ett särskilt utsatt område för tsunamis, jordbävningar eller vulkaner men eftersom vi har haft ett antal av de förstnämda två de senaste månaderna runt om i världen och eftersom ett stort antal svenskar blev utsatta för en tsunami i Thailand år 2004 kan det vara intressant att belysa hur staten, eller rättare sagt, individer inom staten, bemöter katastrofer och hur deras begär för att visa sin handlingskraft fullkomligt eliminerar logiska resonemang.

I egenskap av statliga tjänstemäns ambition att sko sig på folkets bekostnad och deras inställsamma, röstköpande relation till väljare så ser dessa så kallade representanter, speciellt i en krissituation, en unik möjlighet att attrahera publicitet. En kris representerar nämligen ett gyllene tillfälle för att skjuta fram hakan och visa sin handlingskraft. Detta görs helst genom att ta snabba och kraftfulla beslut. Politiker kan dessutom, för ovanlighetens skull, fatta beslut vars slutresultat eller oförutsedda konsekvenser ingen ens kan eller försöker gissa sig till, vilket i sin tur betyder att de sällan blir utsatta för någon slags ansvarskyldighet vilket därmed utesluter (en högst eventuell) skuldkänsla om något går fel. I krisens mitt gör man så gott man kan och ingen kan väl klandra politikern för ett och annat felbeslut. Att styra och ställa är det viktigaste och egentligen är det inte så viktigt vilka beslut som fattas, huvudsaken är att man visar sin ledarskapsförmåga i så många media som möjligt.

En fiffig typ av beslut som är oerhört enkla att genomföra har att göra med zoner. Med hjälp av färgglada rullar med bred tejp flyttas människor från farliga områden till mindre farliga områden, allt för deras egen skull naturligtvis. På det här viset kan de styrande spärra av vad som helst, när som helst, och de flyttar runt människor som kreatur. Detta kan väl ha något värde om det föreligger en direkt fara men i längden så blir det hela en fars. Att det inkräktar på individers äganderätt är totalt irrelevant för politiker. Att en jordbävningsdrabbad butiksägare inte får tillträde till tonvis av färskvaror och mat för att sälja till sina kunder är ointressant. Istället får han lära känna hotfulla representanter av statens våldsmonopol som hänvisar till bred plasttejp och beslutsamma politiker.

I jordbävningar som t.ex. den som drabbade Christchurch i Nya Zeeland i Februari 2011, kunde vi alla se på nyheterna hur allmänheten rusade till varandras hjälp och somliga slängde betongblock åt sidan med till synes övermänskliga krafter, allt för att rädda okända medmänniskor. Under dessa få minuter räddades nästan alla de som skulle räddas den dagen och det gjordes helt utan statlig inblandning. Men det dröjde inte länge förrän tejpen rullades ut och ‘obehöriga’ handgripligen blev bortschasade från räddningsarbetet. Vi kommer aldrig att få veta hur många som låg under väggar och tak och väntade på hjälp som aldrig kom. Polisens främsta uppgift var att bevaka tejpen. Att gräva fram kvinnor och barn från raserade byggnader kom i andra eller tredje hand. Staten med dess begränsade resurser och ineffektiva byråkratiska processer tog över kontrollen och det viktigaste arbetet blev nu tydligen att undvika att riskera en enda skråma på någon välutbildad och ackrediterad räddningsarbetare och att se till att stadens borgmästare och en lång rad ministrar fick, med tillbörlig pondus, slå sig för bröstet och brumma plattityder till inställsamma media representanter.

Sex månader senare är fortfarande en stor del av Christchurch centrum i den så kallade röda zonen och mängder av irriterade fastighets- och butiksägare har protesterat mot det numera väldigt påkostade stängslet som spärrar av tillträde. De beslut som i efterhand visar sig orättvisa för en liten del av befolkningen får sällan gehör i media och om de dessutom är ”kapitalister” som klagar så ska dom bara lugna ner sig istället för att tro att de har någon rätt att vistas på sin egen mark. Knappt någonstans har man hört någon säga att arbetet skulle kunna drivas minst lika säkert och mycket mer effektivt av privata företag. Det finns ingen diskussion om huruvida individer faktiskt klarar av att bedöma risk, vilket de gör på ungefär samma godtyckliga och subjektiva vis som individer inom en välfinansierad myndighet. Skillnaden är bara den att eftersom myndigheten förväntas ta kollektivt ansvar för allt och alla så avstår byråkraterna helst från att ta några som helst risker och individens rättigheter blir som vanligt nertrampade.

I Sverige har vi våra egna erfarenheter av politiker och deras usla hantering av kriser. Allt från mörkandet av fakta kring U137 till den snöpliga hanteringen av Tsunami-katastrofen i Thailand och de oändliga diskussionerna om Estonia-katastrofen. Palme-härvan behöver man inte ens knysta om. Inkompetensen är exempellös. Nu har vi dessutom en helt ny myndighet som har till uppgift att bl.a. svara på frågor om samhällsskydd och beredskap. Logiken är uppenbar; eftersom myndigheterna inte klarar av att hantera den minsta krissituation så behöver vi mer skattemedel och fler byråkrater. Det mest förbluffande är att de tror på det själva! Vi och tjänstemännen inom denna nya myndighet hoppas väl alla att vi aldrig får en kris på halsen. Vi slipper helst uppleva hur katastrofala deras åtgärder kommer att bli och byråkraterna är nog nöjda om de slipper ta ansvar för någonting viktigare än att flytta runt människor. Vi kan i alla fall känna oss trygga med kunskapen att de har tillräckligt med skattemedel till färgglad plasttejp, trafikkoner och ansiktssmink.

Kommentera på bloggen.