Jonatan Godtrogen: Kap. 4

Matpolisen

Andra stigar förenade sig med den som Jonatan följde. Stigen blev allt bredare och övergick så småningom i en grusad landsväg. Djungeln försvann och ersattes av böljande ängar, stora fält med mognande grödor och dignande fruktträdgårdar. Synen av all mat väckte Jonatans hunger igen. I hopp om att få veta var han befann sig svängde han in på en avtagsväg mot en vitmålad, prydlig bondgård.

På verandan satt en kvinna och tre små barn hopkrupna tillsammans och grät. ”Ursäkta mig”, sade Jonatan försiktigt. ”Men är något på tok?”

Kvinnan tittade upp och lyckades mellan snyftningarna få fram: ”Min man. Det är min man”, klagade hon. ”Jag visste att det skulle sluta så här. De har gripit honom”, snyftade hon. ”Matpolisen har gripit honom!”

”Det var verkligen tråkigt att höra, frun. Men… sa ni verkligen ’Matpolisen’?” frågade Jonatan samtidigt som han deltagande klappade ett av barnen på huvudet. ”Varför har de tagit honom?”

Med sammanbitna tänder kämpade kvinnan för att hålla tillbaks tårarna. Sedan sade hon hånfullt: ”Hans brott – jo, han producerade för mycket mat!”
Jonatan ryggade häpen tillbaka. Den här ön var sannerligen besynnerlig! ”Är det brottsligt att producera för mycket mat?”

”Förra året utfärdade Matpolisen en bestämmelse om hur mycket mat han fick producera och sälja till människorna här i trakten”, fortsatte kvinnan. ”De sa att alltför låga priser skadade de andra bönderna.” Hon bet sig lätt i läppen och utbrast tvärt: ”Min man var en bättre bonde än alla de andra tillsammans!”

Plötsligt hördes ett bullrande skratt. En storväxt, kraftig man kom svassade längs stigen som ledde från vägen till bondgården. ”Ha! Jag skulle vilja påstå att den bäste bonden är den som får gården. Eller hur, min unga dam?” Mannen hånlog mot de tre barnen och sade med en svepande gest: ”Se nu till att packa era pinaler och försvinna härifrån.”

Mannen plockade upp en docka som låg på trappan och stack den i händerna på Jonatan. ”Hon behöver säkert all hjälp hon kan få, pojkvasker. Sätt igång, den här gården är min nu.”

Kvinnan reste sig upp och såg ursinnigt på mannen. ”Min man var en bättre bonde än du någonsin kommer bli.”

”Det kan diskuteras”, svarade mannen och småskrattade föraktfullt. ”Visst kunde han odla fram hur mycket som helst. Och han var rena geniet när det gällde att räkna ut vad han skulle plantera för att köparna skulle bli nöjda. Jojo, vilken bonde! Men en sak glömde han – att det är Lordernas Råd som bestämmer priser och produktion och att Matpolisen ser till att vi bönder följer reglerna. Din man begrep sig helt enkelt inte på jordbrukspolitik.”

”Din parasit”, tjöt kvinnan. ”Du gissar alltid fel, slösar bort bra gödning och utsäde vad du än planterar, och ingen vill köpa det du odlar. Du sår i flodlera eller där marken har spruckit av torka, men inte spelar det någon roll om alltihop blir förstört, för när det kommer till kritan får du alltid Lordernas Råd att betala för dina misstag.”

Jonatan rynkade eftertänksamt pannan och frågade: ”Så det finns egentligen ingen fördel med att vara en duktig jordbrukare?”

”Snarare är det ett handikapp”, sade kvinnan. ”Till skillnad från den här paddan vägrade min man att krypa för lorderna, och istället försökte han få fram bra skördar och göra sig en ärlig förtjänst.”

Mannen föste ned kvinnan och hennes barn från verandan och grymtade samtidigt: ”Visst, och han vägrade att hålla sig till den årliga kvoten. Men ingen bonde sätter sig upp mot Matpolisen och klarar sig undan i långa loppet. Försvinn från min mark nu!”

Jonatan hjälpte kvinnan med hennes ägodelar och barn medan de sakta promenerade bort från familjens forna hem. Vid en krök i vägen vände de sig om och tog en sista titt på det välskötta huset och ladan. ”Vad ska det bli av er nu?” frågade Jonatan.

Kvinnan suckade. ”Jag har inte råd att betala de höga matpriserna här på landet. Men som tur är har jag vänner och släktingar där jag kan få hjälp. Annars skulle jag kunna bege mig till staden och be Lordernas Råd att ta hand om mig och barnen. Det skulle de gilla. Kom nu barn.” Bittert mumlade hon: ”Lorderna såg till att det gick så här för oss genom att ta hand om den där översittaren också. De får sin makt genom att människor är beroende av dem och det är tack vare andras arbete de kan vara så generösa.”

Jonatan grep sig om magen, men nu kände han sig snarare illamående än hungrig.

Kommentera på bloggen